Det är en lång väg att vandra, så är det. Dag för dag, hela tiden. Jag är väldigt mycket uppåt. Väldigt glad ganska ofta. Överlevarens känsla av att allt är möjligt. Så är det långa och många stunder. Men så kommer skoven. När det dippar, när jag blir så ledsen. När allt känns meningslöst. När jag tappar det. När det känns som att jag inte orkar. I söndagskväll var en sån gång. Jag tappade det och kände mig så otroligt ensam i det.
Ibland orkar man inte dela.
Just för att man känner att alla andra är så glada för att det gått så bra. Jag har överlevt, jag borde vara glad och tacksam. Men ändå, det kommer över mig. Då orkar jag inte dra in någon i mina ledsenhetskänslor. Men det blir ju istället fel. Allt blir fel.
Ledsenhet måste på nåt sätt tas ut när den måste tas ut. Annars omvandlas den till irritation och man börjar tjafsa eller bråka med den man älskar. Dumt, dumt, dumt.
Jag tror jag oroar mig mycket också.
I måndags var en sjukhusdag.
Fanihelvete vad jag hatar det. Hatar att hoppa av bussen vid Karolinska. Hatar stegen som jag måste ta till Radiumhemmet. Hatar hela grejen. Vill vara fri nu. Vill slippa alla biverkningar. Slippa de återkommande besöken.
Jag vill vara jag igen. Mig själv.
Först var det ultraljud. Jag har såna spänningar runt ärret. Och värsta pirrningarna i armen. Känns som jag har kolsyra i min högerarm. Det är skitobehagligt. Men ingen kan säga vad det är. Men nu har jag gjort ultrajud och de kan se att det är vätska på flera ställen i mitt högra bröst. Nu vet jag det och det finns inget att göra än att vänta på att det kanske försvinner.
Sen var det dags för herceptin. Det går på hjärtat och tänk att jag känner det. Jag blir alltid väldigt tung i kroppen efter behandlingen. Det var min tionde gång. Jag har sju behandlingar kvar att ta.Vad jag längtar efter att slippa det. Vad jag längtar efter att bli fri.
Igår fick jag den här boken av min kompis Hella. Underbar. Yoga utvecklar dolda krafter. Ja, det är ju det jag alltid sagt. Tänker på det nästan dagligen. Hur hade jag mått om jag inte haft yogan.
Ibland orkar man inte dela.
Just för att man känner att alla andra är så glada för att det gått så bra. Jag har överlevt, jag borde vara glad och tacksam. Men ändå, det kommer över mig. Då orkar jag inte dra in någon i mina ledsenhetskänslor. Men det blir ju istället fel. Allt blir fel.
Ledsenhet måste på nåt sätt tas ut när den måste tas ut. Annars omvandlas den till irritation och man börjar tjafsa eller bråka med den man älskar. Dumt, dumt, dumt.
Jag tror jag oroar mig mycket också.
I måndags var en sjukhusdag.
Fanihelvete vad jag hatar det. Hatar att hoppa av bussen vid Karolinska. Hatar stegen som jag måste ta till Radiumhemmet. Hatar hela grejen. Vill vara fri nu. Vill slippa alla biverkningar. Slippa de återkommande besöken.
Jag vill vara jag igen. Mig själv.
Sen var det dags för herceptin. Det går på hjärtat och tänk att jag känner det. Jag blir alltid väldigt tung i kroppen efter behandlingen. Det var min tionde gång. Jag har sju behandlingar kvar att ta.Vad jag längtar efter att slippa det. Vad jag längtar efter att bli fri. 
På fredagen åker jag till solen. Det ska bli väldigt skönt. Men jag hade helst åkt med Ray, men nu får det bli en skrivarresa. Jag missar föreläsningen i ABF-huset. Intressant, kan inte någon gå? Skulle gärna vilja veta varför man får bröstcancer, om nu någon kommer att svara på det.
Igår fick jag den här boken av min kompis Hella. Underbar. Yoga utvecklar dolda krafter. Ja, det är ju det jag alltid sagt. Tänker på det nästan dagligen. Hur hade jag mått om jag inte haft yogan.
Hej! Jag läser din blogg nu ett tag... min väninna gav mig länk... Det är intressant och givande vad du skriver, starkt också att du kan dela med dig...
SvaraRaderaSjälv orkade inte dela med mig mycket under min sjukdom, det var inte bröstcancer, men cancer och långa tuffa behandlingar och strålning... Känner igen mig eller snarare kommer ihåg den känslan när allt var fel och jag var bara ledsen... och avundsjuk för att andra var friska...
Hoppas yoga ge dig de krafter du behöver :)
Hälsningar Halina
Hej och tack för att du delar med dig av livet.
SvaraRaderaJag vill bara säga att Knipboken är så bra och vilket viktigt initiativ du har tagit iom den.
Den fanns att låna på biblioteket (i väntan på att min plånbok tjockar till sig;). Efter tre barn och förlossningskomplikationer vet jag hur viktigt det är att knipa. Önskar att alla kvinnor fick lära sig det.
Jag har inte varit sjuk men fick kolsyra i armarna som berodde på att jag omedvetet spände mig i axlarna och nacke. Liksom snedbelastade så att en nerv kom i kläm. Ville tipsa om det och att en sjukgymnast kanske kan kolla upp det. Med rätt övningar och yoga har det släppt. Dock tog det lite tid innan någon begrep vad det kunde vara. Hoppas kolsyran försvinner för dig med. Och att du får tid och ro att läka från topp till tå.
All lycka och varma vindar till dig:)
/Mia