de cancerfria dagarna

stunderna, de cancerfria stunderna blir fler och de blir längre. Det kan nästan gå en hel dag utan dem. Ni förstår inte vilken otrolig befrielse det är. Som en arbetsträning, tillbaka till livet. Så skönt att inte känna oro som maler inne i huvudet. Rädsla för att cancern ska slå till igen. Känslan av maktlöshet. Ledsenheten över att det hände mig. Sorgen över allt jag genomgått, sorg över bröstet jag förlorat. Men jag är inte den bittra typen. Mitt driv är och kommer alltid vara att ha kul, att få leva fullt ut, även enbröstad och med råttfärgat hår. Jag älskar att vara glad. Älskar att tycka att de små sakerna i livet är härliga. En kopp kaffe på en solvarm trapp, en promenad med Pino i skogen och att stigen kallas Kärleksstigen. Bara en sån sak gör mig glad. Gör att det blir lättare och roligare. Jag tror jag drivs av att alltid ha en förväntan.
En förväntan att nåt skoj ska hända och att det händer precis nu i min lilla värld.
I helgen var vi på landet. Jag kände mig så levande. Ni vet när man känner vartenda andetag, när man nästan kan följa det hela vägen från när det nuddar näsborren till att det landar och vänder i lungorna. Andningen vårt bränsle. Det som gör att vi lever.
Att andas är en konst. Att andas är konst. Och ändå har vi så svårt för det. Vi andas alldels för grunt, som om vi är rädda för det där bränslet. Rädda för att låta livet ta plats i våra kroppar. Rädda för att ta plats. Rädda för att det på något sätt skulle vara stötande.
Vi gör oss små, nästan osynliga. Människor som tar plats, framförallt kvinnor får så mycket skit. Vi kan inte ens skratta högt och hjärtligt, utan det får bli som prinsessans Tihi. Och ändå är det plats vi vill ha, vi vill bli sedda och bekräftade. Gärna älskade av alla. Kanske är just djupa andetag. Andning som låter och tar plats, precis det vi ska börja med?
Varför forskas det inte mer på andning. Varför har vi inte andningskurser på sjukhus?
Det är så mycket jag undrar över.
Så mycket jag vill ta itu med.
Men jag kanske ska stilla mig och bara vara här en stund. Njuta av att jag lever.
Vi dansade på landet. Jag och Ray. Haha vi gör det rätt ofta här hemma. Ray är mycket bättre på att dansa än jag. Jag gick ju på klassisk balett förra våren. I höst ska jag börja igen tänkte jag. Men jag vill också dansa showdans känner jag, eller är det street? Jag vill helt enkelt dansa mer. Och jag måste sätta mig över "töntighetskänslan" som kommer över mig, när jag säger att jag vill gå på Fameskola. Haha jag är 50 år snart. Men jag vill också kunna dansa och kanske bara lite få känna mig som en amatördansare, men i alla fall det.

Här smådansar jag för Anneli i höstas. Man blir glad av att dansa. Endorfinerna susar runt i kroppen. Jag kallar det cancerdanser.