att sakna

Det där med saknad och hur man reagerar inför det. Märkligt.
Förra våren bestämde jag att jag skulle släppa studion och lägenheten i Båstad. Det skulle då bli min nionde sommar i Båstad. Jag har älskat varenda sommar.
De började som en möjlighet att ha semester. Ja, ni hör ju hur dumt det låter. Att man måste jobba för att kunna ha semester. Men så är det för oss småföretagare. Vi får liksom trolla med knäna. Uppfinna våra egna jobb.
Jag hade ett samtal på Vidarkliniken med en kvinna i samma sits som jag, det vill säga hon hade också bröstcancer. Hon var så oroad för jobb, och hon trivdes inte heller med de jobb hon haft. Men nu väntade ett digert jobbsökande. Tidigare hade hon sökt över 150 jobb sa hon och det var så tufft.
Jag sa, jag fattar, det är samma för mig.
- Men du är ju frilans, svarade hon då.
Så tänkte jag vad lite folk verkar veta om hur det är att vara frilans. Ungefär som om det är en lite småmysig tillvaro där man kan jobba lite när man känner för det. Och så kanske det är för vissa. Men så är det verkligen inte för de flesta. Att vara egen företagare är ju att hela tiden hitta på sina egna jobb. Skicka ideer, synops till flera. Höra av sig till gamla arbetsgivare och säga, det här är min ide, det här skulle jag vilja göra. Jag vet inte hur många nej jag fått. Konsten är ju att inte tappa självförtroendet. Utan snarare sporras att gå vidare. Och så den ständiga oron för ekonomin. Som gnager. Det är ju där ens kraft och energi hänger lite löst. För mig var det toppen att skriva eller göra tevegrejer större delen av året och  på sommaren när det oftast inte är några produktioner och inte så många jobb läggs ut, ja, då kunde jag jobba som yogalärare i Båstad. Vid havet och ha med min dotter. Passade perfekt för en ensamstående mamma.
Men så träffade jag mitt livs kärlek, gifte mig. Fler personers önskningar om vad man gör med sin sommar som skulle sammanföras. Så då bestämde jag att nu ska jag inte jobba hela somrarna. Nu ska jag se till att det blir annorlunda, ja, då blir jag sjuk.

Vet inte hur många gånger jag gått längs den långa sandstranden i Båstad. 

Jag som trodde att jag skulle få ta avsked av Båstad förra sommaren. Njuta av en sista sommar där i min fina studio. Men livet ville annorlunda. Men allt som hände det gjorde att jag inte riktigt kunde känna av saknaden. Inte riktigt känna efter hur det skulle kännas. Som om kroppen hade fullt upp med annat. Men nu, ibland kommer små hugg, ni vet när man längtar efter nåt man känner igen. Så var det igår när min vapendragare Anneli Hildonen skickade de här fotona. Jag kunde nästan känna dofterna och hur mycket jag älskar luften i Båstad. Och alla gulliga människor jag träffat där, de som kommit till min studio och yogat med mig och för mig. Och hur jag älskade mina tidiga mornar när jag gick för att öppna upp min studio. Jag och Pino ensamma på Köpmansgatan i ett alldeles tyst Båstad. Jag vet att det kommer att komma över mig i sommar. Men hjärtat är stort. Hjärtat rymmer så mycket, så många. Om några timmar åker jag till solen. Till Lanzarote. Jag ska skriva och tänka och minnas och sakna och sola och bada. Och gå långa promenader på en strand. Och i mitten av april får jag lite Skånelängtan stillad, för då ska jag ju till Viken och ha Workshop & yogakurs på sans och Balans. Vi ses väl?