jag har seglat över de sju haven och överlevt

Tänk hur det är. Ju äldre man blir desto närmre sig själv kommer man. Man blir liksom den man verkligen är. Den man var. Man förädlas som ett bra vin som får stå länge. Sen tror jag man kan hjälpa till att göra det bra genom att gå i terapi och ta hand om innehållet, så att det inte blir härsket och illaluktande, liksom hjälpa sig själv att bli den man är ämnad att bli. Jag tänker att det är nästan ofrånkomligt om man vill utvecklas.
Som det här med morgonvanor. Jag vaknade halv fem imorse. Jag är en morgonmänniska och har faktiskt alltid varit.
Det var väl några år där i min ungdom när jag var mer nattmänniska, eller snarare tvingade mig själv att vara vaken mitt i natten för att det liksom var så skoj att kalasa runt och dansa hela natten. Men att vakna morgonpigg, så har jag varit sedan jag var riktigt liten. Då vaknade jag glad och pigg och gick direkt upp ur sängen. Vid sju på morgonen tyckte jag liksom att hela världen också borde vara uppe och vara lika sugna på att leka som jag. Flera var gångerna jag ringde till min barndomskompis Åsa alldeles för tidigt på helgerna. Det slutade med att hennes mamma lite så där på skarpen sa; Men Kajsa, du får inte ringa före klockan nio på helgerna.
Å, vilken pina jag tyckte det var.
Det här var ju långt före det fanns tidiga morgonprogram på tv.
Eller när jag var hos farmor Ina som hade sommarhus i Tofta på Gotland. Hon hade en granne med en jättegullig hund som jag var så förtjust i. Jag kanske var fem-sex år. Jag brukade sitta på hennes trapp i nattlinnet och vänta på att de skulle vakna så att jag fick leka med hunden.
Idag tycker jag det är så himla härligt när jag vaknar tidigare än de andra i familjen. Det är alldeles tyst. Sitter i köket, hör klockan som går. Tictac. Ljuden som jag annars inte hör får liksom utrymme så här tidigt på morgonen. Kylskåpet som mullrar. Hör knäppen i väggarna. Ser hur det ljusnar utanför fönstret. Den unga kvinnan som bor i lägenheten mitt emot har än en gång somnat ifrån en tänd lampa. Det är lugnt, till och med Pino ligger kvar i sängen och drar sig. Jag har redan hunnit ta min Iscadorspruta, druckit mitt citronvatten. Och idag drack jag till och med lite kaffe på morgonen. Snart ska jag göra mig i ordning för att gå och yoga hos Charlotte.
Yogalivet passar mig.
Jag och bonussonen går och lägger oss samtidigt på kvällarna. Just för tillfället är jag kanske inte världens roligaste fru. Jag är så trött på kvällarna, men å andra sidan får Ray fritt spelrum att välja vad han vill titta på på teven, eftersom jag ändå ligger och sover.
Igår köpte jag en resa till solen.
Jag ska åka till Lanzarote för att skriva. Har en del föredrag som måste förberedas och lite skrivtexter. Åker nästa fredag. För första gången var jag liiite orolig när jag beställde. Jag tror nog inte att jag kommer att bli lika cool inför resandet som jag var förr. Nu ska jag åka själv. Gick sen hem och klippte hål i en bikini jag köpte precis innan jag blev sjuk och tänk, det funkade. Jag kan stoppa i protesen och det ser helt okej ut. Slipper köpa en ny svindyr specialdesignad bikini för bröstproteser. Jag har oroat mig för det här med sommaren. Jag som tycker om att sola och bada. Nu kommer det synas att jag har ett bröst bortopererat. I bildterapin på Vidarkliniken jobbade jag jättemycket med de känslorna. Det finns en sorg över hur min kropp är nu, hur den varit. Men samtidigt, det här låter kanske konstigt. Allvarligt talat så skiter jag fullständigt i om folk kommer att tycka att det ser konstigt ut.
Jag har varit ute på de sju haven och jag har överlevt. Vad är väl vackrare än det?