söndag 3 mars 2013

livet på landet




Är på landet. Ensam. Eller inte helt ensam. Pino är ju med.  Han står mest i en fåtölj och håller koll. En liten vakthund. Själv sitter jag och skriver. Och försöker tänka ut min framtid. Vad jag ska göra. Vad jag vill göra. Känns skönt att våga tänka längre fram. Att liksom räkna in mig själv i livet. Att jag fick punka mitt i livet. Det tog tid att fixa den, men nu ska det väl ändå kunna rulla på.
Först var det inte så mycket snö. Så plötsligt bara väller det ner.

Träden blir alldeles tunga och himlen. Ja, himlen är helt fantastisk.



 Tog ut Pino på en liten tur. Han älskar nyfallen snö. Nu ser han mer ut som en liten snöpudel.

3 kommentarer:

  1. Punka mitt i livet, så fyndigt formulerat. Och Karin, tänk vilken resa du har varit ute på sedan i juni, hur stark du är och hur mycket du klarat av och varit så generös och delat med oss. Jag böjer nacken och skickar en stor varm omfamning!

    SvaraRadera
  2. Ewa Håkansson3 mars 2013 16:52

    Hej, jag har följt dig både före och efter du fick cancer. Och vad du har gått vidare jösses flicka! Härligt vilken kämpe du är -hoppas du hittar på vad du vill göra nu o framåt.Du är väl värd att lyssna till.:) Hälsning från en medmänniska där ute i cyberrymden. /Ewa

    SvaraRadera
  3. Det låter fantastiskt, alltsammans. Håller med annika om att "punka mitt i livet" är ett klockrent begrepp.

    SvaraRadera