vi måste ta varenda fight

Så mycket har skrivits om Adam Tenstas aktion när han reste sig och gick ifrån en direktsändning. Jag la upp den här kröniketexten som Per Gudmundson skrev I svd
Jag skrev "Vilken sten har Per Gudmondsen legat under i hela sitt liv"
Fick några likes och någon utläggning om att Sverige lägger så mycket pengar på invandrare och att våra gamla typ behöver de pengarna. Jag orkade inte svara. Tycker dessutom att min dotters ett år gamla text beskriver det så bra. Det här la hon ut på sin facebook i oktober förra året.

"Jag var sex år när jag förstod att min pappas hudfärg var annorlunda från andras, att det var skillnad på att vara vit och brun. Min förskolelärare frågade mig var min pappa kom ifrån och jag svarade självklart ”Norrköping!”, vilket tydligen inte var rätt svar utan jag fick efter fortsatta följdfrågor som ”men var är han egentligen ifrån?” svara att han egentligen var från ett land som han dittills aldrig ens besökt. Är du brun, då är du inte helt svensk, det gick ju bara inte.
Jag har hittat mig själv i så många olika lägen om hur jag ska tolka min egen hudfärg och vad den innebär för andra. Stundvis har jag varit glad över att jag är så vit att jag aldrig behövt uppleva rasism riktad mot mig samtidigt som jag andra gånger velat vara mörkare för att kunna identifiera mig med det ursprung min farfar har. Jag har samtidigt varit glad över att få ta del av de privilegier som kommer med att ha en vit kropp, samtidigt som jag skämts över att jag aldrig kommer kunna förstå hur det är att bli rasifierad. Jag har varit kluven över om jag skulle vara en del av den rasistiska jargong jag mött under min uppväxt, bara för att det vore lättast så och för att om jag distanserat mig aldrig skulle behöva eller kunna bli måltavla för hatet. Jag har varit kluven i om jag kan uttala mig i den antirasitiska kampen då jag inte borde ha tolkningsföreträde. Jag har inte förstått om jag är vit eller svart, som under min uppväxt varit de två enda alternativen. Det har varit som att samhället krävt att jag ska välja mellan två läger, antingen det vita med min mamma eller det bruna med min pappa. Som att det spelar någon jävla roll.
När jag var liten hade vi hemligt telefonnummer och adress för att min mamma fick hotbrev och samtal om att hon fått barn med ”en jävla apa” och ”en jävla n****”. Idag läser jag på universitet och en i klassen upprepar n-ordet som en beskrivning av afrikaner som en ras. Han ifrågasätter varför någon skulle ta illa upp av det ordet, som att historien bakom ordet och i vilka rum det används idag inte spelar någon roll. Vissa i klassen säger att han inte kan säga så för att ordet inte är rumsrent, jag säger att han inte kan säga så för att det är rasism. Punkt.
Idag var första gången jag känt mig träffad av rasism, första gången som jag på riktigt kände att en person i min närvaro ville klassificera mig och mitt ursprung som något negativt. Jag har blundat och distanserat mig från att rasismen skulle drabbat mig. Jag har hört om den, mött den i tidningar, på internet, i politiken och i många andra former men att behöva stå ansikte mot ansikte med en person som kallar delar av mitt ursprung för n-ordet har jag aldrig tidigare behövt göra och är något jag aldrig igen vill behöva uppleva.
Vi blir alla drabbade av de fördomar vi har om varandra, vi blir alla drabbade av att hela tiden ha ett behov av att placera oss i olika fack, att skapa avstånd. Om vi håller käften och låter rasism gå oss förbi bara för att den inte direkt träffar en själv så är vi en del av den strukturella rasism som existerar.
Vi kan inte låta den största rädslan vara dålig stämning, den största rädslan är att vårt tredje största parti är rasister och att vi ändå låter rasismen susa förbi oss utan att stanna upp och säga ifrån. Vi måste ta varenda fight, vi måste aktivt stå upp för varandra. Det finns inget vi och dom, det finns bara oss."

Igår lyssnade jag på Sanna Lundells sommarprat som var sååå bra på så många plan. Rätt in i magen. Känner igen mig i så mycket. Om ilskan i bröstet. Om det dubbla medberoende som vi är många kvinnor går runt och bär på, som skaver. Så mycket klokskap, så mycket viktigt. För att inte barndomstrauman ska ta över våra liv, måste vi prata mer om allt det där som vi är många som växer upp med. Som präglar våra liv. Sanna gav röst åt det igår på ett så varmt och starkt sätt. Tack.

Men det jag tänkte på och som jag tycker att det här med att bli bemött av fördomar och rasism också är som ett medberoende. Jag tänker att alla, som likt min dotter, hennes pappa, Adam Tensta och alla som dag efter dag bemöts av (för oss som kanske inte tycker att det är så viktigt eller farligt). Man vill inte förstöra stämningen. Man går från en fest, ett möte, en middag, ett tv-program. Varje dag alltid någon liten kommentar. Fler borde reagera. Fler borde resa sig upp och gå ur tv-sändningar. Lämna middagsbord med släktingar som slänger ur sig den ena fördomen efter de andra. Om man inte gör det, blir man medberoende och då växer ilskan i bröstet och vem vet hur den ser ut när den kommer ut.