amen

Igår morse gick jag upp tidigt och tog sexbussen in till stan från landet. Vet inte varför alla avsked blir svårare för varje dag som går. Det är vad som hänt efter sjukdomen. Jag har svårt med förflyttningar. Förr gjorde jag det lätt, förflyttade mig. Jag gillade rastlösheten. Den drev mig framåt. Rann liksom fort i mina ådror. Pulserade fort.
Nu knorrar kroppen. Strejkar. Stretar emot. Även fast jag ser fram emot dit jag är på väg. Känner ni igen? Är det kanske också för att jag åldras, att med åren kommer långsamheten?

Det mest provocerande i dagens samhälle måste ju vara att inte träna och liksom stå för det. Då menar jag inte att en smal människa säger; Jag tränar inte och jag äter vad jag vill. Det är liksom en annan sak och det kan vara nog så provocerande för oss som lätt går upp i vikt. Men kul för dem. Men att inte hänga på den här träningstrenden, kanske är det som att svära i kyrkan.
Att stå emot den utseendehets som finns. Hur viktigt det är att lära sig lyssna på kroppen och höra efter vad den vill och behöver. Att inte tappa den kontakten med sin kropp för att spegelbilden säger något annat. 
Ibland tänker jag att allt har sin tid.
Jag märker på mig själv. Jag är en kvinna i klimakteriet. Allt i kroppen har ändrats. Dels chockändrats på grund av cancerbehandlingarna, men framförallt har det ändrats för att jag åldras.

Jag tål inte stress längre. Jag behöver vila mycket mer. Det fanns en tid när jag kunde festa en hel natt, sova ett par timmar och gå upp och jobba. Jag fattar inte hur det gick till. Men det gick.

Nu behöver huvudet lugn och ro. Allt är långsamt. Jag är långsammare. Dags att vänja sig. och njuta av det och inte dras med i snurret. Det är min utmaning, helt klart. Att våga säga nej. Att ett möte om dagen räcker. Att jag behöver mina stunder i soffan, i trappan på landet, på promenaden ner till hemliga stranden. Att om jag joggar inte behöver springa lika fort som jag gjorde när jag var ung och tävlade för Turebergs IF. Att nu är en annan tid. Ett annat steg.

På bussen från landet läste jag Hjärnkoll på smärta och värk.
Vilken intressant bok, och kanske inte bara för oss som går runt och har värk. Att bita ihop och lida i det tysta har alltid varit en dygd särskilt för kvinnor. Det skulle dröja hundra år efter Krimkriget innan barnafödande kvinnor fick del av den smärtlindring som de medicinska framstegen fört med sig läser jag i boken.
Vet du vad förkortningen SVBK står för? Jo det var läkarnas förkortning som de skrev in i kvinnors sjukjournaler när de kom till läkarna med sin värk. Så inihelskotta förnedrande att inte bli tagen på allvar när man har ont, men förkortningen betydde Sveda, värk och bränn-kärringar. Visst, det ordet bannlystes, men det är inte så länge sedan, så säkert flera av de läkare som använde den förkortningen finns säkert kvar. Är fortfarande verksamma som läkare. Hur har deras inställning förändrats tänker jag?
För vården är fortfarande inte jämlik eller rättvis, finns fortfarande så mycket att göra.
Vet att många skämtar  över hur vi kvinnor lägger tusentals kronor på att må bra. Att vi går till dyra hormondoktorer för att slippa må dåligt. Men vad är alternativen?



Igår fick jag äntligen träffa Mia Lundin. Denna viktiga kvinna som skrivit bibeln för oss kvinnor Kaos i kvinnohjärnan. 
Jag hade kontakt med henne när jag blev sjuk och hon har hjälpt mig. Nu ska hon få hjälpa mig med mina klimakteriebesvär. För ingen kvinna ska behöva må dåligt. Kvinnors problem ska tas på allvar. Amen på det. Varför finns inget hormoncenter för kvinnor? Med experter på bioidentiska hormoner så att vi kan få hjälp mot våra hormonsvängningar, allt från Pms till klimakteriet. Så många unga tjejer och äldre kvinnor som mår dåligt. För varför ska vi behöva må dåligt. Ta oss på allvar, ni får ju härligare kvinnor då. Det kan ju bara bli en win-win-situation.