torsdag 23 juli 2015

jag kan aldrig bli homogen


Igår nuddade jag ett känsligt ämne. Det här med att känna sig utanför. Stå vid sidan om. Har fått fler mejl och meddelande om just den känslan. Tack för era delningar!
Att känna sig utanför oj, The story of my life och kanske ett av mina huvudämnen när jag går i terapi. Varför känner man så?
Ibland tänker jag att vår strävan efter att bli lyckliga, ja det är ju en fin tanke. Men kan man på riktigt bli lycklig om man inte är trygg? Och är man trygg behöver man kanske inte jaga lyckan. Förstår ni vad jag menar. Jag kan bli lite avundsjuk när jag läser "Jag hade en trygg barndom och uppväxt" när jag läser en intervju med någon. Känna ett litet sting i hjärtan av avund. Jag har aldrig känt mig riktigt trygg. Eller, visst jag kan känna mig trygg då och då, men oj vad jag kämpar med att hitta den där inneboende tryggheten.
Men jag står stadig. Det har yogan hjälpt mig med.
Jag lyfter min ryggrad, sträcker på mig i hela min prakt, stolt, det har knipet hjälpt mig med.
Jag talar med en säker röst som kommer från magen, det har yogaandningen hjälpt mig med.
Ingen kan se eller ana vad som försiggår inom mig. Vad jag bär på. Mitt bagage. Mina tankar, mina rädslor. Min oro eller ångest. Jag vet att många tror att jag fått så mycket gratis i mitt liv. Så även om jag längtar efter att tillhöra en grupp, så gör det mig också rädd. För när jag tillhört en grupp har jag ofta känt mig så sårbar. Så lätt att böja, knäcka, för det är också vad som kan hända när man är med i en grupp, där liksom målet är att vara så homogen som möjligt. Jag kan aldrig bli homogen. Jag kan inte hålla tyst när någon bestämmer, eller säger något jag inte håller med om.
Så min önskan om att vara med i en grupp är också min stora rädsla. Kan någon förstå vad jag menar? Kanske till och med känna igen sig i?

Hej, jag är Karin
Hej Karin.

Jag har gått på Alanon några gånger. Och jag kan längta till när sommaren är över och jag kommer in i den lunken igen. Att säga de där orden och så höra hur hela gruppen bekräftar mig genom att säga Hej Karin. Det är magi. Det är att bli sedd. Det är att känna sig bekräftad som sig själv, i egenskap av sig själv, men ändå med. Medkännande. Varenda berättelse man sedan hör känner man igen sig i. Varje delning och det är som att vi delar på en skatt. Det luckrar liksom upp allt, skam och skuld. För det svåraste som finns det är att blottlägga sina skamkänslor. De man burit på så länge och som blir satta på repeat när man känner sig bortvald. Utanför. Ensam. Jag har alltid känt som min uppgift att få gruppen att må bra. Alltid trott att det ansvaret vilar på mig. Jag kan inte gå in i ett rum utan att scanna in hierarkin. Vem som bestämmer i gruppen omedvetet eller medvetet. Vem som dansar efter vems pipa. Eller vilka som mår dåligt, känner sig osedda, obekräftade. Ser direkt. Men det är inte min uppgift att få ihop gruppen ( om det inte är ett yogaretreat som jag arrangerat så klart), jag kan inte ta på mig det ansvaret och därför har jag svårt för de här gruppbildningarna.

Fick den här kommentaren på facebook.


"Jag förstår känslan av "Inte känna sig inbjuden och med". Kanske också i sammanhang då man faktiskt är med men inte känner sig så. Konstig känsla - varför känner man så? Alltför ofta exkluderar jag mig. Inte jag.. här ska inte jag vara med. Jag kan inte. Min kropp kan inte. Som med yogan. Så jag slutade. Jag prövade grundkurs Ashtanga yoga yogashala, men slutade. Nu gör jag yoga "med mig själv" hemma och du inspirerar mig. Tack!"
 
Svar: tack för din kommentar. Jag har känt det du känner så många gånger. Det gör mig också lite sorgsen att du känt så när du gått till yogastudion. Men så fint att du fortsatt att yoga hemma. För yogan eskluderar aldrig. Det är aldrig yogans fel att man inte känner sig hemma i yogasalen. Nu finns det ju flera yogamöjligheter på nätet. Man kan yoga för en virtuell yogalärare. Kanske kan du få med en kompis, då kan det kännas tryggt att ni är två som går iväg till yogan. 
Eller gör som jag gjort många gånger. Går till yogan, håller upp min fasad och går hem och gråter. Låter kanske urdumt från en yogalärare, men yogan i sig kan ju också sätta igång de där känslorna som vi bär på. Utlösa ledsenhet och sorg. Så mycket jag gråtit på yogamattan när någon ställning öppnat upp, och kanske lämnat kroppen. Jag har gråtit av glädje också. Men yogan har också gjort mig stadigare. Min kropp stadigare och stoltare. Och nu öppnar jag mig för alla som läser den här bloggen. Men en människa är inte bara stark. Inget är någonsin svart eller vitt. Vi är alla delar och jag tror att vi måste bjuda på våra tillkortakommande. Kram

2 kommentarer:

  1. Christina Edin "Tina"23 juli 2015 22:57

    Fina fina Karin! <3 I mitt jobb använder jag mig av den egenskap som du själv nämner. Att känna in individer men oxå gruppen. Det är det finaste, Och jag känner mig stolt. Jag betyder något. Den kärlek jag kan ge till någon annan människa som inte själv längre kan hålla samman allt det som "är den själv" längre. Jag är undersköterska på en demensboende.

    För mig är både dans och yoga viktigt.Där kommer jag i kontakt med mig själv igen och hämntar kraft. För det behöver jag i mitt jobb. Jag jobbar ju på schema så det är surt om jag missar dans för att jag har ett kvällspass. Så det är svårt att betala för en termins yoga på måndagar så att säga. fick lite dåligt samvete om att jag nämnde namnet på yogastudion. Kanske gjorde jag dig lessen tänkte jag.. Men jag vet nu att det var otur med läraren. Hon fick sluta strax därefter.Jag kände mig svag de där gångerna jag gick. Andan i halsen och stressad. inte yoga precis.. Prestation. Var jag för gammal, lite mullig och svag i musklerna. Hon sa: "Du kanske ska gå på Hatha yoga" Hm!..Jag hade sett massor med yoga videos med tyske Esther Ekhart och var fylld av det vackra och styrkan i flowet.Hade tagit tid på mig. Tänkt och tänkt valt och valt och till sist kommit fram till yogashala. Sen föll allt platt. Först grät jag. Sen blev det tomt. Men jag har en danslärare som även väver in lite yoga så helt utan blev jag inte. Gått på lite restorative oxå. Men du gör mig sååå glad! Du lyfter bla fram yogan för den mogna kvinnan. Som jag. Jag fyller 50 nästa år. Å du pratar oxå om den gröna maten osv, Du ger mig så mycket. Jaa det gör du! Så här om dan tänkte jag.. Kanske kan ge tillbaks och ta bussen ut till väddö och ge lite massage. Ha ha! Men sen tänkte jag.. men Tina det kan du ju inte.. Min spontana läggning. I vilket fall som helst så har jag slutat att följa "så här ska man utöva yoga" Jag hoppar tom yogamattan. I sommar blev det direkt på gräset. Jag gör det övningar som kroppen vill och gör de så långsamt som kroppen vill andas för att den rätta kontakten med mig själv. Här och närvarandet ska bli magiskt. Läser och lyssnar på dig Tack! Och kanske en vacker dag åker jag till en yogastudio eller nått vad vet jag. Men jag har iaf bestämt att yogan är till för mig. och den liksom scannar in ett här och närvarande som jag behöver.I mitt jobb jobbar man så hårt så att man i timmar trycker undan sig själv och sina behov. Knappt går på toaletten ibland. Så som sagt yoga och 5rythms(dans) är livsnödvändiga för mig. Nu måste jag sova! Har jobbat kväll och ska upp igen imorgon bitti! kram! Tina

    SvaraRadera