min arm

Min stora rädsla var inte att ta bort bröstet. Det var och är fortfarande en sorg. En sorg jag måste förhålla mig till, men som inte gör mig ledsen varje dag. Verkligen inte. Men min stora rädsla var innan operationen att få ödem. Jag var så rädd för det. Så fick jag det.
Nu måste jag ta hand om det. Varje dag.
Fördela vila, lagom träning. Vila och aktivitet i lagom dos.
Jag tupplurar nästan varje dag. Lyssnar på mitt hypnosband och hamnar i den bästa av världar när allt är alldeles lugnt. 
Igår fick jag äntligen genomgång av den här armstrumpan Circaid från Medi. Det är som bandagering av armen som flyttar lymfvätskan. Tvingar bort vätskan. SÅ att det kan bli genomströmning i hela armen. En svullen arm är inte bra. Det blir som en inflammation man ständigt går och bär på. Det blir en riskarm. Immunförsvaret är nedsatt i det området och det ger lättare risk för rosfeber. Det är meningen att man ska sova med den. Vilket jag gjorde inatt och armen har blivit mindre. Nu ska jag sova med den här ett par veckor tänker jag. Nu jävlar ska jag bekämpa det här ödemet på samma sätt som jag tog itu med cancern. Det där ödemet ska få sig en omgång. Det har mött sin överman.
Jag måste tänka så. Jag måste. Börjar jag tvivla förlorar jag hoppet. Jag vill inte det. Jag vill, jag vill tänka att allt går att lösa. Kanske inte nu, även om en stor del i mig vill att saker och ting ska lösa sig direkt. Men jag måste koppla på jägaren. Krigaren i mig.
Ibland tänker jag att jag verkligen är ett lejon. Jag älskar att lata mig. Ligga i solen och slappa. Men precis som lejonhonan kan den där vilan förvandlas till jakt. Och då går det undan.