jag vill vara knutfri

Den här låten, ja, flera av hans låtar är på ständig repeat hos mig.
Det finns något gråtmilt över sommaren. Över drömmar och önskningar. Barndomens somrar.
Känns det igen? Jag är i stan. Lämnade landet igår för olika behandlingar och grejer jag går på för att hitta in i mig själv och reda ut saker. Löser upp knutor. Det är så märkligt men jag tror att allt vi är med om sätter sig i kroppen. Blir till ont någonstans. Massage är fantastiskt, men visst kommer alltid knuten tillbaka?
Jag vill vara knutfri i min kropp.
Balans. Mellan allt.
Jag vill vara lugn och vild.
Jag vill vara allt jag är fast i rätt tid och på rätt plats. Som att mitt inre kompass är på autopilot.

En kompis skrev de här orden. Hon hade hört dem. Men visste inte vem som skrivit dessa fantastiska rader.

Vad det är dumt att tro, att man kan glömma,
och dumt att tro, att tiden läker såren.
Den stora sorgen - den är intet sår.
Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma
och gror och växer till ett träd med åren
och bär en bitter blomning varje vår.

För allt vi är med om, allt det där som skapar oss. Det bittra, ledsna. Sorgerna. Ja, allt. Vi kanske tar oss igenom. Vi kanske bearbetar dem, men de finns alltid där. Visar sig då och då. Men det är just erfarenheter, påminnelser om vad som skett och det är kanske utifrån dem vi sedan kan navigera.