jag vill vara knutfri

Den här låten, ja, flera av hans låtar är på ständig repeat hos mig.
Det finns något gråtmilt över sommaren. Över drömmar och önskningar. Barndomens somrar.
Känns det igen? Jag är i stan. Lämnade landet igår för olika behandlingar och grejer jag går på för att hitta in i mig själv och reda ut saker. Löser upp knutor. Det är så märkligt men jag tror att allt vi är med om sätter sig i kroppen. Blir till ont någonstans. Massage är fantastiskt, men visst kommer alltid knuten tillbaka?
Jag vill vara knutfri i min kropp.
Balans. Mellan allt.
Jag vill vara lugn och vild.
Jag vill vara allt jag är fast i rätt tid och på rätt plats. Som att mitt inre kompass är på autopilot.

En kompis skrev de här orden. Hon hade hört dem. Men visste inte vem som skrivit dessa fantastiska rader.

Vad det är dumt att tro, att man kan glömma,
och dumt att tro, att tiden läker såren.
Den stora sorgen - den är intet sår.
Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma
och gror och växer till ett träd med åren
och bär en bitter blomning varje vår.

För allt vi är med om, allt det där som skapar oss. Det bittra, ledsna. Sorgerna. Ja, allt. Vi kanske tar oss igenom. Vi kanske bearbetar dem, men de finns alltid där. Visar sig då och då. Men det är just erfarenheter, påminnelser om vad som skett och det är kanske utifrån dem vi sedan kan navigera.

Jag säger JA till en mer holistisk syn på cancervård.

Idag börjar Almedalen. Idag är det bröstchock i Almedalen som anordnas av BRO och leds av Amelia Adamo. Känns fint att bröstcancer får fler dagar att uppmärksammas på än den årliga rosa månaden. Cancer och vårt välmående borde så klart ha mycket uppmärksamhet. Och framförallt bör cancervården vara jämlik för killar och tjejer och så klart lika var man ä bor i Sverige.
Och jag önskar att gåtan, varför vi får cancer snart blir löst. Så att våra barn slipper växa upp med den rädslan.
Idag skrev jag så här på mitt instagram:
Jag har några grejer som jag tycker borde införas i bröstcancervården.
1, Alla tjejer som ska opereras borde få sina armar mätta före operation och senare regelbundet. Det för att så tidigt som möjligt upptäcka lymfödem.
2, Alla tjejer som opererar bort lymfkörtlar i armhålan (och också särskilt de som sedan strålas) ska erbjudas att få en lymfnod/lymphbridge inopererad eftersom man vet att 40 procent av de som opererar bort lymfkörtlar och strålas får lymfödem.
3, Ta reda på vilka kvinnor som verkligen blir hjälpa av att äta antihormoner i fem till tio år, så att tjejer slippa äta de i onödan. Med antihormoner kommer biverkningar som artros, blodpropp och sexolust. Tråkiga biverkningar.
4, I Finland tar man herceptin sju gånger i Sverige gärna 17. Varför är det sådan skillnad? Många tjejer får problem med sina hjärtan efter behandlingen. Inför absolut regelbunden hjärtkoll på tjejerna. Också efter genomgången cancerbehandling för att undvika hjärtsvikt och olika former av hjärtproblem.

Ni tjejer som haft eller har bröstcancer, fyll gärna på min lista. Vem vet någon viktig, någon med inflytande kanske läser...

Vissa dagar som idag när armen plötsligt svullnat upp och värker känns det så jävlapissochskit och jag vill bara lägga mig ner och gråta som när man var barn och ville ha godis eller glass i mataffären. Jag vet att det går över. Men det här är konsekvenserna av cancerbehandlingarna som kanske hade kunnat vara mildare. Jag säger JA till en mer holistisk syn på cancervård.
 

jag har ingen aning

Jag har tänkt på meningen med livet så mycket de senaste dagarna. Kanske för att jag lovade återkomma när jag tänkt på det ett tag...
Nu har jag gjort det, men blev inte så mycket klokare.
Vad är meningen med livet? Och vet ni, jag har kommit fram till att jag inte vet vad meningen är för mig. Jag tror att tankarna, önskningarna om meningen med livet förändras över tid. När man är ung har men en tanke eller kanske flera tankar om livet och ens drömmar och förhoppningar om vad meningen är. Sedan kanske man får andra tankar om man blir kär och ingår en relation. Man kanske får barn. Drömmer om barn. Eller väljer bort barn. Barnen växer, flyttar ut och bort. Man kanske skiljer sig. Lever ensam. Singellivet och meningen med livet och tvåsamheten och meningen med livet, är de samma?
Man kanske får en sjukdom, plötsligt är man nära döden, vad händer med meningen med livet då.
Är tankarna om meningen med livet samma för en rik och en fattig. Om man är i kris, eller om livet är alldeles lugnt. Är förutsättningarna för de här tankarna olika?
Ja, herregud. Det blev alldeles snurrigt igår på min skogspromenad med Pino.  Jag kom på att jag har önskningar. Saker jag gärna ser händer i mitt liv. Drömmar. Jag tror jag har ett inre kompass, i alla fall önskar jag att jag har det. Ett kompass som leder mig rätt och inte bort från mig själv.
Kanske vore det enklare om man som någon skrev; tänk inte så mycket på det, jag tror meningen med livet är just att leva det. Men varför blir vissa, såna som jag själv, såna som tänker för mycket. Ältar, undrar, vrider och vänder.
Varför fungerar vissa människor, som jag själv som bäst när livet är katastrof och när det är lugnt har jag svårare att navigera?
Jag tycker att livet är ganska svårt. Det händer så mycket runt omkring oss. Turister sköts ner på en strand i Tunisien. Grekland är i kris. Putin övar på att inta Gotland. Och själv sitter jag i huset på landet och är sur för att havre/mandelmjölken är slut. För att vi inte har bil eller körkort och det får bli kaffe utan mjölk. Men behöver man ta hela världens problem på sina axlar?
Är det mitt ansvar? Nej, men ändå. Det blir så konstigt, så märkligt. En tanke fladdrar dit.
Så idag, denna söndag som förut var vigd åt meningen med livet undrar jag.
Hur mår du idag? Och jag menar det, hur har du det? Vad ska du göra idag?
Jag har yogat. Nu ska jag hänga tvätt och senare ta en promenad med Pino. Solen skiner, det gör mig glad. Har sommaren kanske äntligen kommit.

vem vill vara gubbe

När jag jobbade på Bullenredaktionen och var ute i skolor för att leta ungdomar som ville prata om problemet i brevfilmen med psykologen Margareta Berggren så träffade jag så många bra lärare och kuratorer och fritidspersonal. Jag åkte från skola till skola och gjorde på eget bevåg som ett kartotek med unga som ville och kunde prata om olika saker. Det var mitt första journalistiska jobb, jag var 22-23 år och hade hamnat på Bullen då jag skulle ha en tio veckors praktik när jag gick på Kulturvetarlinjen på Universitet. Men jag blev kvar efter de där veckorna i nästan fyra år. Jag lärde mig så mycket om tvjournalistik. Om att bygga reportage. Om vilka som funkar framför kameran. Om att få folk att vara naturliga framför kameran. Bildspråk. Jag hade min första löneförhandling och fick höra de legendariska orden: "Du ska veta att det är många som vill ha det här jobbet". Det var liksom svaret på om man tyckte att man borde ha högre lön, eller åtminstone betalt för en heldag, eftersom man ju faktiskt jobbade heldag. Ja, jag lärde mig en massa grejer som jag haft stor nytta av.  Men jag lärde mig också om hierarki och hur svårt och motigt det kunde vara att vara en ung researcher och framförallt att vara en ung tjej. För det var inte att var att vara högst på den stegen. De unga killarna som kom till redaktionen seglade lätt förbi och upp på karriärstegen. Bereddes plats på ett alldeles lättsamt sätt av de äldre kvinnorna. Det jag lärde mig där och då det var att aldrig trycka ner, hålla nere en ung tjej med ambitioner, med drömmar. Eller bemöta unga söta tjejer med att just trycka ner dem.
Många tjejer möts av det här
Jag la upp den artikeln igår på facebook med frågan och uppmaningen: "Vem är Gunther? Och jag som trodde att det typ var just fjortisar som styrde musikinköpen, eller hajparna. Jag gillar att Zara Larsson säger att hon är besviken, när hon är besviken. Det borde fler mänskor göra. Heja Zara"

På facebook var det en del killar, eller gubbar som svarade aningen gubbigt, lite som Gunther. Men jag tror inte att killar fattar grejen. Då när jag jobbade på Bullen var det en lärare på Rålambshovsskolan, vill jag minnas, som gjorde sin egen undersökning. Hon gav varannan fråga till killarna och varannan fråga till tjejerna. Efter lektionen kom både killar OCH tjejer fram till henne och sa att lektionen varit orättvis, för att killarna fick för få frågor. Det här är många år sedan och man vill ju gärna att det ska ha förändrats. Men har det det?

När jag gick på Kulturvetarlinjen, läste jag filmvetenskap. En stor del av utbildningen gick ut på att skriva uppsatser  och analyser om film. För första gången under min skolgång fick jag beröm för mitt skrivande, vilket var så härligt. Jag älskade att skriva. Vet ni, då bemöttes jag av sura kommentarer från tjejerna i min grupp: Det är bara för att läraren är förälskad i dig". Blä. Det är ett annat sätt att hålla nere en tjej.

PÅ bussen ut till landet träffade Ray en av tjejerna i den här videon. Hon skulle jobba på kollo på Barnens Ö. Han skickade den direkt till mig.

Vem vill vara gubbe, eller gubbig, när man kan vara tant. (för fjortis är det ju lite svårt att bli, även om Gunther verkar vilja vara kvar där...) Men jag tror att tant är det nya inne och gubbe är ute. För ordet kärring har liksom klingat ut, möt sin övergubbe. Och JA även kvinnor kan vara gubbiga.

min arm

Min stora rädsla var inte att ta bort bröstet. Det var och är fortfarande en sorg. En sorg jag måste förhålla mig till, men som inte gör mig ledsen varje dag. Verkligen inte. Men min stora rädsla var innan operationen att få ödem. Jag var så rädd för det. Så fick jag det.
Nu måste jag ta hand om det. Varje dag.
Fördela vila, lagom träning. Vila och aktivitet i lagom dos.
Jag tupplurar nästan varje dag. Lyssnar på mitt hypnosband och hamnar i den bästa av världar när allt är alldeles lugnt. 
Igår fick jag äntligen genomgång av den här armstrumpan Circaid från Medi. Det är som bandagering av armen som flyttar lymfvätskan. Tvingar bort vätskan. SÅ att det kan bli genomströmning i hela armen. En svullen arm är inte bra. Det blir som en inflammation man ständigt går och bär på. Det blir en riskarm. Immunförsvaret är nedsatt i det området och det ger lättare risk för rosfeber. Det är meningen att man ska sova med den. Vilket jag gjorde inatt och armen har blivit mindre. Nu ska jag sova med den här ett par veckor tänker jag. Nu jävlar ska jag bekämpa det här ödemet på samma sätt som jag tog itu med cancern. Det där ödemet ska få sig en omgång. Det har mött sin överman.
Jag måste tänka så. Jag måste. Börjar jag tvivla förlorar jag hoppet. Jag vill inte det. Jag vill, jag vill tänka att allt går att lösa. Kanske inte nu, även om en stor del i mig vill att saker och ting ska lösa sig direkt. Men jag måste koppla på jägaren. Krigaren i mig.
Ibland tänker jag att jag verkligen är ett lejon. Jag älskar att lata mig. Ligga i solen och slappa. Men precis som lejonhonan kan den där vilan förvandlas till jakt. Och då går det undan.

förbi orden, rätt in i känslan

Innan jag blev sjuk gick jag på bild och musikterapi. Min dåvarande fantastiska psykoterapeut Kia Mårtenson Blom, tyckte efter en tids "vanlig" terapi, att jag kanske skulle prova något annat, om jag ville. Det gick direkt in. Förbi orden. Rätt in i känslan. Och när jag tittar på mina teckningar från då, kan jag läsa ut vad som skulle hända. Jag visste. Det är så märkligt. Eller inte. Vi bär runt på så mycket vetskap, men vi vågar inte lyssna inåt. Till hur vi egentligen mår. Vad vi egentligen vill.
Vi är mer fokuserade på omvärldens tankar om oss. Om att passa in. Att bli förstådd.
Älskad och omtyckt.
Tänk om det är den inre resan. Den hemvändande resan som måste göras.

 Min första terapiteckning visade en kropp som var delad i två delar. Där den högra inte mådde bra. En dag kanske jag visar. Så där fortsatte det. Jag fortsatte att gå på terapin under alla behandlingar, sedan när det visade sig att jag var sjuk. Och jag fortsatte till i vintras då jag slutade. Det har varit som att checka in och gå på sightseeing inuti mig själv. Allt har så klart inte varit vackert. För det är vi inte hela tiden. Men jag har gått runt och lyft på stenar, möblerat lite. Rättat till en tavla som hängt på sned. Ändrat om, tagit den lilla flickan Karin i hand och vandrat trappsteg upp. Pratat om rädslor. Om att utmana sig. Om skam och skuld. Om utsatthet. Om att känna sig utanför. Inte närvarande. Ensamhet. Det har varit ljusa och mörka bilder. Blandad kompott. Men framförallt har de gjort att jag tänkt på vad de ville säga mig och fortfarande kan jag tänka på en teckning som jag gjorde för flera år sedan.

När jag så åkte iväg på min första rehabilitering på Vidarkliniken är jag så glad för att jag fick bildterapi, som en terapi i min rehabilitering. Jag fick måla för Cecilia Letmark, som senare visade sig vara en kompis syster. Den där timmen varje dag var magisk. Jag målade mig ur mitt trauma. Jag hade ju precis opererat bort mitt höger bröst. Jag målade för livet och det som var så häftigt var också att jag gjorde något, jag så länge trodde att jag skulle jobba med. Jag ville måla. Jag gick på estetisk linje. Jag drömmer alltid om att kasta loss. Släppa hämningar eller tankar om att det här är bra eller dåligt. Jag kanske släppte målandet för att jag inte var tillräckligt bra. Men allt ska inte säljas. Och alla är inte "bra" från början. Men det häftiga med bildterapi, det är att det handlar inte om att visa upp, eller finmåla. Det handlar om att  Konstterapi går direkt på känslan.
Dina inre bilder. 

Jag kan se det i ansiktet. Efter tre veckor på Vidarkliniken och den omtanke man får av personalen där. Det händer något. Man får något vilsamt över sig. Att gå där i omgivningarna. Vara i den där värmen, det är nåt med en. Tänk om Landstinget kunde fånga upp det.

tack tack tack

jag andas ut.
Tack universum. Tack min kropp. Tack alla som tackas kan. Tack ni underbara hejaropare, en sten föll från hjärtat. Från axeln. Nu är det bara ödem och artros och jäklar i helskotta vad det ska bekämpas.