this too shall pass

Jag har varit så risig. Den här influensan har på allvar tagit musten ur mig. Nu börjar jag bli bättre och i morse var också första gången jag yogade ett pass på en och en halv vecka. Fantastiskt. Både jobigt och härligt på en och samma gång.
För en massa år sedan. Tolv för att vara exakt var jag i Mysore i Indien och jag hade möjlighet att yoga för ashtangayogans grundare Pattahbi Jois. Jag är så glad att jag fick chans att prata med honom några gånger. Bland annat kunde jag tacka honom för att han kom på Ashtangayogan. Att det är ett så smart system. Och jag kunde också säga till honom att om jag inte hittat yogan hade jag förmodligen blivit galen. För så känns det.
Hade jag inte haft yogan hade jag blivit galen.
För jag märker direkt. När jag inte yogat på mer än en vecka så kommer ångest och oro krypande. Yogan gör nåt med mig.
Hon lugnare mig. Gör mig gladare. Hon får tag om lilla Karin, men också om stora.Hon håller mig lugn när jag tappar det. Hon är min hamn. Min fyr. Mitt ankare.
Visste ni att alla hästar tror att de är så där små som den lilla hästen på bilden. Det är så de känner sig. Så när människor kommer nära en häst och människan kanske är rädd för hästen. Så kan inte hästen förstå det, eftersom de ser sig själva som små. Men hästen blir rädd för att de tror att det lurar nåt annat farligt.

Så är det kanske med oss människor också. Vi tror vi är på ett sätt, så ser vår omgivning på oss på ett helt annat. Just idag känner jag mig som den lilla hästen. Men av erfarenhet så vet jag att det brukar gå över, att min känsla idag inte alls behöver vara samma i morgon när jag vaknar på morgonen.
This too shall pass...