ett krav på varje droppe

En droppe droppad i Livets älv
har ingen kraft att flyta själv
Det ställs ett krav på varje droppe
Hjälp till att hålla de andra oppe"
Tage Danielsson.

 

 Idag är ingen bra dag. Armen värker och är jättesvullen. Det släpper liksom inte. Och när armen hela tiden ger sig till känna, blir jag ledsen. Sorgsen. Ni vet ju att jag för ett par veckor sedan åkte in akut för att jag fick för mig att jag fått en blodpropp i handen. Sedan dess har det varit svullet.
Har varit på Aaa-kliniken på morgonen. Ska dit i morgon också. 
Vill bara glömma bort att jag haft cancer och tyvärr är det så, att varje gång armen ger sig tillkänna och känns så hamnar mina tankar där de inte ska vara. I oroandets landskap. Där rädsla, oro och känslan av att känna mig utsatt gror. Blä, vill inte vara där och vill framförallt inte lägga alla mina pengar på rehabilitering. 

Har ni sett det här: arg yoga
Lite kul faktiskt.

Här kommer ett mejl jag fått från Hanna. Hennes tankar om den eskluderande yogan:

Tack Karin, tack för dina fina böcker, filmer, blogg, tack för att du delar med dig av din resa. Jag är så glad att så många med mig får chansen att ta del av din värme, ditt driv och din entusiasm. Tack för dig helt enkelt! Vi har aldrig träffats på riktigt, men du har varit med mig enda sedan jag började min yogaresa för ca 10 år sedan. Jag var då 14 och var på min första yogaklass för en fin man i min lilla hemstad. Det var en modifierad variant av ashtanga och jag fastnade för det direkt. Kommer ihåg att jag kände mig alldeles upprymd och euforisk efteråt. Jag har för mig att vi var ca 7 personer - medelålders kvinnor och så jag.  Jag vet varför jag fastnade så snabbt, det var på grund av att jag fick min tid på mattan alldeles för mig själv. Ingen av mina kompisar brydde sig om att jag yogade - de visste inte ens vad det var och det var det som var så skönt för mig som tonårstjej. Det fanns ingen prestige eller tävling i yogandet och jag fick chansen att bara göra det för min egen skull utan att omvärlden behövde lägga sig i. Att min lärare var man och att de jag tränade tillsammans med var äldre än jag gjorde nog också sitt till att jag slapp jämföra mig med någon annan just när jag yogade. Då det endast fanns en klass i veckan att gå på så köpte jag en yoga Dvd med dig och Viveka Blom och praktiserade hemma flera gånger i veckan. Senast du hade en yogaklass med mig var i höstas när jag skulle komma igång med yogan efter min förlossning då med din dvd ”Mammayoga”. Tack för det!  Åren har gått och yogan har blivit något annat än den var när jag först kom i kontakt med den. Att vara tonårstjej idag och vilja börja med yoga tror jag är av helt andra premisser än de som jag hade. Jag blir lite illa berörd när jag ser alla halvnakna solbrända smala tjejer som poserar, smilar gör akrobatiska övningar på sandstränder - den ena mer avancerad än den andra. Är det det som är yoga?

Jag undrar vart drishti tagit vägen? Att kunna sin praktik så väl så att man kan fokusera blicken på tex. sin nästipp istället för att titta på grannen är en avgörande faktor i yogan. Jag har gått på många olika yogaklasser genom åren och det har vid flertalet tillfällen inte alls nämnts. Och andningen? Det är faktorer som verkar komma i sista hand om ens alls? Jag har gått en teacher training på 200h för några år sedan och längtar efter att börja undervisa, men jag har inte vågat. Mycket på grund av att jag inte har någon lust att behöva hävda mig och stylea och kunna yoga ”bäst”.  Jag kan inte göra Vrishchikasana (skorpionen) eller andra avancerade armbalanser. Men jag kan göra surya namaskar A och B och följa mitt andetag - mitt livsviktiga andetag. Det är mitt andetag som sätter ribban för dagens praktik och inte de ”inspirerande” bilder jag kan se på instagram och You Tube. Det är svårt, väldigt svårt att hålla sig närvarande och inte vilja snabba på framåt till nästa ”level”. Jag är ingen tävlingsmänniska överhuvudtaget, när det blir tävling lägger jag mig oftast platt och vill inte vara med. Så kan jag tänka kring yogan ibland, tyvärr. Att den inte skulle vara till för mig längre, att det är till för dem som har rätt matta, varit på retreats, har snygga tights, kan stå på händer och som alltid ler. Och visst har jag åkt dit själv några gånger, jag tycker det är kul med fina kläder och det är ju skönt med en matta som inte glider men det är aldrig något som varit avgörande när jag yogar - såklart. Vissa dagar känner jag att jag inte borde yoga alls, jag kan känna det svårt att acceptera att jag faktiskt har den med mig för min skull och på mitt sätt oavsett vad som sker i omvärlden.  När jag som tonåring fick min fristad genom yogan så hjälpte det mig enormt genom den tuffa tid som tonåren är. Jag önskar att fler tonåringar fick chansen att under prestationsfria omständigheter tillbringa en stund med sig själva på en matta och slippa tänka på vad andra tycker, tänker och vad som är rätt och fel. Tänk om man kunde av-asanafiera yogan litegrann, och fokusera på andning och meditation för ett tag. Då skulle det få en bättre effekt för alla tror jag. Yoga är faktiskt till för alla, det kanske bara ha blivit lite tokigt i vad som har presenterats som Yoga som gjort att vi kan uppfatta det som att det skulle vara några få förunnat? Varma hälsningar Hanna