Man lär sig saker hela tiden.
Igår svullnade min hand upp. Min högra hand. Det är ju min tokiga sida. Där, där bröstet togs bort. Efter att ha pratat med vårdguiden, eller vad de nu heter så åkte jag inte till akuten på KS.
Jag hade så klart googlat på både blodproppar och rosfeber (som just bröstcanceropererade kan få)
Jag hann ju så klart jaga upp mig. Fan, den här rädslan för att nåt jävligt kan slå till när som helst ligger hela tiden så nära. Att man ständigt bär på en rädsla, en oro att mattan kan ryckas bort under en. Livet är förgängligt. Och kanske är det en ynnest att bli påmind. För att inte ta livet för givet. Att påminnas om att varje dag räknas.
Väl på KS fick jag ligga på en brits i korridoren i 3,5 timme. De tog en massa tester. Inget visade på något allvarligt. Då när jag ligger där tänker jag att faktiskt har varit med om en svår sjukdom och att jag inte får några efterkontroller. Det är mer än ett år sedan som jag tvingade till mig en magnetröntgen för att kolla mitt frisk bröst. Jag tror faktiskt de sa att de skulle vara kontroller var tredje månad de första året och senare varje halvår. Men jag får inga kallelser. Är inte det märkligt?
Men det jag lärde mig igår som hade varit bra att veta innan. Det är att om man har tagit bort lymfkörtlarna i en arm, så kan sånt här hända om man har eller haft en infektion i kroppen. Att min kropp gör allt för att städa bort de vita blodkropparna, men eftersom jag inte har några lymfkörtlarna i den armen så kan det bli såna här svullnader. Att det stockar sig.
Åter igen tänker jag hur viktigt det måste vara att yoga. Att sträcka upp armarna i luften. Att göra
solhälsningen.
Att förutom bjuda in glädje i sin kropp, som solhälsningen på ett sätt är. Ja, ni vet väl att det finns undersökningar som säger att man blir glad av att sträcka upp armarna ovanför huvudet och om man dessutom riktar blicken uppåt så tvingas man att tänka positivt. Jag tänker att på vintern går vi gärna och stirrar ner i marken, liksom hukar rygg, gör oss mindre för att slippa frysa. Ungefär som att man drar ihop sig för att göra sig varm. Så kommer våren, man riktar blicken uppåt. Man tittar upp i skyn, på knopparna i träden. Det stora vårpirret. Liksom lite mer sträck armarna upp det är vår-känslan. Men framförallt behöver vi som opererats yoga för blodcirkulationen, vi som inga sopgubbar har i kroppen, läs lymfsystem. Ge oss som varit sjuka bot-bidrag, så vi har råd att gå på yoga, ta massage och gå på akupunktur så vi slipper stockningarna i kroppen.
Tack för ordet!
Igår svullnade min hand upp. Min högra hand. Det är ju min tokiga sida. Där, där bröstet togs bort. Efter att ha pratat med vårdguiden, eller vad de nu heter så åkte jag inte till akuten på KS.
Jag hade så klart googlat på både blodproppar och rosfeber (som just bröstcanceropererade kan få)
Jag hann ju så klart jaga upp mig. Fan, den här rädslan för att nåt jävligt kan slå till när som helst ligger hela tiden så nära. Att man ständigt bär på en rädsla, en oro att mattan kan ryckas bort under en. Livet är förgängligt. Och kanske är det en ynnest att bli påmind. För att inte ta livet för givet. Att påminnas om att varje dag räknas.
Väl på KS fick jag ligga på en brits i korridoren i 3,5 timme. De tog en massa tester. Inget visade på något allvarligt. Då när jag ligger där tänker jag att faktiskt har varit med om en svår sjukdom och att jag inte får några efterkontroller. Det är mer än ett år sedan som jag tvingade till mig en magnetröntgen för att kolla mitt frisk bröst. Jag tror faktiskt de sa att de skulle vara kontroller var tredje månad de första året och senare varje halvår. Men jag får inga kallelser. Är inte det märkligt?
Men det jag lärde mig igår som hade varit bra att veta innan. Det är att om man har tagit bort lymfkörtlarna i en arm, så kan sånt här hända om man har eller haft en infektion i kroppen. Att min kropp gör allt för att städa bort de vita blodkropparna, men eftersom jag inte har några lymfkörtlarna i den armen så kan det bli såna här svullnader. Att det stockar sig.
Åter igen tänker jag hur viktigt det måste vara att yoga. Att sträcka upp armarna i luften. Att göra
solhälsningen.
Att förutom bjuda in glädje i sin kropp, som solhälsningen på ett sätt är. Ja, ni vet väl att det finns undersökningar som säger att man blir glad av att sträcka upp armarna ovanför huvudet och om man dessutom riktar blicken uppåt så tvingas man att tänka positivt. Jag tänker att på vintern går vi gärna och stirrar ner i marken, liksom hukar rygg, gör oss mindre för att slippa frysa. Ungefär som att man drar ihop sig för att göra sig varm. Så kommer våren, man riktar blicken uppåt. Man tittar upp i skyn, på knopparna i träden. Det stora vårpirret. Liksom lite mer sträck armarna upp det är vår-känslan. Men framförallt behöver vi som opererats yoga för blodcirkulationen, vi som inga sopgubbar har i kroppen, läs lymfsystem. Ge oss som varit sjuka bot-bidrag, så vi har råd att gå på yoga, ta massage och gå på akupunktur så vi slipper stockningarna i kroppen.
Tack för ordet!
Å Karin det sticker i min arm när jag läser här idag. Absolut mera solhälsningar. Absolut! Kramar
SvaraRaderakram fina solstråle
RaderaBlir berörd av ditt inlägg Karin... Tänker på hur viktig yogan & andningen är för att stanna upp och känna efter hur det står till med kroppen. Hamnade på akuten för ngr veckor sedan med min man som har spridd malignt melanom, med liknande symtom fast i benet, samtidigt som han hade fruktansvärt ont när han andades. Det tog 1,5 v innan läkarna kom på att han hade proppar i hela benet, samt så mkt proppar i lungorna att andra organ som lever och hjärta påverkats. Känner sorg över att det blev livshotande och massa komplikationer, att man inte "kollade" tillräckligt utan behandlade honom för lunginflammation när han hade så fruktansvärt ont. Det är ju liksom nog att fightas mot cancern… Ja man blir påmind hela tiden, om livets förgänglighet & vad som är viktigt…. Kram om dig
SvaraRaderaSå rätt så rätt! Kram från Britt
SvaraRaderaTack och kram
RaderaJag har precis "hittat dig" och är glad över att du delar allt detta livsviktiga - från solhälsning till rädslan som går genom märg och ben. Är en nybörjare som knappt vet vad som är upp och ner på min kropp, som äter fel och levt slarvigt på så många sätt. Jäktat runt och bara varit i huvudet. Tack för mod och nya tankar, kramar till Dig
SvaraRaderatack finaste du för att du läser. Och fortsätt, för snart är du ingen nybörjare ;)
RaderaMin lillasyster har haft bröstcancer med massor av små otäcka saker i lymfkörtlarna. De tog bor 600 Gr per bröst, för att hon typ inte skulle få "slagsida". Stora täta bröst och min syster har fortfarande stora bröst. Jag är Yogamassör och har givit henne behandlingar genom åren, efter hennes cancer. Plötsligt fick min syster feber och det stålade bröstet blev varmt. Hon fick gå till doktorn och fick något för detta, men sen var det en så stor skillnad, till det bättre. Brösten är mjukare och det "strålskadade" blev så mkt bättre. Nu har jag inte koll på min systers diagnos, utan utgår bara från det jag vet.
SvaraRaderaBlir helt bestört att de inte berättar sånt! Och att du inte har tillgång till lymfmassage! Trodde jag att bröstcancerpatienter hade. Jag har haft problem med ödem i benen större delen av mitt liv och den bästa hjälpen jag någonsin fått var när jag fick lymfmassage av Katreen Rösch. Det fick igång systemet igen. Av läkarna fick jag vätskedrivande som förvärrade problemen. Katreen hittar du här. Väl värd ett besök! För mig hade hon läkande händer.
SvaraRaderahttp://www.katreenrosch.se/behandlingar/manuell-lymfdranage/
Ska genast kolla upp, tack snälla för tipset. Kram
RaderaHoppas du fått bukt med det!
SvaraRaderaJag fick svullen hand/arm en period, jag blev så nervös att det skulle vara där för att stanna! Gick igenom en vända hos lymfterapeut på sjukhus det gav inte mycket men min arm var inte så jättesvullen, sedan fick jag strumpa att ha på.
Det bästa är dock RÖRELSE har jag läst mig till och hört mig till. Så YOGA, ja det är BÄST
Tack söta du, jag tror ju att mycket hänger ihop stress och oro. Varm kram hoppas din arm mår bra
Radera