lördag 14 mars 2015

ahimsa

Ahimsa the principle 
Läste i senaste Yoga journal.





När ens kropp varit i händerna på sjukvården i ett par år så skapas en sorts känslighet för stämningar. Kroppen är så oerhört lyhörd, känner av händerna som tar i en. Ja, ni vet ju att jag alltid sagt att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tagit i mig. Och lite så är det.
Yoga gör en också känsligare. Skörare och stark på samma gång.
Cancern gjorde mig också känsligare.
Det var fint att läsa om det här Ahimsalinnet. Ahimsa, så vackert. Ahimsa är sanskrit och betyder ungefär icke-våld, eller undvikande av våld. Jag väljer det sista.
Att undvika.
Vi kan tolka det på många sätt. Vad är att bruka våld?
Våld är ju inte bara slaget. Våld är ju också den där känslan, den där kraften som finns i en hand. Handen som tar i en.
Det kan vara vad någon annan gör mot en själv. Vad man gör mot sig själv och vad man låter någon annan göra mot sig själv.
När man yogar och går till en studio och en lärare, så lämnar man också sin kropp i den lärarens händer. Så viktigt det är att då känna att den handen tar hand om ens kropp på ett respektfullt sätt.
Lyssnar av, känner in.
Jag har gått många yogautbildningar med olika lärare och så här i efterhand kan jag känna vad lite vi pratade om just det. Om vad som ryms i en hand.
Att vara lärare är ju inte bara att vara bra på att lära ut saker, vilket i sig är en fantastisk egenskap. Men det är också vad du förmedlar.
Att varje människa har en ryggsäck av erfarenheter och bakgrund. Och ofta är man ju omedveten om hur man är gentemot andra.
Man är ju den man är, så klart.
Men hur viktigt det är när man är lärare att inte låta sin egen frustration pysa ut över eleven.

För ett par dagar sedan la jag ut det här på instagram:


För det är så lätt att tro att den glada, bara är glad. Att den söta inga problem har. Den rika har allt hon behöver. Men alla har sitt. Every one is fighting a battle, men de kanske inte säger det. Visar det, låter det gå ut över någon annan.
Jag vet att när jag känner mig trygg och omtyckt, då tycker jag också om mig själv. Då finns ett klimat där man kan få göra bort sig, utan att man känner att man gör just det. Gör bort sig. Man vågar mer. Men om jag får pikar, blir snäst åt, ja alla såna där omedvetna grejer som är svåra att sätta fingret på, men som man bara känner, var inte det där en väldigt tråkig ton?
Förmodligen skulle det kallas härskartekniker.
En lärare sa en gång att man ska lämna sina problem utanför yogasalen. Att eleverna inte behöver veta eller ens känna av att man bråkat med sin partner på morgonen, till exempel. Men jag tänker att om man inte arbetar med sig själv, typ går i terapi, så sitter det där kvar i handen. I mötet med eleven. Det kan vara allt från förväntningar på eleven. Att den ska klara mer än den brukar. Att handen inte har tålamod. Att handen inte tycker att eleven lär sig tillräckligt nog. Att eleven är lat. Eller inte tillräcklig. Allt det där känner eleven. Allt det där ryms i handen.
Liksom förmedlingen.
En annan form av våld, som det är svårt att komma åt.
Liksom munnen säger en sak, men handen en annan.
För hur lätt är det att säga till någon, det känns inte bra i hur du tar i mig.Jag är en sån person att jag ofta kommer på i efterhand hur något kändes. Liksom först då jag kan sätta ord på något jag känner.
Ahimsa.
Ickevåld.
Undvikande av våld.
Mina funderingar en lördag.



Läste ni det här mäns leende kan vara dold sexism 









2 kommentarer: