stöd Linas önskan

Det är så viktigt att vi hittar ett botemedel mot cancern. Så visst är det viktigt att ge pengar till forskningen, men VI FÅR INTE GLÖMMA DE SOM ÖVERLEVER. För många störtas livet om. Jag kan bara utgå från mig själv, som inte ens hade råd att vara sjukskriven när det var som värst, eftersom jag hade så dålig sjukpeng. Att vara egen företagare och dessutom oförsäkrad det var ingen hit. Ett par företag som jag jobbat med drog undan mattan för mig och satte mig på reservbänken. De tog helt sonika bort jobb som var planerade, för att de liksom inte passade ihop med att ha cancer. Mitt i värsta cellgiftsångorna fick jag skapa mina egna jobb, vara kreativ. Mejla förlag, tidningar om skrivjobb. Jag kan medge att jag då och då kände mig som en looser, med hatten i handen och skalligt huvud då jag bad om hjälp. Man är oskyddad när man blir sjuk. Som tur är kan jag skriva och kunde försörja mig genom att skriva en och annan artikel eller krönika och de böcker som kommer ut i år. Men det har ändå varit tufft. All min alternativa rehabilitering har kostat och kostar. Och terapin som jag går i för att reda ut min oro och ångest för återfall, ja, den kostar ju också.
Men jag klarar mig.
Så tänker jag på de som inte klarar det. Som har barn att försörja, och inte möjlighet att ligga hemma i sängen och skriva en krönika. Kvinnor och män som slås ut, samtidigt som de kämpar med näbbar och klor för att överleva. Olyckssystrar som får återfall, som liksom tappar  orken. Som skulle behöva hjälp. Ekonomisk hjälp.
Jag har träffat många kvinnor i olika väntrum på Karolinska sjukhuset, i väntan på strålning, i väntan på cellgifter, som berättat om sina äktenskap som gått sönder. För det som händer oss är ingen lek. Kvinnor som blivit lämnade, eller lämnat mitt under cancerbehandlingen, för att överlevnaden är så stark att den är svår att få ihop i en tvåsamhet. För att man kanske inte längre "pratar samma språk", man inte längre har sex, för sexlusten uteblir det är en av cancerbehandlingens biverkningar. Ja, det finns så många "för att" som gör att ett förhållande brakar och så klart sker det i ett förhållande där en av parterna får cancer.
Det kan också sammanbinda ett par, så klart. Göra förhållandet starkare. Men att det förändras och att det utsätts för stor påfrestning det kan nog alla som lever i ett förhållande och får en cancer skriva under på.
Jag har träffat ensamma mammor som kämpar för fullt. Sett deras små barn lägga pärlplattor i väntrummet, medan mamma är inne och blir strålad. Ibland känns det som jag ska spricka av alla sorgliga bilder, alla jävla-skit-i-helvete stunder som liksom etsat sig fast. Mammor som håller huvudet högt, som inför sina barn försöker hålla en fasad om att allt är bra, men jag ser hur det snurrar därinuti av rädsla. Helvete säger jag, att de kvinnorna också ska ha det jobbigt ekonomiskt. Gå på knäna mitt i sin egen oro. Men det är en verklighet. Att vara sjuk är en klassfråga. Och cancern skiter fullständigt i om du har pengar eller inte. Den slår till var sjuttsingen den vill. Men den slår hårt på de som har det knapert, det är alldeles tydligt.
Ekonomi är en stor faktor. Dålig ekonomi skapar oro och ångest. Att ligga sjuk och vara rädd för att inte kunna försörja sig och sin familj det är så ovärdigt. Men precis så är det för många.
Läs det här. Himlen kan vänta, hjälp Lina Baldenäs att samla in pengar till alla de som behöver. De som är i skuggan av de stora fondjättarna som samlar in pengar till forskningen. Cancerns offer behöver också hjälp och stöd. Hoppas Linas insamling blir stor. Hoppas Lina blir frisk. Hoppas.

Just nu på repeat