tack för att jag fick vara med i din bok, Malin

Igår la Malin Berghagen upp det här på sin instagram och vad glad jag blev!
Jag blir så glad av alla mejl, alla fina inlägg på bloggen, på facebook på instagram. Det värmer. För ibland när det känns motigt och man tycker att man kämpar hårt ja då är det som grädde på moset när man får uppmuntran och uppskattning utifrån. Så tack ni som läser. NI som följer mig både här och på instagram. Ni som läser mina böcker. tack, tack, tack.



I höstas fick jag frågan av Malin om jag ville skriva om min känsla för yoga i i hennes nya bok
Yoga, passion och närvaro i livet. Självklart, sa jag. Vilket erbjudande. Jag blev stolt som en tupp. Eller höna, kanske man ska säga?

Så en dag mitt under min rehabilitering kom Katarina di Leva ut till Järna och Vidarkliniken för att fotografera mig. Det var så spännande för hon hade verkligen tänkt till. Hade med sig en massa fina tunna papper i olika färger som hon rev och pressade mot en glasskiva som hon höll upp framför linsen. Ja, ni ser det skapade på nåt sätt en lite magisk känsla. Jag blev väldigt imponerad. Det passade också den dagen eftersom vädret var så dramatiskt och liksom regnet och ovädret hängde över oss.




Malins bok är verkligen vad ska jag säga innerlig, vackra bilder och fina texter.
Mina favoritbilder i boken är de ovan. Tycker att bilden när Malin går barfota i sin orangeröda klänning är så fin. Hon har en riktning, hon passerar alla de här människorna som gör den uppåtgående hunden. Hon är på väg.
Hennes bok handlar också om det. Om att följa sina steg, spelar ingen roll om de är långsamma eller snabba. Men att man har en riktning, att man vågar. Även om tröskeln känns svåröverstiglig så tar man klivet. Man vågar för att man måste.
Att leva ett liv är så svårt. Man gör så gott man kan. Man jobbar med sina inre demoner och den där rädda lilla flickan som blivit övergiven, lämnad. Hon som känt sig utanför, liten och ensam. Så försöker man stärka henne. Vissa av oss kanske känner det kallet, att man vill få med alla andra rädda, ledsna, små tjejer på vägen. Stärka, stödja. Det vill Malin.
Lite, vågar jag, så vågar du.
För vi vill alla blomma, bli det allra bästa av oss själva, men stjälken måste vara stadig för att den ska palla alla stormar som livet också erbjuder.
Malin älskar, liksom jag också Frida Kahlo. När jag pluggade konst på gymnasiet var jag så fascinerad av hennes konst. Av hur hon målade sin ärrade kropp. Hur hon hela tiden målade sina känslor och tankar utifrån sig själv. Jag tror vi båda gillar Frida för just det. Att hon vågar vara både stark och liten. Att hon visar sina svagheter och "tillkortakommande", men att hon gör det med en stolthet och en skönhet.
En dag ska jag vara modig nog att visa min ärrade kropp, liksom medaljerna på min kropp. En dag.
Tack Malin för att du så generöst bjöd in mig i din bok. Jag uppskattade det väldigt mycket. Tack!

P.s såg ni det här i Aftonbladet igår? Nils tog till yoga och rom