Man brukar ju säga att det tar 21 dagar, eller tre veckor att något ska bli till en vana. Det är ju också en del av namnet på min nya bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv. Men så läser jag det här
Det visar sig att det egentligen är 66 dagar, om man ska räkna ut en medelsiffra, vi behöver för att få in en ny vana det kan man läsa i den här studien som publicerades i European Journal of Social Psychology för ett par år sedan. Här har man då testat enkla vanor som att jogga eller äta en frukt varje dag. För en del räckte det med 18 dagar för att få in det till en vana, medan andra var lite mer långsamma, eller sega att ändra om och det kunde ta upp till 245 dagar innan vanan blev automatisk. Vad man också såg i den här undersökningen var att det fanns en grupp som var immun mot nya vanor. De gör som de alltid gjort. Jag vet inte, men jag började tänka på mitt tidigare inlägg här på bloggen. Att det faktiskt kan vara så att vissa människor vill inte ändra sig. Tycker det är så svårt med förändring. Och det är väl så det är, tänk att vi kan vara så olika fast vi är så lika?
Så tänker jag hur jag var när jag hade hittat yogan. Jag var fullkomligt skitjobbig att ha som vän. Jag tvingade nästan mina vänner att börja yoga. Bokade in dem på yogakurser. Vad hände? Jo, de backade så klart. Nu när yogan är en del av mig. Nästan ihopväxt med mig. Nåt jag gör, inte så mycket snack (förutom alla böcker...) ja, då är de mer intresserade. Då vill de liksom ha mer.
Detsamma kan jag tänka gäller mitt nya gröna juiciga liv. Jag är nog fortfarande ganska jobbig och försöker ändra om deras matvanor. Blä, sa de till en början. Men nu, hör jag hur den ena efter den andra bokar in sig på tarmsköljning, gör gröna ghurtar. En av mina vänner tvingade hela sin redaktion att äta gröna ghurtar. Vad tyckte de? Så där, så klart.
Give it time.
Om en människa mår bra vill folk ha samma som hon eller han. Man dras till människor som mår bra. Man tänker kanske undermedvetet att de vet nåt. Har tillgång till nåt. Men vi är alla fulla av sött och surt och man kan bli inspirerad av människor, men jobbet måste man göra själv. Som jag på min träning med min PT, som jag gör ibland. Jag spottar och fräser och säger att jag "hatar" att träna, men det är inte sant. Jag har bara ett sånt motstånd. Yogan har jag fått in.Men jag har väl inte tränat de där 66 gånger med PT än, ja, då det blivit en vana. Nåt jag bara gör. Stackars PTHanna, hon börjar säkert bli trött på sin tantklient. Men det är nog bara latoxen i mig som talar.
Jag tror en del av oss anammar det nya snabbt och ganska lätt. Vi som är anpassningsbara. Jag är en som kan anpassa mig till det mesta (förutom träning dårå). Det är både en tillgång och nåt sorgligt med det. Det sorgliga är att det på ett sätt går in under medberoende, men tillgången är att jag kan känna mig "hemma" nästan var som.
Men att man hålla fast vid sin nya vana varje dag, visade sig gjorde ingen skillnad. Missade man en dag, var det inte så att man behövde börja om från början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar