vi måste prata om det

Igår var jag ute hos Kim Anderzon, hon är mamma till en av mina barndomskamrater. Kim är ett unikum. Jag tror hon är den mest kvicktänkta, rappa, supersnabba, mest energiska jag vet. Hela hon är som en pulserande energibomb. Att se henne på scen är också helt makalöst. Jag och Åsa var ju och såg Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern för ett par månader sedan och vi var båda helt överens om att Kim är magisk varje sekund hon är på scen. Sån närvaro. Och så inihelskotta kul.

För bara några veckor sedan fyllde hon 70 år och i samband med det fick hon också besked om att hon har cancer. Och trots att tumören trycker mot nerver och hon har fruktansvärt ont, så är hon uppe och går. Vi gick en promenad i de vackra omgivningar i Lindholmen där hon bor. Jag, Tintin, Pino, vallhunden Kelly och Kim, som inte hade käpp, utan en stav som hon kunde använda för att liksom gå snabbare. Som en vägvisare.
Vi behöver många vägvisare.
Kim har varit öppen med sin cancer och berättar också om hur hon mår och hur det känns på sin facebooksida. Hon säger att hon vill skriva om det, att hon tänker på att kanske blogga. Jag hoppas hon gör det för det är så viktigt med förebilder som också på nåt sätt visar vägen. Att det finns flera sätt att tänka och agera när man är sjuk. Som visar att man kan ta för sig, att man inte ska behöva be om ursäkt för att man är sjuk. Att man inte ska skämmas för att man blivit sjuk. För det finns en skam. Jag vet inte var den härstammar ifrån.
Men att det också finns så mycket kärlek.

Ni läser väl Kristian Gidlunds blogg. Den är så stark. Den handlar om hans cancer och hur den kom tillbaka. Nej, jag ska inte sammanfatta, läs hans blogg. För det är viktigt. I dagarna kommer hans bok

 Här kan du beställa boken. Jag ska beställa den.

Ett viktigt inlägg som han skriver är bland annat om alla råd han fick om än det ena än det andra. Men han skriver också fantastiskt vackert om den kärlek han mött och fått genom att berätta.

Så känner jag också. Jag har tänkt mycket på det.
All denna fina kärlek som jag mött i min sjukdom.
Värme.
Omsorg.
Jag är så oerhört tacksam för det massiva stöd jag fick när allt var som värst. När jag kände mig helt vilsen och låst i ett späckat schema som bara handlade om behandlingar.
Tack underbara ni som stöttat och pushat mig.
Nu glesnar sjukhusbesöken ut.
Det blir längre mellan gångerna.
Våren är här.