Dagarna går lite för fort. Så är våren på något sätt. Det har varit ganska hektiskt. Jag var ju i Viken förra helgen och veckan efter Viken försvann, den liksom slurpades upp. I fredags höll jag föredrag i Halmstad och igår söndag, hade jag två Knipworkshops efter varandra. De är så kul.
Vad jag gillar att undervisa.
Särskilt när jag vet att jag lär ut något viktigt. Och att knipa är viktigt, det är också att rikta uppmärksamheten och ömma lite för vårt eget kön. Och vi behöver det, tro mig.
Idag träffade jag min onkolog. Nu vet hon att jag slutat med antihormoner. Men jag berättade också om mina övriga biverkningar, som jag tror har med herceptinet att göra. Jag har fått vatten i kroppen. Jag blir andfådd för minsta lilla och jag har mått illa. Så i dag slapp jag ta herceptinet och istället ska jag undersöka hjärtat för att se hur det mår.
Egentligen vill jag sluta med herceptinet också. Nu vill jag låta kroppen läka själv.
Alla mediciner vi tar har biverkningar därför vill i alla fall jag ta så lite tabletter, så lite medicin som är möjligt. Nu längtar jag bara tillbaka till livet, till min frihet som på något sätt är det samma som inga undersökningar och ingen medicin. Längtar min frihet.
Pratade också med min onkolog om hur arg jag känner mig för att det inte pratas med oss kvinnor som genomgår hormonbehandlingar om den uteblivna sexlusten. Nu har jag träffat flera kvinnor som går på hormonbehandlingar efter cancerbehandlingen som berättar om att de tappat sin sexlust. Och jag blir så ledsen eftersom det verkar som om de gett upp. Att de liksom inte kan kräva något. Att man ska vara så där tacksam för att man fått behandling och är fri från cancer.
Men jag vill elda på oss kvinnor.
Att vi inte ska vara stillatigande om det.
Min onkolog sa att, och det här är så jävla orättvist, ja, ni vet ju hur jag tycker om vården, att den inte är rättvis och den inte heller jämlik. Men hon berättade att i INGEN studie gjord på kvinnor och deras hormonmedicering efter cancerbehandlingar finns frågan om hurvuvida deras sexlust försvunnit.
Är inte det helt sjukt?'Borde inte det vara en rimlig fråga att ställa till kvinnor?
Man ställer ju den till män.
En vuxen kvinnas sexlust är inte jämlik en mans sexlust och året är 2013.
Patetiskt.
Sjukt.
Orättvist.
När männens prostatacancer ökade kom viagran. Självklart forskar man på det. För en mans sexlust är så mycket viktigare. Man kan till och med fråga en 80årig man om hans sviktade sexlust efter cellgifter och hormonbehandlingar och erbjuda honom hjälp. Vilket jag så klart tycker är helt okej, men det måste vara rättvist. Varför får inte kvinnor frågan om deras sexlust försvunnit efter och under en hormonbehandling? Varför är det inte viktigt att vi kvinnor får fortsätta att känna lust fast vi genomgått en tuff cancerbehandling, när det tydligt är viktigt att männen snabbt ska komma tillbaka till sitt virila tillstånd?
Det är så orättvist.
Så inihelskotta orättvist.
För några veckor sedan blev jag ntervjuad av en tjej som har en blogg.Här kan ni läsa den intervjun
Vad jag gillar att undervisa.
Särskilt när jag vet att jag lär ut något viktigt. Och att knipa är viktigt, det är också att rikta uppmärksamheten och ömma lite för vårt eget kön. Och vi behöver det, tro mig.
Idag träffade jag min onkolog. Nu vet hon att jag slutat med antihormoner. Men jag berättade också om mina övriga biverkningar, som jag tror har med herceptinet att göra. Jag har fått vatten i kroppen. Jag blir andfådd för minsta lilla och jag har mått illa. Så i dag slapp jag ta herceptinet och istället ska jag undersöka hjärtat för att se hur det mår.
Egentligen vill jag sluta med herceptinet också. Nu vill jag låta kroppen läka själv.
Alla mediciner vi tar har biverkningar därför vill i alla fall jag ta så lite tabletter, så lite medicin som är möjligt. Nu längtar jag bara tillbaka till livet, till min frihet som på något sätt är det samma som inga undersökningar och ingen medicin. Längtar min frihet.
Pratade också med min onkolog om hur arg jag känner mig för att det inte pratas med oss kvinnor som genomgår hormonbehandlingar om den uteblivna sexlusten. Nu har jag träffat flera kvinnor som går på hormonbehandlingar efter cancerbehandlingen som berättar om att de tappat sin sexlust. Och jag blir så ledsen eftersom det verkar som om de gett upp. Att de liksom inte kan kräva något. Att man ska vara så där tacksam för att man fått behandling och är fri från cancer.
Men jag vill elda på oss kvinnor.
Att vi inte ska vara stillatigande om det.
Min onkolog sa att, och det här är så jävla orättvist, ja, ni vet ju hur jag tycker om vården, att den inte är rättvis och den inte heller jämlik. Men hon berättade att i INGEN studie gjord på kvinnor och deras hormonmedicering efter cancerbehandlingar finns frågan om hurvuvida deras sexlust försvunnit.
Är inte det helt sjukt?'Borde inte det vara en rimlig fråga att ställa till kvinnor?
Man ställer ju den till män.
En vuxen kvinnas sexlust är inte jämlik en mans sexlust och året är 2013.
Patetiskt.
Sjukt.
Orättvist.
När männens prostatacancer ökade kom viagran. Självklart forskar man på det. För en mans sexlust är så mycket viktigare. Man kan till och med fråga en 80årig man om hans sviktade sexlust efter cellgifter och hormonbehandlingar och erbjuda honom hjälp. Vilket jag så klart tycker är helt okej, men det måste vara rättvist. Varför får inte kvinnor frågan om deras sexlust försvunnit efter och under en hormonbehandling? Varför är det inte viktigt att vi kvinnor får fortsätta att känna lust fast vi genomgått en tuff cancerbehandling, när det tydligt är viktigt att männen snabbt ska komma tillbaka till sitt virila tillstånd?
Det är så orättvist.
Så inihelskotta orättvist.
För några veckor sedan blev jag ntervjuad av en tjej som har en blogg.Här kan ni läsa den intervjun
Patetiskt.Sjukt. Orättvist. Sant!
SvaraRadera