skam och skuld

Tidig morgon. Tyst i hemmet, förutom snarkningarna. Det är förkylningstider, det hörs.
Jag har tänkt mycket på skam och skuld de senaste dagarna, egentligen hela mitt liv. Jag tror att det är så vanligt bland oss kvinnor. Vi bär inte bara våra egna skam och skuldkänslor, utan också andras och som om det inte vore tillräckligt nog, är det alltid någon som är där och hänger på oss ännu en skuldbörda. Jag är väldigt mycket uppväxt med skuld och skam. En dag kanske jag berättar om det svåra. Det som gjort ont och skavt i hela mitt liv. Som gjort att jag inte tagit för mig mer av livet, som hämmat mig. Men vissa saker är så privata, de kan man liksom bara prata om i ett rum med en terapeut, för att man vet att det sårar och för att min sanning är inte hela sanningen förrän alla som liksom varit med i min sanning får komma till tals. Förstår ni vad jag menar? Men jag har i stort sett i hela mitt liv gått i terapi. Vänt och vridit på varenda sten, gluttat i vartenda hörn. Skämts över mig själv och liksom skämts klart över mig själv. Men hela tiden kommer nya saker som man kan skämmas över, som hämmar en.
Men jag är också mitt i allt det där skuldochskam, uppväxt helt fritt, ta hand om sig själv. Sätta sina egna gränser och de flöt ut. Jag lät andra tänja mina gränser, för att jag själv inte visste eller kunde känna var gränsen gick. Som sjuåring la jag mig själv och ställde väckarlockan för att komma upp på morgonen. Jag gjorde mina egna matsäckar och eftersom jag sett hur mina klasskamraters matsäckar såg ut, köpte jag smörgåspapper och la runt. Så att det skulle se ut som någon brytt sig om mig och gjort den där fina god matsäcken till sin lilla älskade dotter. Ett barn fött i mitten av 60talet av föräldrar som hade fullt upp med sig själva. En sorts skam över att inte känna sig älskad, men det var inte sanningen vet jag nu.
Vi har pratat om det.
Vi har bråkat om det.
Vi har gråtit om det.
Jag har skämts klart hoppas jag.
Jag har alltid känt som min uppgift att pusha andra tjejer och kvinnor som liksom jag inte visat hela sig. Jag älskar att se kvinnor blomma ut, ta för sig.
Så fick jag cancer. Och hur vi än vrider och vänder på det, så är det skamkänslor kring den sjukdomen. Jag träffade en kvinna för inte så länge sedan, som inte ville ta ordet cancer i sin mun. Hon sa att hon hade tumörer. Men cancer, nej, det gick inte. Och eftersom cancern är en gåta som vi ännu inte löst, så är det frittfram att tycka och tänka och hobbypsykologisera över varför vi får cancer. Men eftersom fortfarande många dör i cancer, så läggs ännu en skam och skuldkänsla ovanpå den, varför får jag leva? När så många tagits ifrån oss i den här skitsjukdomen.
När jag var på Vidarkliniken målade jag min skam på Bildterapin. Fyra dagar i veckan. Jag målade två teckningar i timmen. Jag kom åt mina skamkänslor som efter operationen handlade om att vara enbröstad. Att acceptera ärret över min bröstkorg. Första gången jag skulle visa mig för Ray, min man som jag vet älskar mig. Var jag som en liten flicka. Jag skämdes för hur jag ser ut. Det var ett så svårt ögonblick. När jag kom hem från Vidarkliniken skäms jag inte längre. Rehabilitering är så viktig.
Nu är det dags för min rekonstruktion snart. Då kommer nästa skamkänsla. Vad ska jag välja. Varje gång jag pratat med kirurgerna så får jag höra. Tänk på att brösten inte åldras om du väljer inplantat. Jag märker hur de hela tiden vill att jag ska ta fett och skinn från min rygg och bygga upp bröst som de anser ser mer naturliga ut för min ålder. Jag vill inte göra en operation på min rygg. Jag vill göra en operation och göra mina bröst lika stora, det vill säga förminska mitt vänstra bröst. Jag vill ha den minsta storleken på inplantat. Jag inbillar mig att om jag får ett ärr på ryggen så kommer det göra det jobbigt i yogan. Jag håller på att samla mig för att prata med kirurgerna, om någon månad får jag ha mitt första möte. Hoppas jag. Man vet ju inte med alla inskärningar. Men just nu dealar jag med en känsla av att jag måste vara tacksam och att jag inte får vara så fåfäng att sätta in inplantat. Förstår ni vad jag menar? De tog bort 800 gram. Jag hade stora bröst. Mitt vänsterbröst har nog blivit lättare, eftersom jag liksom tunnats ut i och med att jag är i klimakteriet. Cellgifterna tvingade in mig där. Men det är fortfarande en diff i kroppen på låt säga 600 gram och för en som yogar varje dag, kan jag säga att det känns. Det märks. Och det är jobbigt. Ni ser hur jag förklarar mig. Men varför ska det vara skamskänslor för en kvinna som snart är 50 år som vill ha två likadana bröst på sin kropp?

Läs Annikas tankar om skam i hennes blogg en aning om yoga.