Hon är si och han är så. Jag skulle aldrig gjort, sagt, agerat, varit som hon. Hon är ingen bra fru, kille, pappa, mamma, bra vän och så där får man inte göra, jag hade ALDRIG gjort så.
Folk pratar.
Tycker så mycket om andra.
Lägger så mycket energi på vad andra gör, och sällan att det reflekterar över sig själva.
Hur de själva agerar, gör.
För när man pratar om andra på det sättet, sätter man ju sig själv ganska mycket på en piedestal.
Jag kan tycka att ju längre jag levt, ju mer motgångar och sorger jag mött, så måste jag säga att livet är inte så enkelt alla gånger. Och man handlar och gör fel ibland. Man blir ledsen, man sårar, man säger nåt taskigt till någon, man kanske inte menar det, men det sägs i stridens hetta.
Om jag utgår från mig själv, så vet jag att jag inte vill någon illa. Men ibland blir det fel, men det är ofta när jag bara ser det ur min synvinkel.
Men jag försöker att inte döma människor, folk gör så gott det kan.
Men jag säger bara terapi, terapi, terapi.
När man märker att man tänker och fnular mer på vad andra gör och hur och varför de tänker som det gör, ja, då kan det vara bra att gå och prata med en terapeut. Intressant att ta reda på varför man hänger upp sig så på andra.
Men tyvärr kan man ju inte tvinga människor att reflektera över sig själva och kanske lägga mer krut på att urforska sitt inre, än att snacka om andras val i livet.
Man kanske kan tro att yogavärlden är den snällaste och omtänksammaste yrkesbranschen. Men, nej, oj vad det kan babblas och tycks.
Det kan självfallet också uppmuntras och uppskattas också.
Kanske är det som vilken arbetsplats som helst, ni vet vad som händer på fikaplatsen, när plötsligt en går från bordet. Och någon säger; Hur är det med henne, e-g-e-n-t-l-i-g-e-n? Jag har hört, eller har hon inte blivit lite rund. Är hon gravid?
Och så är det igång.
Ibland får vissa nog, när det hamnar i det här snackandet om ens egen person. Det här gjorde mig glad. Nu har jag inte läst artiklarna om Charlotte Perelli och hennes nye kärlek. Men jag har läst löpen, och ur det förstått att hon träffat en man, som lämnade sin kvinna för Charlotte och inte nog med det, han lämnade sin fru när deras gemensamma barn var sjukt. Det finns alltid en annan sida. Min sanning är inte din sanning. Så det här gjorde mig glad och bestämde mig för att nästa gång vid fikat, om någon börjar prata "otrevligt" om någon som inte är vid bordet. Kanske säga: Kan vi byta samtalsämne? Jag har inte lust att prata om någon som inte är här. Säg det här till vederbörande istället? Eller varför säger du det här till mig? Eller blinka med ögat när jag går på toa, och säga; Kommer ni att prata om mig nu?
Läs det här, det är fint: Hej
Folk pratar.
Tycker så mycket om andra.
Lägger så mycket energi på vad andra gör, och sällan att det reflekterar över sig själva.
Hur de själva agerar, gör.
För när man pratar om andra på det sättet, sätter man ju sig själv ganska mycket på en piedestal.
Jag kan tycka att ju längre jag levt, ju mer motgångar och sorger jag mött, så måste jag säga att livet är inte så enkelt alla gånger. Och man handlar och gör fel ibland. Man blir ledsen, man sårar, man säger nåt taskigt till någon, man kanske inte menar det, men det sägs i stridens hetta.
Om jag utgår från mig själv, så vet jag att jag inte vill någon illa. Men ibland blir det fel, men det är ofta när jag bara ser det ur min synvinkel.
Men jag försöker att inte döma människor, folk gör så gott det kan.
Men jag säger bara terapi, terapi, terapi.
När man märker att man tänker och fnular mer på vad andra gör och hur och varför de tänker som det gör, ja, då kan det vara bra att gå och prata med en terapeut. Intressant att ta reda på varför man hänger upp sig så på andra.
Men tyvärr kan man ju inte tvinga människor att reflektera över sig själva och kanske lägga mer krut på att urforska sitt inre, än att snacka om andras val i livet.
Man kanske kan tro att yogavärlden är den snällaste och omtänksammaste yrkesbranschen. Men, nej, oj vad det kan babblas och tycks.
Det kan självfallet också uppmuntras och uppskattas också.
Kanske är det som vilken arbetsplats som helst, ni vet vad som händer på fikaplatsen, när plötsligt en går från bordet. Och någon säger; Hur är det med henne, e-g-e-n-t-l-i-g-e-n? Jag har hört, eller har hon inte blivit lite rund. Är hon gravid?
Och så är det igång.
Ibland får vissa nog, när det hamnar i det här snackandet om ens egen person. Det här gjorde mig glad. Nu har jag inte läst artiklarna om Charlotte Perelli och hennes nye kärlek. Men jag har läst löpen, och ur det förstått att hon träffat en man, som lämnade sin kvinna för Charlotte och inte nog med det, han lämnade sin fru när deras gemensamma barn var sjukt. Det finns alltid en annan sida. Min sanning är inte din sanning. Så det här gjorde mig glad och bestämde mig för att nästa gång vid fikat, om någon börjar prata "otrevligt" om någon som inte är vid bordet. Kanske säga: Kan vi byta samtalsämne? Jag har inte lust att prata om någon som inte är här. Säg det här till vederbörande istället? Eller varför säger du det här till mig? Eller blinka med ögat när jag går på toa, och säga; Kommer ni att prata om mig nu?
Läs det här, det är fint: Hej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar