det bästa råd jag fått

the-mistaken-expectation-of-joy-in-yoga--tim-feldmann

Intressant artikel, och viktig på något sätt. Man blir inte en bättre människa av yoga, man kanske öppnar upp en dörr till ett inre rum, eller de inre rummen, men det räcker inte med att ställa sig på sin matta och göra lite rörelser.

 Och vad är en bra människa?

För mig är det att ta hand om sig själv, att veta sina begränsningar, att inte lägga över sitt kladd på andra. Att inte prata illa om människor, bakom ryggen, baktala alltså. Att i den mån det går vara så ofärgad du kan i dina möten med människor tills de bevisar motsatsen. Att inte ha en massa förväntningar på andra människor, att vara rädd om mig själv och att jag själv har rätten att bjuda in människor i mitt liv. Att jag inte har ansvar för någon annan, förutom min familj och av kärlek till mina vänner. Att ingen ansvarar för mig, att om jag är osams med en annan människa, inte har behov av att få med en hel armada som ska välja sida eller vara emot den jag kanske inte går bra ihop med.
Att våga välja bort personer i mitt liv som jag känner inte vill mig väl. och inte bli bestört och alldeles ledsen om någon gör det mot mig.
Att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, att bli glad för andras framgång, att inte vara missunsam.
Att vara schysst mot de snälla, och vara stark nog att våga gå min egen väg, fast det kanske retar andra. Att följa mitt hjärta, och att försöka hålla hjärtat varmt och mjukt.
Jag vet inte, jag är så där härligt glad i hjärtat efter att ha ägnat en hel kväll med en av mina bästa vänner Cissi. Vi pratade och pratade och skrattade massor. och ibland tänker jag att humor är världens bästa vapen, att kunna skratta åt sorgligheter och ledsamheter. Det är så befriande. Och vi pratade minnen.
Vi har känt varandra sedan jag var 23 och hon 22 år och jag kom in på Bullenredaktionen på SVt och vi skulle jobba ihop. Det gjorde vi i fem år och under den tiden utvecklades en så fin och bra vänskap. Få människor känner mig så bra, utan och innan som Cissi och vi brukar skoja om att jag vet det mesta om henne, och igår hotade jag på skoj att jag skulle skriva hennes memoarer ;)


Men tillbaka till Tims artikel. Och märker man att det kommer upp de här känslorna som Tim pratar om, så kan det vara bra att gå djupare. För att inte lägga över sin frustration, förväntningar på andra, och framför allt att prata illa om andra.

Terapi, terapi, terapi..
Terapi i kombination med yoga är fantastiskt.
Så bra.

Det bästa råd jag fått, var från min egen syster, som jag allt för ofta i min ungdom använde som käpp. Jag åkte hem till henne när jag mådde dåligt, och jag var fullständigt ego i min egen sorg, mina egna ledsenheter och depressioner och ångestar, som en stor del av mina år till jag blev mamma typ, innehöll. Efter typ femtielfte gången sa hon och inte med någon skuld, men med en så stor portion sanning att det gick rätt in. Hon sa; Karin jag kan inte hjälpa dig mer, du behöver ta hjälp professionellt. Och det är viktigt och det var fullständigt nödvändigt.
För till syvende och sist, ens vänner är inte ens terapeut. I en vänskap måste det finnas ett rättvist givande och tagande. Visst ska man kunna prata problem med sina vänner, visst ska man kunna hjälpa och stötta sina närmsta vänner och kanske känna att man också får utrymme till det hos sina närmsta vänner. Men märker man att det går loopar i deras eller i sitt eget dåligmående. Att det liksom går runt runt och hela tiden kommer tillbaka, måste man lotsa vidare, så att de får hjälp professionellt. Och om amn märker att man mår så dåligt, måste man ta hjälp och inte använda sina vänner som käppar.
Det är vänskap för mig.