Att ha ont i knäna är ganska vanligt bland yogisar, tyvärr. Många har gamla skador, från när de åkt skidor eller så har de skadat knäna vid löpning. Så klart tar man med sig det in i yogan, men yogan i sig om man skyndar för snabbt fram kan också göra att man felbelastar knäna. Det är inte bra.
Efter några år med yogan började mitt knä göra så fruktansvärt ont. Det liksom stack till i vissa ställningar, och särskilt när jag gjorde ställningar i andra serien.
Sanningen är nog att jag faktiskt belastade mitt knä för mycket, men vad visste jag då. Jag borde ha koncentrerat mig på att öppna upp i höften än att försöka pressa ner knäet. Jag opererade knät. Det var sprickor på patellan såg man när man öppnade knät, så det hade bildats brosk som fick hyvlas bort. Jag blev återställd ganska snabbt och började "jobba" mycket mer muskulärt i min yoga efter det. Att alltid ha foten väl förankrad, och inte pressa knät. Så på ett sätt var det bra att jag skadade mig, för jag använder min kropp mer rätt nu.
Om det gör ont i knäet i en ställning, ska du aldrig gå djupare utan kanske snarare backa. Man ska aldrig pressa på ett knä som gör ont. Och känner du av ditt knä, så kan det vara en anledning att gå och kolla knäet. Ofta upplever jag att knän som gör ont, handlar om en höft som är lite tajt. Så jag föreslår höftöppnande ställningar, finns många fina ställningar som man kan ligga eller sitta i framför teven. Eller i lugn och ro på sin mattan hemma. Ha alltid, observera ALLTID med andningen i alla ställningar.
Men ett annat knep som man kan ha är en ihoprullad bit av en yogamatta. Den lilla rullen placerar man i knävecket i alla ställningar där man böjer knäet. Som i lotusställning och i halvlotusen bland annat.
Efter några år med yogan började mitt knä göra så fruktansvärt ont. Det liksom stack till i vissa ställningar, och särskilt när jag gjorde ställningar i andra serien.
Sanningen är nog att jag faktiskt belastade mitt knä för mycket, men vad visste jag då. Jag borde ha koncentrerat mig på att öppna upp i höften än att försöka pressa ner knäet. Jag opererade knät. Det var sprickor på patellan såg man när man öppnade knät, så det hade bildats brosk som fick hyvlas bort. Jag blev återställd ganska snabbt och började "jobba" mycket mer muskulärt i min yoga efter det. Att alltid ha foten väl förankrad, och inte pressa knät. Så på ett sätt var det bra att jag skadade mig, för jag använder min kropp mer rätt nu.
Om det gör ont i knäet i en ställning, ska du aldrig gå djupare utan kanske snarare backa. Man ska aldrig pressa på ett knä som gör ont. Och känner du av ditt knä, så kan det vara en anledning att gå och kolla knäet. Ofta upplever jag att knän som gör ont, handlar om en höft som är lite tajt. Så jag föreslår höftöppnande ställningar, finns många fina ställningar som man kan ligga eller sitta i framför teven. Eller i lugn och ro på sin mattan hemma. Ha alltid, observera ALLTID med andningen i alla ställningar.
Men ett annat knep som man kan ha är en ihoprullad bit av en yogamatta. Den lilla rullen placerar man i knävecket i alla ställningar där man böjer knäet. Som i lotusställning och i halvlotusen bland annat.
Dina tankar och reflektioner och råd kom som ett brev på posten!
SvaraRaderaMina knän fick sig en ordentlig knäck vid ett fall i en trappa.
Rädsla har hindrat mig från nästan allt roligt som yoga, promenader och tuffare träning. Ska ta dina råd till mig. Tack! Ylva
Samma här, våra knän förföljer oss! Inte så konstigt egentligen. Vi i väst har helt olika rörelsemönster kulturellt än indier. Jag menar, vem sitter på huk på tåget eller hemma här i Sverige (förutom barn och yogis, alltså)? Jag känner folk som inte ens kan sitta på huk därför att det känns så ovant. Inte nog med det, vårt torra, kalla klimat här hemma gör nog sin del också för våra leder. Det är mycket lättare att träna i varma, fuktiga klimat. Tänk Bikram! galet, vilken rörlighet man skapar bara genom att höja temperaturen i rummet(-fusk-).
SvaraRaderaKarin, ditt inlägg får mig att tänka på Peter Sanson. Han hjälpte mig mycket när jag tränade för honom för några år sedan i Barcelona. Han tog alltid en av mina strumpor och knöt hårt kring mitt högra knä. Sedan såg mig allvarligt i ögonen och viskade: "No straining, loose knee, relax". Det har blivit som ett mantra som upprepas inom mig när mitt knä kallar på uppmärksamhet.