Jag skrev det här på facebook:
känslan när man går in på dansshoppen för att köpa balletskor, till sig själv, en snart stundande 50åring och så minen på den toppluvebeklädda förvuxna tonårskillen,haha. Han ville verkligen få mig att känna mig som en tönt. Men jag känner mig ganska tuff som ska ska börja på nybörjarkurs i klassisk ballet i min ålder.
Jag fick 82 gillar det och och 59 kommentarer. Många som skrev att jag var modig. Hm, och då tänker jag, det kanske är modigt att utmana sig. Men jag tror också det handlar om nån sorts livskris, i alla fall för mig. Jag närmar mig 50. Jag tycker om att åldras. Jag vill vara stark och må bra, känna mig stolt och glad över mig själv. Och jag vill testa saker. Jag vill kunna sätta mig ner och känna att jag testade de där grejerna som jag ville. Jag vågade utsätta mig. Nu är ju inte att gå en dansklass samma sak som att bestiga ett berg. Men det har aldrig varit en dröm för mig, alltså att bestiga Mount Everest.
För två somrar sedan gick jag på tennisskola i Båstad. Jag gick in för det hårt. Väldigt hårt, höll nästan på att få tennisarm. Spelade fyra dagar i veckan i några veckor. Köpte utstyrsel och såg typ ut som en tennisspelare...
I alla fall trodde jag att jag var det.
Och i slutet av den sommaren och också förra sommaren, så tänkte jag att jag skulle bli springtjej. Tyckte att Moa Herngren och Katerina Janouch, alla de här balla springtjejerna verkade gilla det så mycket. Ville pockså testa.
Ja, då gick jag in för det.
Det var kanske skådis jag skulle bli?
Jag går in så hårt för nåt att jag nästan faktiskt tror att jag är det.
Så på tisdag då ska jag ta itu med nästa projekt. Jag kommer att skriva om en annan grej som jag ska göra i morgon, men det får ni se då.
Men på tisdag då minsann...
Att dansa klassisk balett är för mig, just en sån sak. Jag dansade när jag var typ tio-elva år och sen dansade jag en sväng som 17-18-åring. Så på tisdag börjar jag alltså på en nybörjarkurs i klassisk balett. Det ska bli jättespännade. och ni ska få se bilder.
känslan när man går in på dansshoppen för att köpa balletskor, till sig själv, en snart stundande 50åring och så minen på den toppluvebeklädda förvuxna tonårskillen,haha. Han ville verkligen få mig att känna mig som en tönt. Men jag känner mig ganska tuff som ska ska börja på nybörjarkurs i klassisk ballet i min ålder.
Jag fick 82 gillar det och och 59 kommentarer. Många som skrev att jag var modig. Hm, och då tänker jag, det kanske är modigt att utmana sig. Men jag tror också det handlar om nån sorts livskris, i alla fall för mig. Jag närmar mig 50. Jag tycker om att åldras. Jag vill vara stark och må bra, känna mig stolt och glad över mig själv. Och jag vill testa saker. Jag vill kunna sätta mig ner och känna att jag testade de där grejerna som jag ville. Jag vågade utsätta mig. Nu är ju inte att gå en dansklass samma sak som att bestiga ett berg. Men det har aldrig varit en dröm för mig, alltså att bestiga Mount Everest.
För två somrar sedan gick jag på tennisskola i Båstad. Jag gick in för det hårt. Väldigt hårt, höll nästan på att få tennisarm. Spelade fyra dagar i veckan i några veckor. Köpte utstyrsel och såg typ ut som en tennisspelare...
I alla fall trodde jag att jag var det.
Ja, då gick jag in för det.
Det var kanske skådis jag skulle bli?
Jag går in så hårt för nåt att jag nästan faktiskt tror att jag är det.
Så på tisdag då ska jag ta itu med nästa projekt. Jag kommer att skriva om en annan grej som jag ska göra i morgon, men det får ni se då.
Men på tisdag då minsann...
Att dansa klassisk balett är för mig, just en sån sak. Jag dansade när jag var typ tio-elva år och sen dansade jag en sväng som 17-18-åring. Så på tisdag börjar jag alltså på en nybörjarkurs i klassisk balett. Det ska bli jättespännade. och ni ska få se bilder.
Haha Karin! Heja dig. Jag gillade din status igår och jag gör det här idag. Och jag känner igen mig. Vill inte heller låta bli det jag drömt eller funderat på att jag vill testa för att jag uppnått en viss ålder. Men lite mod krävs det allt och det har du ju.
SvaraRaderaHej Karin!
SvaraRaderaLite tokigt att jag kommenterar just det här inlägget för det gäller alla dina inlägg. Jag har följt din blogg både på yourlife och här och vill varmt och innerligt tacka för att du delar med dig av dina tankar och funderingar på ett sånt, vad det känns som, ärligt och reflekterande sätt. För en som jag, som är kär i yoga är din blogg ett sätt att få lite utlopp för den kärleken då inte alla runt omkring mig riktigt förstår min passion. Ett guldkorn i vardagen är den, en av alla de små tingen av glädje som tillsammans gör att man känner att man är på väg mot något bättre ännu mer fyllt av glädje. Tack!
//Simone