Kunde inte hålla mig, hittade den här sidan hos en kompis på facebook: föryngringsredskap
Haha jag vill ha alltihopa.
Haha jag vill ha alltihopa.
tisdag 31 januari 2012
meningen med livet?
Det kom upp igen, mina tankar om meningen med livet. Varför vi är här och framför allt meningen med det. Livet. Varför vissas liv verkar gå som på en räkmacka, medan andra får hanka sig fram och ständigt möts av problem. Finns det någon rättvisa och vem bestämmer att vissa ska få lida mer än andra. Jag vet inte, men mitt huvud snurrar här på morgonen.
I morse igen, möttes jag av samma bild som jag sett de senaste mornarna det senaste året i en av parkerna som jag rastar Pino. Jag ska inte skriva vilken, för han som bor där måste få ha sin fristad. Men varje morgon, så ligger han där på sin kartonger, i sin sovsäck med kartonger skyddande runtikring honom. Som en liten koja på en parkbänk.
Mina tankar drar iväg, varför ligger han där? Varför har han inget hem, ingen som väcker honom på morgonen, delar en kopp kaffe med honom. Jag menar inte att livet går ut på att ha en partner, men nog tänker jag att livet handlar om att vara satt i ett sammanhang. Att känna tillhörighet, att känna att man behövs och att få behöva lite tillbaks.
Han verkar inte vara uteliggare med drogproblem. Jag har sett honom vika ihop sina tillhörigheter, sett att han har fina kläder och skulle smälta in var som helst. Det är liksom det som känns extra sorgligt, och det är klart att jag tycker det är sorgligt med uteliggare överhuvudtaget. Det är sorgligt att människor kan halka ur sammanhanget, det vill säga det vi försöker hålla oss fast vid, så lätt.
Eller det kanske inte är så lätt? Men det kan vara tre obetalda hyror, för att man lagt pengarna på mat, eller på att laga en värkande tand, så hamnar de obetalda räkningarna hos kronofogden och så snurrar det på. Man mister sitt hyreskontrakt, och eftersom man har betalningsanmärkningar så är det allt för svårt att komma tillbaka. Tre år tar det tydligen innan sådana prickar avskrivs. Att hamna utanför är lätt, och egentligen är det konstigt att inte fler gör det, men jag har en illavarslande känsla i magen, att fler kommer att hamna där.
Förstår ni vad jag menar?
Men ibland är det bra att tänka så, tror jag. Att få perspektiv på sitt eget liv, i jämförelse med andras, för att kanske se att man har det bra. Och att allt det där man tror man måste ha för att vara en lyckad person, kanske inte är så viktigt. Utan att det är fantastiskt fint att dela den där koppen kaffe med sin älskling i det lilla smått omoderna köket. För det är så lätt att dras med i vad som är lycka. Vad som gör en människa lyckad och att man lätt kan hamna i att betrakta sig själv, utifrån hur andra ser på en. Men att lycka inte handlar om det, utan om din egen inre känsla. Där det inte behöver vara så storstilat. Jag behöver inte ha ett topprenoverat stort kök, i en superstor lägenhet på rätt adress.
Jag vet.
Jag är väldigt mycket i någon sorts livskris. Men kris betyder utveckling och utveckling betyder rörelse, framåtrörelse. Jag tror det är bra.
Men så tänkte jag, hur tänker ni?
När jag var på yourlife, så lät jag någon svara på frågorna om meningen med livet varje söndag. Jag tänkte fortsätta med det här. Men jag tänkte att ni läsare, ni som kommenterar ska bli publicerade. Så, tänk över frågorna här nedan. Fyll i och skicka dem tillsammans med ett foto till mig på: yogavita@telia.com.
Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/familj:
Bor:
Vad är meningen med livet? Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
En sång som passar in här är: På gatan där jag bor
I morse igen, möttes jag av samma bild som jag sett de senaste mornarna det senaste året i en av parkerna som jag rastar Pino. Jag ska inte skriva vilken, för han som bor där måste få ha sin fristad. Men varje morgon, så ligger han där på sin kartonger, i sin sovsäck med kartonger skyddande runtikring honom. Som en liten koja på en parkbänk.
Mina tankar drar iväg, varför ligger han där? Varför har han inget hem, ingen som väcker honom på morgonen, delar en kopp kaffe med honom. Jag menar inte att livet går ut på att ha en partner, men nog tänker jag att livet handlar om att vara satt i ett sammanhang. Att känna tillhörighet, att känna att man behövs och att få behöva lite tillbaks.
Han verkar inte vara uteliggare med drogproblem. Jag har sett honom vika ihop sina tillhörigheter, sett att han har fina kläder och skulle smälta in var som helst. Det är liksom det som känns extra sorgligt, och det är klart att jag tycker det är sorgligt med uteliggare överhuvudtaget. Det är sorgligt att människor kan halka ur sammanhanget, det vill säga det vi försöker hålla oss fast vid, så lätt.
Eller det kanske inte är så lätt? Men det kan vara tre obetalda hyror, för att man lagt pengarna på mat, eller på att laga en värkande tand, så hamnar de obetalda räkningarna hos kronofogden och så snurrar det på. Man mister sitt hyreskontrakt, och eftersom man har betalningsanmärkningar så är det allt för svårt att komma tillbaka. Tre år tar det tydligen innan sådana prickar avskrivs. Att hamna utanför är lätt, och egentligen är det konstigt att inte fler gör det, men jag har en illavarslande känsla i magen, att fler kommer att hamna där.
Förstår ni vad jag menar?
Men ibland är det bra att tänka så, tror jag. Att få perspektiv på sitt eget liv, i jämförelse med andras, för att kanske se att man har det bra. Och att allt det där man tror man måste ha för att vara en lyckad person, kanske inte är så viktigt. Utan att det är fantastiskt fint att dela den där koppen kaffe med sin älskling i det lilla smått omoderna köket. För det är så lätt att dras med i vad som är lycka. Vad som gör en människa lyckad och att man lätt kan hamna i att betrakta sig själv, utifrån hur andra ser på en. Men att lycka inte handlar om det, utan om din egen inre känsla. Där det inte behöver vara så storstilat. Jag behöver inte ha ett topprenoverat stort kök, i en superstor lägenhet på rätt adress.
Jag vet.
Jag är väldigt mycket i någon sorts livskris. Men kris betyder utveckling och utveckling betyder rörelse, framåtrörelse. Jag tror det är bra.
Men så tänkte jag, hur tänker ni?
När jag var på yourlife, så lät jag någon svara på frågorna om meningen med livet varje söndag. Jag tänkte fortsätta med det här. Men jag tänkte att ni läsare, ni som kommenterar ska bli publicerade. Så, tänk över frågorna här nedan. Fyll i och skicka dem tillsammans med ett foto till mig på: yogavita@telia.com.
Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/familj:
Bor:
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?En sång som passar in här är: På gatan där jag bor
måndag 30 januari 2012
ideal?
Idag läste jag amanda schulmans blogg. Hon skrev att hon var upprörd över alla kommentarer som Blondinbella fått när hon la upp en bild på sig i bikini.
Jag tycker verkligen att man ska uppröras.
Så kom igen och bli lite arga mot att vi tvingas in i ett ideal. Det idealet kan vara lätt att stå emot när man är snart 50 år, men inte sjuttsingen vill jag att min dotter och mina barnbarn ska växa upp med de här kraven på sig.
Jag kan tycka att det är sjukt att man kommenterar och säger blä blondinbella, och menar att hon är tjock, överviktig och allt vad de nu skrivit. Herregud hon är högst normal.
Jag orkade inte läsa alla kommentarer.
Det var nästan 600 stycken!!!
600 kommentarer på hennes utseende, herregud lägg den energin på något som är viktigt, inte på att klanka ner på någons kropp.
Jag säger bara mer Fram för alla möjliga kroppar i media tack. Vad härligt med äldre, gamla och bejakande kroppar, unga runda, tjocka, smala, långa, korta, rynkiga, muskulösa, taniga.
Ja, hela spektrat tack.
Alla olika, alla lika, typ.
Alla behövs.
Sedan kan man tycka vad man vill om Blondinbella och hennes åsikter, eller hennes värld.
Jag är ändå rätt glad att jag växte upp i ett ganska skyddat klimat för kvinnokroppen på 60- 70 och 80-talet när jag var ung. Det hade inte riktigt slagit igenom det här smala-smala idealet.
Så tänker jag när jag ser de här bilderna.
Det smala idealet. Hur känns det, egentligen?
När man ser det mot den här bilden på Marilyn?
Och kolla de här brudarna. Den här bilden kom upp när jag googlade på avundsjuka och bilder... Två högst normala i kroppen, men tydligen avundsjuka på varandra. Jag tror det är Sophia Loren och Gina Lollobrigida, men jag är inte hundra procent säker.
Jag tycker verkligen att man ska uppröras.
Så kom igen och bli lite arga mot att vi tvingas in i ett ideal. Det idealet kan vara lätt att stå emot när man är snart 50 år, men inte sjuttsingen vill jag att min dotter och mina barnbarn ska växa upp med de här kraven på sig.
Jag kan tycka att det är sjukt att man kommenterar och säger blä blondinbella, och menar att hon är tjock, överviktig och allt vad de nu skrivit. Herregud hon är högst normal.
Jag orkade inte läsa alla kommentarer.
Det var nästan 600 stycken!!!
600 kommentarer på hennes utseende, herregud lägg den energin på något som är viktigt, inte på att klanka ner på någons kropp.
Jag säger bara mer Fram för alla möjliga kroppar i media tack. Vad härligt med äldre, gamla och bejakande kroppar, unga runda, tjocka, smala, långa, korta, rynkiga, muskulösa, taniga.
Ja, hela spektrat tack.
Alla olika, alla lika, typ.
Alla behövs.
Sedan kan man tycka vad man vill om Blondinbella och hennes åsikter, eller hennes värld.
Jag är ändå rätt glad att jag växte upp i ett ganska skyddat klimat för kvinnokroppen på 60- 70 och 80-talet när jag var ung. Det hade inte riktigt slagit igenom det här smala-smala idealet.
Så tänker jag när jag ser de här bilderna.
Det smala idealet. Hur känns det, egentligen?
När man ser det mot den här bilden på Marilyn? 
Och kolla de här brudarna. Den här bilden kom upp när jag googlade på avundsjuka och bilder... Två högst normala i kroppen, men tydligen avundsjuka på varandra. Jag tror det är Sophia Loren och Gina Lollobrigida, men jag är inte hundra procent säker. i ayurvedaland
Jag har varit i ayurvedaland hela helgen. Så förlåt min frånvaro här på bloggen. Men det har varit så mycket. Känner mig totalt proppad av den indiska filosofin och vata, pitta och kapha.
Nu börjar hemstudier, tills vi träffas igen om en månad. Kursen eller utbildningen är en helg i månaden under nästan ett år. Måste säga att det är en lära som tilltalar mig väldigt. Ayurveda betyder ungefär kunskapen om livet, läran och livet och du måste börja med dig själv, så klart när du nu ska bli ayurvedisk hälsoårdgivare. För det är det jag blir om ett år ungefär. Man kan lite krasst säga att ayurveda handlar om att uppnå och hitta perfelt balans i kroppen, att uppnå perfekt hälsa, så väl fysisk som psykisk. Första gången jag kom i kontakt med ayurveda var vid en resa till Kerala. Min första resa till Indien, då bodde jag på det här härliga och lyxiga resorten med min dotter. Somatheeram'
Vi var där 2001, och jag gjorde en tre veckors treatment. Det var härligt, faktiskt fantastiskt.
Men nu känns det som rätt tid att ta upp ayurvedan. Ayurveda och yoga vandrar liksom så fint handihand. Nu ska jag bara smälta lite, så förvänta er mina tankar som kommer att vandra lite i ayurvedan.
Nu börjar hemstudier, tills vi träffas igen om en månad. Kursen eller utbildningen är en helg i månaden under nästan ett år. Måste säga att det är en lära som tilltalar mig väldigt. Ayurveda betyder ungefär kunskapen om livet, läran och livet och du måste börja med dig själv, så klart när du nu ska bli ayurvedisk hälsoårdgivare. För det är det jag blir om ett år ungefär. Man kan lite krasst säga att ayurveda handlar om att uppnå och hitta perfelt balans i kroppen, att uppnå perfekt hälsa, så väl fysisk som psykisk. Första gången jag kom i kontakt med ayurveda var vid en resa till Kerala. Min första resa till Indien, då bodde jag på det här härliga och lyxiga resorten med min dotter. Somatheeram'
Vi var där 2001, och jag gjorde en tre veckors treatment. Det var härligt, faktiskt fantastiskt.
Men nu känns det som rätt tid att ta upp ayurvedan. Ayurveda och yoga vandrar liksom så fint handihand. Nu ska jag bara smälta lite, så förvänta er mina tankar som kommer att vandra lite i ayurvedan.
fredag 27 januari 2012
ett nytt projekt
Jag skrev det här på facebook:
känslan när man går in på dansshoppen för att köpa balletskor, till sig själv, en snart stundande 50åring och så minen på den toppluvebeklädda förvuxna tonårskillen,haha. Han ville verkligen få mig att känna mig som en tönt. Men jag känner mig ganska tuff som ska ska börja på nybörjarkurs i klassisk ballet i min ålder.
Jag fick 82 gillar det och och 59 kommentarer. Många som skrev att jag var modig. Hm, och då tänker jag, det kanske är modigt att utmana sig. Men jag tror också det handlar om nån sorts livskris, i alla fall för mig. Jag närmar mig 50. Jag tycker om att åldras. Jag vill vara stark och må bra, känna mig stolt och glad över mig själv. Och jag vill testa saker. Jag vill kunna sätta mig ner och känna att jag testade de där grejerna som jag ville. Jag vågade utsätta mig. Nu är ju inte att gå en dansklass samma sak som att bestiga ett berg. Men det har aldrig varit en dröm för mig, alltså att bestiga Mount Everest.
För två somrar sedan gick jag på tennisskola i Båstad. Jag gick in för det hårt. Väldigt hårt, höll nästan på att få tennisarm. Spelade fyra dagar i veckan i några veckor. Köpte utstyrsel och såg typ ut som en tennisspelare...
I alla fall trodde jag att jag var det.
Och i slutet av den sommaren och också förra sommaren, så tänkte jag att jag skulle bli springtjej. Tyckte att Moa Herngren och Katerina Janouch, alla de här balla springtjejerna verkade gilla det så mycket. Ville pockså testa.
Ja, då gick jag in för det.
Det var kanske skådis jag skulle bli?
Jag går in så hårt för nåt att jag nästan faktiskt tror att jag är det.
Så på tisdag då ska jag ta itu med nästa projekt. Jag kommer att skriva om en annan grej som jag ska göra i morgon, men det får ni se då.
Men på tisdag då minsann...
Att dansa klassisk balett är för mig, just en sån sak. Jag dansade när jag var typ tio-elva år och sen dansade jag en sväng som 17-18-åring. Så på tisdag börjar jag alltså på en nybörjarkurs i klassisk balett. Det ska bli jättespännade. och ni ska få se bilder.
känslan när man går in på dansshoppen för att köpa balletskor, till sig själv, en snart stundande 50åring och så minen på den toppluvebeklädda förvuxna tonårskillen,haha. Han ville verkligen få mig att känna mig som en tönt. Men jag känner mig ganska tuff som ska ska börja på nybörjarkurs i klassisk ballet i min ålder.
Jag fick 82 gillar det och och 59 kommentarer. Många som skrev att jag var modig. Hm, och då tänker jag, det kanske är modigt att utmana sig. Men jag tror också det handlar om nån sorts livskris, i alla fall för mig. Jag närmar mig 50. Jag tycker om att åldras. Jag vill vara stark och må bra, känna mig stolt och glad över mig själv. Och jag vill testa saker. Jag vill kunna sätta mig ner och känna att jag testade de där grejerna som jag ville. Jag vågade utsätta mig. Nu är ju inte att gå en dansklass samma sak som att bestiga ett berg. Men det har aldrig varit en dröm för mig, alltså att bestiga Mount Everest.
För två somrar sedan gick jag på tennisskola i Båstad. Jag gick in för det hårt. Väldigt hårt, höll nästan på att få tennisarm. Spelade fyra dagar i veckan i några veckor. Köpte utstyrsel och såg typ ut som en tennisspelare...
I alla fall trodde jag att jag var det.
Ja, då gick jag in för det.
Det var kanske skådis jag skulle bli?
Jag går in så hårt för nåt att jag nästan faktiskt tror att jag är det.
Så på tisdag då ska jag ta itu med nästa projekt. Jag kommer att skriva om en annan grej som jag ska göra i morgon, men det får ni se då.
Men på tisdag då minsann...
Att dansa klassisk balett är för mig, just en sån sak. Jag dansade när jag var typ tio-elva år och sen dansade jag en sväng som 17-18-åring. Så på tisdag börjar jag alltså på en nybörjarkurs i klassisk balett. Det ska bli jättespännade. och ni ska få se bilder.
torsdag 26 januari 2012
en hjärtdag
Idag var det en sån här dag. En något förtidig alla hjärtans dag, kanske. Pino fick ett halsband i form av ett hjärta, som man kan lägga ett litet meddelande i, eller snarare skriva ett telefonnummer om pojken skulle komma bort sig.
Och när jag fikade fick jag ett hjärta på min cappuccino, men den jag fikade med fick ett löv. Sign of the day. Nu ska jag till min pappa som fyller 79 år.
onsdag 25 januari 2012
överrörlig nacke
Äntligen, idag har jag varit hos kiropraktorn Stefan Rosander, så bra. Jag har haft ont i nacken. Haft lite svårt att sova, det har accelererat och det har känts ganska pestigt faktiskt. Så pestigt att jag började googla på nacken och ryggen och kotorna och hittade att det finns en kota som kallas för ångestkotan. Tydligen kan man få oroskänslor och lättare form av ångest om man har ont, eller har skadat sig där.
Jag har verkligen känt att något inte stämmer, och jag hade så rätt. Jag är ju överrörlig. Och så klart, jag är överrörlig i nacken. Jag har en stor byst, det gör att det blir tungt. Jag var stiff mellan skulderbladen och knak, knak, knak sa det när allt där släppte.
Så nu är jag helt igenomknakad, halvskön känsla faktiskt. Men nu ska jag grotta in mig i nackar och överrörlighet. Det är sååå märkligt att ingen skriver om det, när det är en så vanlig orsak till just nack och ryggont. Får väl bli jag! Så nu ska jag tänka på hur jag gör mina bryggor och min kapotasana, för det är där nåt händer. Jag böjer nacken för mycket, när jag egentligen ska öppna upp i bröstet. Jag måste tänka på det. Böjet ska liksom ske mer mellan skulderbladen, men där är jag liksom insjunken, och så kompenserar jag med att böja nacken för mycket. Och eftersom jag är överrörlig så blir det tokigt och just för mycket.
Och hörrni, ni ska få en utförlig genomgång av hur man kan jobba med en ond nacke. Jag måste bara ta lite bilder och göra mer research.
Den här ställningen, gjorde jag för nån tidning, kommer inte ihåg vilken. Men den är bra för att liksom sträcka ut bröstryggen. Liksom omslaget på min rygg och nackyoga. 
Jag har verkligen känt att något inte stämmer, och jag hade så rätt. Jag är ju överrörlig. Och så klart, jag är överrörlig i nacken. Jag har en stor byst, det gör att det blir tungt. Jag var stiff mellan skulderbladen och knak, knak, knak sa det när allt där släppte.
Så nu är jag helt igenomknakad, halvskön känsla faktiskt. Men nu ska jag grotta in mig i nackar och överrörlighet. Det är sååå märkligt att ingen skriver om det, när det är en så vanlig orsak till just nack och ryggont. Får väl bli jag! Så nu ska jag tänka på hur jag gör mina bryggor och min kapotasana, för det är där nåt händer. Jag böjer nacken för mycket, när jag egentligen ska öppna upp i bröstet. Jag måste tänka på det. Böjet ska liksom ske mer mellan skulderbladen, men där är jag liksom insjunken, och så kompenserar jag med att böja nacken för mycket. Och eftersom jag är överrörlig så blir det tokigt och just för mycket.
Och hörrni, ni ska få en utförlig genomgång av hur man kan jobba med en ond nacke. Jag måste bara ta lite bilder och göra mer research.
Den här ställningen, gjorde jag för nån tidning, kommer inte ihåg vilken. Men den är bra för att liksom sträcka ut bröstryggen. Liksom omslaget på min rygg och nackyoga. tisdag 24 januari 2012
vi går inte på det...
Är de inte märkliga de här före och efter-bilderna? Tror de verkligen att man ska gå på det? Och att man förändrar kroppen på 30 dagar, bara så där. Och varför har de alltid urdålig hållning innan de börjar med pulverdieten. Som om det är nåt magiskt med pulver... Du blir inte bara slank, du blir brunare och dessutom får du bättre hållning. 
Jag känner mig trött på bantning. På dieter, på att de lovar stort och håller tunt. En gång gick jag på det här med pulverdiet. Åt Herbal life, men jag tror faktiskt att det var typ laxermedel i pulvret. Näe, inte min "bag" att byta en tallrik mat, mot en pulverdrink. Smoothies är okej, men det är inte en måltid. Jag vill tugga nåt. Känna att man äter.måndag 23 januari 2012
lagenhetsbyte.se
Vi bor ju väldigt smått här i stockholm. Det är ett medvetet val. Vi tänker ju att vi ska byta upp oss till en större hyreslägenhet. Jag vill inte äga något, utam jag vill helst vara kvar på hyresmarknaden. Så jag har lagt ut lägenheten på www.lagenhetsbyte.se. Och vilket jobb det är.
Många verkar mest lägga ut sin lägenhet för att se vilka svar de kan få. Där ligger deras fantastiska sekelskifteslägenheter som värsta bakelserna. Och man känner sig som flickan med tändstickorna när man står där och tittar in i deras fina, fina liv.
Vi försöker vara duktiga och svara på annonserna och särskilt på byteskedjorna, så har jag nu fått tre sms och det här meddelandet från några på en triangelkedja, på ett byte som känns så där.
"Vi är med i ett triangelbyte...Hur intresserad är du av detta byte? Vore bra om du kan svara oavsett om det är negativt eller positivt. Eller klicka bort bytet om intresse ej finns. "
Jag har svarat att jag har svårt att svara ja eller nej, eller ens kanske. Men nu börjar det bli mer surt och då ska sägas att vi kanske varit med i max två veckor. Så det är inte så att vi håller på och drar ut på något direkt.
Orkar jag det här eller? Näe, jag behöver semester, uppenbart.
Många verkar mest lägga ut sin lägenhet för att se vilka svar de kan få. Där ligger deras fantastiska sekelskifteslägenheter som värsta bakelserna. Och man känner sig som flickan med tändstickorna när man står där och tittar in i deras fina, fina liv.
Vi försöker vara duktiga och svara på annonserna och särskilt på byteskedjorna, så har jag nu fått tre sms och det här meddelandet från några på en triangelkedja, på ett byte som känns så där.
"Vi är med i ett triangelbyte...Hur intresserad är du av detta byte? Vore bra om du kan svara oavsett om det är negativt eller positivt. Eller klicka bort bytet om intresse ej finns. "
Jag har svarat att jag har svårt att svara ja eller nej, eller ens kanske. Men nu börjar det bli mer surt och då ska sägas att vi kanske varit med i max två veckor. Så det är inte så att vi håller på och drar ut på något direkt.
Orkar jag det här eller? Näe, jag behöver semester, uppenbart.
söndag 22 januari 2012
yogasemestern bokad
Jag är så glad att jag äntligen bestämt mig, men det känns samtidigt lite läskigt. Min första riktiga semester på flera år. Jag tar aldrig semester, däremot jobbar jag när andra har semester. Men nu serni, så blir det två veckor till solen. Sol och bad och yoga i Indien, bästa bästa bästa.
Jag ska yoga för de här två:
Och uppenbarligen tycker de om hundar precis lika mycket som jag gör. Du kan läsa mer om Rolf och Marci här:Yogabones
Jag ska yoga för de här två:
Och uppenbarligen tycker de om hundar precis lika mycket som jag gör. Du kan läsa mer om Rolf och Marci här:YogabonesJag åker 2-16/3. Ska bli sååå härligt. Längtar.
lördag 21 januari 2012
gissa museum
Vi var glada, vi skulle hinna med ett besök på Palatset innan det stängde, tji fick vi. Palatset är stängt hela januari, så vi fick gå till ett annat. Gissa vilket. Ledtråd: Museumet där inget får sticka ut...
är det inte lite märkligt, alla snoppar och alla näsor är borta på statyerna. Är de avskavda? Har folk petat för mycket just där? Varför är det så?
Ja, vi gick till Medelhavsmuseet. Jättefint. Har dessutom ett fint kafe, med kardemummakaffe och annat smått och gott. Här på museet förstod jag också var ordspråket Tala är silver, men tiga är guld kommer ifrån. Här nedan ser du en guldmun, förmodligen för mumier, men ändå.
är det inte lite märkligt, alla snoppar och alla näsor är borta på statyerna. Är de avskavda? Har folk petat för mycket just där? Varför är det så?
fredag 20 januari 2012
det har hänt nåt
nu kan jag inte ens svara på era inlägg. det är nåt med mig och teknik. jag kan inte twittra, jag syns inte när man försöker söka på mig. Och nu kan jag inte ens svara på era kommentarer. Jag är en riktig tekniklooser. Nu behöver jag nån som är lite bevandrad i datavärlden. Jag kanske till och med ska ta en kurs, tips om bra datamänskor i Stockholm mottages tacksamt.
twitter och fina inlägg
Försöker twittra, det går inte bra. Man kan inte hitta mig på twitter. Jag måste gjort något fel. Jag är pinsamt dålig på allt som har med teknik att göra. Pinsam, helt enkelt. Så om det finns en twitterexpert, hjälp mig gärna. Hur ska man kunna hitta mig på twitter. Jag finns där, men det går inte att hitta mig....
Så nu har jag grämt mig över det, men så fick jag det här inlägget på min förra blogg, alltså på yourlife-bloggen. Jag blev sååå glad:
"Vill tala om att dina Cd har hjälp mig när jag gick in i väggen, utan dom hade jag inte varit där jag är idag…..köpt 5 st av dina cd och klör dom regelbundet…varje dag….min kropp har förnändrats och blivit smidigare, starkare, och jag har hittat ett lugn som jag aldrig haft tidigare……Lånade din lugn o ro yoga i månader på bibblan…denna månad ville någon annan låna den……Superkram till dig……från Ullis på Lidingö"
heja, heja alla som rör lite på sig. Vi måste röra på oss. Vi har bara den här kroppen, vi måste ta hand om den. För att orka, för att inte ha ont i kroppen och för att gilla oss själva.
En kropp som rör på sig, gillar sig själv mer.
Så nu har jag grämt mig över det, men så fick jag det här inlägget på min förra blogg, alltså på yourlife-bloggen. Jag blev sååå glad:
"Vill tala om att dina Cd har hjälp mig när jag gick in i väggen, utan dom hade jag inte varit där jag är idag…..köpt 5 st av dina cd och klör dom regelbundet…varje dag….min kropp har förnändrats och blivit smidigare, starkare, och jag har hittat ett lugn som jag aldrig haft tidigare……Lånade din lugn o ro yoga i månader på bibblan…denna månad ville någon annan låna den……Superkram till dig……från Ullis på Lidingö"
heja, heja alla som rör lite på sig. Vi måste röra på oss. Vi har bara den här kroppen, vi måste ta hand om den. För att orka, för att inte ha ont i kroppen och för att gilla oss själva.
En kropp som rör på sig, gillar sig själv mer.
torsdag 19 januari 2012
jepp, då twittrar man dårå
hm, jag har börjat twittra, men jag fattar inte riktigt hur det går till. Nu ska jag gå in och kolla på såna som intresserar mig, och så ska jag följa dem. Twittrar ni? Jag heter mig själv på twitter, eller jag heter karinbjorkegren, eller karin björkegren mitt sista namn Jones fick inte plats. Vad har ni för twittertips?
Tror ni att jag kommer att fortsätta, eller kommer jag att tröttna snabbt?
Wordfeud har jag typ tröttnat på. Det raggas bara där. Man är glad och ska precis börja ordfajtas på WF, så kommer frågorna Vem är du? Vad gör du?
Och så slutar de spela mot en, så fort man lagt sitt första ord.
Jag hoppas inte twitter är typ samma grej.
Tror ni att jag kommer att fortsätta, eller kommer jag att tröttna snabbt?
Wordfeud har jag typ tröttnat på. Det raggas bara där. Man är glad och ska precis börja ordfajtas på WF, så kommer frågorna Vem är du? Vad gör du?
Och så slutar de spela mot en, så fort man lagt sitt första ord.
Jag hoppas inte twitter är typ samma grej.
Fråga & svar: Vilken dvd ska jag välja?
Fråga:
Hej,
Em
Svar: Hej Em, och tack för att du mejlar och frågar. Yoga är en fantastisk investering. Ett bra verktyg att använda sig av när man vill bygga styrka, flexibilitet och smidighet. Så absolut, JAG tycker ju att du tänker rätt. Yoga är också bra mot stress och gör det lättare att hitta lugn och ro i kroppen. Så frågan tillbaka är egentligen vad vill du själv? Vill du hitta en form som du ganska snabbt blir stark av? Jag har ju som sagt gjort 14 dvder och det kan vara svårt att välja mellan dem. Här hittar du elva dvder i serien yogaliv. Du kan gå in och läsa på dvderna och se vilken som passar dig bäst. De här är anpassade till nybörjaren. Så frågan är mer om du vill ha lugn och ro yoga, energiyoga, kanske hormonyoga skulle vara toppen för dig? Eller rygg och nackyoga. Yogaliv
Jag har också gjort tre stycken ashtangayogadvder i olika svårighetsgrad. Där skulle jag om jag var du välja introduktion i ashtangayoga. Här kan du köpa den: introduktion i ashtangayoga
Det verkar vara toppenpriser nu, rena rama nyaåret-rea. ;) Ashtangayoga är den mest fysiska formen av yoga, men med dvdn kan du göra det i din egen takt och stoppa om du vill att det ska gå långsammare.
Det känns glädjande att tipsa om något, när det inte är så fasligt dyrt. Ge det några gånger och jag hoppas du kommer att gilla den dvd du väljer. Det är tråkigt om du känner dig bortstött av yogan efter ditt första möte med läraren som du mötte. Men ibland måste man testa flera olika lärare, och yogaformer innan man hittar den form man själv gillar. Lycka till Kram Karin
Hej,
Jag har blivit lite mer intresserad av yoga igen efter att jag följt din fina blogg på yourlife.
Ha det bra!Jag skulle gärna vilja börja med yoga, tror det passar bra i denna stressade värld när man behöver både egen tid och att vara/bli flexibel och rörlig då det är lätt att sitta spendera alltför mycket tid framför datorn. Och så fyller jag 50 nästa år så känner att yoga kan vara en mer långsiktig träningsform som man kan utöva närsomhelst och överallt!
Jag har varit på nån nybörjarklass men då merparten inte var nybörjare förutsattes det att man kunde rörelserna så jag fick inte direkt ut nåt av det då jag inte visste hur jag skulle bete mig då ledaren sa namnet på nästa position. Behöver jag säga att jag inte gillade ledaren?
Jag ser att du har gett ut många DVDs så tänkte att jag kanske ska testa nån av dem. Men vilken/vilka av dina DVDs skulle du rekommendera för en yoga nybörjare såsom jag? Jag gillar att göra saker och ting “ordentligt“ så skulle uppskatta en genomgång av de olika rörelserna innan man sätter igång med själva programmet, eller det kanske finns en sån genomgång i alla dina DVDs?
Em
Svar: Hej Em, och tack för att du mejlar och frågar. Yoga är en fantastisk investering. Ett bra verktyg att använda sig av när man vill bygga styrka, flexibilitet och smidighet. Så absolut, JAG tycker ju att du tänker rätt. Yoga är också bra mot stress och gör det lättare att hitta lugn och ro i kroppen. Så frågan tillbaka är egentligen vad vill du själv? Vill du hitta en form som du ganska snabbt blir stark av? Jag har ju som sagt gjort 14 dvder och det kan vara svårt att välja mellan dem. Här hittar du elva dvder i serien yogaliv. Du kan gå in och läsa på dvderna och se vilken som passar dig bäst. De här är anpassade till nybörjaren. Så frågan är mer om du vill ha lugn och ro yoga, energiyoga, kanske hormonyoga skulle vara toppen för dig? Eller rygg och nackyoga. Yogaliv
Jag har också gjort tre stycken ashtangayogadvder i olika svårighetsgrad. Där skulle jag om jag var du välja introduktion i ashtangayoga. Här kan du köpa den: introduktion i ashtangayoga
Det verkar vara toppenpriser nu, rena rama nyaåret-rea. ;) Ashtangayoga är den mest fysiska formen av yoga, men med dvdn kan du göra det i din egen takt och stoppa om du vill att det ska gå långsammare.
Det känns glädjande att tipsa om något, när det inte är så fasligt dyrt. Ge det några gånger och jag hoppas du kommer att gilla den dvd du väljer. Det är tråkigt om du känner dig bortstött av yogan efter ditt första möte med läraren som du mötte. Men ibland måste man testa flera olika lärare, och yogaformer innan man hittar den form man själv gillar. Lycka till Kram Karin
onsdag 18 januari 2012
Knäskola del 2
Då fortsätter vi med knäna.
Här får ni bilder. Fot och knä hör ihop. Det kan vara bra att lägga på minnet. Så foten måste hela tiden vara vinklad rätt, för att också skydda knäet. Jag ska försöka förklara, och jag hoppas att ni förstår.
I första bilden så har jag min fot vinklad fel. Ni ser det vid mina fotknölar. Visst, jag kommer kanske "djupare" ner med knäet. Men på sikt kommer det att skada mitt knä. När jag har foten vinklad på det här sättet är mitt knä oskyddat och jag går också förbi att jobba med att öppna upp i höften.
Här på bilden, så visst det kanske är en cool bild på en tjej i högklackat som står i ardha baddha padmottanasana, som ställningen heter. Men om man tittar noggrant så hänger tjejen i knäet i benet som hon står på. Det ser ut som om hon är överrörlig i sina leder. Hennes knä buktar bakåt, förstår ni vad jag menar? Här är både hennes knän, det hon står på och också knäet som hon har vinklat i halv lotusen, oskyddade. Det kan ni se på hur foten i halvlotusen är vinklad. Hon jobbar inte med en aktiv fot.
Den här gravida tjejen, har tagit det ett steg längre och stödjer liksom upp sitt knä, så att det slipper vara spänt och kanske krampa i höften, för att knäet inte kommer ner till marken. Nu kan knäet vila och höften försiktigt öppna sig. Förhoppningsvis har hon också foten rätt vinklad.
Här försöker jag visa hur min fot är aktiv, så att jag inte ska ta allt i knäet, utan mer jobba aktivt för att öppna upp i höften. Det här har varit min räddning efter att ha behövt operera mitt knä. Jag är en överrörlig person. Att vara överrörlig betyder att du måste hela tiden tänka på hur du utövar rörelsen, så att du inte skadar dig. En överrörlig har alldeles för lätt för att hänga i lederna, tänja ut alldeles för mycket. Vi har bara den här kroppen, så var rädd om den.
Här får ni bilder. Fot och knä hör ihop. Det kan vara bra att lägga på minnet. Så foten måste hela tiden vara vinklad rätt, för att också skydda knäet. Jag ska försöka förklara, och jag hoppas att ni förstår.
I första bilden så har jag min fot vinklad fel. Ni ser det vid mina fotknölar. Visst, jag kommer kanske "djupare" ner med knäet. Men på sikt kommer det att skada mitt knä. När jag har foten vinklad på det här sättet är mitt knä oskyddat och jag går också förbi att jobba med att öppna upp i höften.
Här på bilden, så visst det kanske är en cool bild på en tjej i högklackat som står i ardha baddha padmottanasana, som ställningen heter. Men om man tittar noggrant så hänger tjejen i knäet i benet som hon står på. Det ser ut som om hon är överrörlig i sina leder. Hennes knä buktar bakåt, förstår ni vad jag menar? Här är både hennes knän, det hon står på och också knäet som hon har vinklat i halv lotusen, oskyddade. Det kan ni se på hur foten i halvlotusen är vinklad. Hon jobbar inte med en aktiv fot.
Den här gravida tjejen, har tagit det ett steg längre och stödjer liksom upp sitt knä, så att det slipper vara spänt och kanske krampa i höften, för att knäet inte kommer ner till marken. Nu kan knäet vila och höften försiktigt öppna sig. Förhoppningsvis har hon också foten rätt vinklad.
Här försöker jag visa hur min fot är aktiv, så att jag inte ska ta allt i knäet, utan mer jobba aktivt för att öppna upp i höften. Det här har varit min räddning efter att ha behövt operera mitt knä. Jag är en överrörlig person. Att vara överrörlig betyder att du måste hela tiden tänka på hur du utövar rörelsen, så att du inte skadar dig. En överrörlig har alldeles för lätt för att hänga i lederna, tänja ut alldeles för mycket. Vi har bara den här kroppen, så var rädd om den.tisdag 17 januari 2012
ont i knäet
Att ha ont i knäna är ganska vanligt bland yogisar, tyvärr. Många har gamla skador, från när de åkt skidor eller så har de skadat knäna vid löpning. Så klart tar man med sig det in i yogan, men yogan i sig om man skyndar för snabbt fram kan också göra att man felbelastar knäna. Det är inte bra.
Efter några år med yogan började mitt knä göra så fruktansvärt ont. Det liksom stack till i vissa ställningar, och särskilt när jag gjorde ställningar i andra serien.
Sanningen är nog att jag faktiskt belastade mitt knä för mycket, men vad visste jag då. Jag borde ha koncentrerat mig på att öppna upp i höften än att försöka pressa ner knäet. Jag opererade knät. Det var sprickor på patellan såg man när man öppnade knät, så det hade bildats brosk som fick hyvlas bort. Jag blev återställd ganska snabbt och började "jobba" mycket mer muskulärt i min yoga efter det. Att alltid ha foten väl förankrad, och inte pressa knät. Så på ett sätt var det bra att jag skadade mig, för jag använder min kropp mer rätt nu.
Om det gör ont i knäet i en ställning, ska du aldrig gå djupare utan kanske snarare backa. Man ska aldrig pressa på ett knä som gör ont. Och känner du av ditt knä, så kan det vara en anledning att gå och kolla knäet. Ofta upplever jag att knän som gör ont, handlar om en höft som är lite tajt. Så jag föreslår höftöppnande ställningar, finns många fina ställningar som man kan ligga eller sitta i framför teven. Eller i lugn och ro på sin mattan hemma. Ha alltid, observera ALLTID med andningen i alla ställningar.
Men ett annat knep som man kan ha är en ihoprullad bit av en yogamatta. Den lilla rullen placerar man i knävecket i alla ställningar där man böjer knäet. Som i lotusställning och i halvlotusen bland annat.
Efter några år med yogan började mitt knä göra så fruktansvärt ont. Det liksom stack till i vissa ställningar, och särskilt när jag gjorde ställningar i andra serien.
Sanningen är nog att jag faktiskt belastade mitt knä för mycket, men vad visste jag då. Jag borde ha koncentrerat mig på att öppna upp i höften än att försöka pressa ner knäet. Jag opererade knät. Det var sprickor på patellan såg man när man öppnade knät, så det hade bildats brosk som fick hyvlas bort. Jag blev återställd ganska snabbt och började "jobba" mycket mer muskulärt i min yoga efter det. Att alltid ha foten väl förankrad, och inte pressa knät. Så på ett sätt var det bra att jag skadade mig, för jag använder min kropp mer rätt nu.
Om det gör ont i knäet i en ställning, ska du aldrig gå djupare utan kanske snarare backa. Man ska aldrig pressa på ett knä som gör ont. Och känner du av ditt knä, så kan det vara en anledning att gå och kolla knäet. Ofta upplever jag att knän som gör ont, handlar om en höft som är lite tajt. Så jag föreslår höftöppnande ställningar, finns många fina ställningar som man kan ligga eller sitta i framför teven. Eller i lugn och ro på sin mattan hemma. Ha alltid, observera ALLTID med andningen i alla ställningar.
Men ett annat knep som man kan ha är en ihoprullad bit av en yogamatta. Den lilla rullen placerar man i knävecket i alla ställningar där man böjer knäet. Som i lotusställning och i halvlotusen bland annat.
måndag 16 januari 2012
hitta Pino
Man kan tyvärr inte lämna små gulliga hundar utanför en affär. Jag skulle bara köpa mjölk och morotsjuice, inte, inte ställer jag min prins utanför. Nej, Pino har till och med lärt sig att på seveneleven på Drottninggatan, där slinker man in bakom kvällstidningarna. Så sitter han där och väntar, alldeles plikttroget tills jag handlat klart. söndag 15 januari 2012
Lite mer om skadorna
Vi fortsätter med det här och skadorna. Gick in och läste Fridas blogg Yogista, jag länkar till den. Hon har också lagt upp en länk där Eddie Stern svarar journalisten som skrivit artikeln. Yogista-bloggen
Som en förlängning på Fridas blogginlägg tänker jag att Vi västerlänningar också ska börja tänka lite på hur vi förhåller oss till allt. Vi hetsar på, stressar fram saker, inte lugn och ro och tålamodsmässigt. Ofta får jag som lärare gå in och säga till eleverna att andas, att inte glömma bort andningen när de gör en rörelse, eller att ta det lugnt. Det gäller liksom att hitta ett lagomt flow i alla ställningar och HELA tiden ha med andningen. Det vet alla som fött barn, att mycket i en förlossning är just andningen. Inte stressa igenom ett pass, för de roligare lite mer avancerade rörelserna längre fram.
Kanske ska starta en ny grupp SLOW yoga. Kram till er så här på en söndag.
Som en förlängning på Fridas blogginlägg tänker jag att Vi västerlänningar också ska börja tänka lite på hur vi förhåller oss till allt. Vi hetsar på, stressar fram saker, inte lugn och ro och tålamodsmässigt. Ofta får jag som lärare gå in och säga till eleverna att andas, att inte glömma bort andningen när de gör en rörelse, eller att ta det lugnt. Det gäller liksom att hitta ett lagomt flow i alla ställningar och HELA tiden ha med andningen. Det vet alla som fött barn, att mycket i en förlossning är just andningen. Inte stressa igenom ett pass, för de roligare lite mer avancerade rörelserna längre fram.
Kanske ska starta en ny grupp SLOW yoga. Kram till er så här på en söndag.
tantliv = yogaliv
Idag kan man läsa det här i Expressen;tantkaxig
Ha, visste jag väl. Jag har typ levt så de senaste tio åren. Man skulle kunna sätta likhetstecken mellan tantliv = yogaliv. Jag tror ganska många känner igen sig, eller?
Ha, visste jag väl. Jag har typ levt så de senaste tio åren. Man skulle kunna sätta likhetstecken mellan tantliv = yogaliv. Jag tror ganska många känner igen sig, eller?
lördag 14 januari 2012
yogan som skadar
Här kan ni läsa Jenny STrömstedts krönika om yoga i dagens Expressen: Yogan som skadar
Jag välkomnar diskussionen, eftersom det är viktigt att också yogabranschen synas.
Vad tycker ni?
Vad är era erfarenheter?
Jag längtar efter diskussionen. För mer än ett halvår sedan skickade jag en förfrågan, om att svara på frågor om just skadorna inom yogan till flera stora yogalärare i Sverige. Jag ville veta deras tankegångar om de skadar eller skadat någon i yogan. Eller om de kanske blivit anklagade för att ha skadat någon i yogan.
Vems ansvaret är.
Och hur man ska tänka som yogalärare.
Yogayrket är ju väldigt ensamt, och vi har inget fackförbund. Så jag kände att jag ville starta en diskussion. Jag fick två svar, TVÅ svar, alltså av endast två yogalärare. Väldigt tråkigt. Nu kommer den här artikeln i amerikansk press, som ett brev på posten faktiskt.
Äntligen kanske diskussionen kan komma igång.
För det ÄR viktigt, det är jätteviktigt.
Hur tänker ni?
För det är inte alldeles enkelt.
Så en fin liten sång på det:Fragile
Jag välkomnar diskussionen, eftersom det är viktigt att också yogabranschen synas.
Vad tycker ni?
Vad är era erfarenheter?
Jag längtar efter diskussionen. För mer än ett halvår sedan skickade jag en förfrågan, om att svara på frågor om just skadorna inom yogan till flera stora yogalärare i Sverige. Jag ville veta deras tankegångar om de skadar eller skadat någon i yogan. Eller om de kanske blivit anklagade för att ha skadat någon i yogan.
Vems ansvaret är.
Och hur man ska tänka som yogalärare.
Yogayrket är ju väldigt ensamt, och vi har inget fackförbund. Så jag kände att jag ville starta en diskussion. Jag fick två svar, TVÅ svar, alltså av endast två yogalärare. Väldigt tråkigt. Nu kommer den här artikeln i amerikansk press, som ett brev på posten faktiskt.
Äntligen kanske diskussionen kan komma igång.
För det ÄR viktigt, det är jätteviktigt.
Hur tänker ni?
För det är inte alldeles enkelt.
Så en fin liten sång på det:Fragile
fredag 13 januari 2012
min drog just nu
Pressad lime (1-2 st)
Ganska mycket Cayennepeppar
Agave sirap från Voltaire
Vatten
Som en drog börjar jag morgonen med ett glas. Och så dricker jag lite då och då under dagen. Sägs öka förbränningen, sätta igång blodgenomströmningen. Känns bra helt enkelt. Tack för tipset Renee Voltaire. Tipset fick jag från hennes blogg: Voltaires blogg
torsdag 12 januari 2012
långsamhetens lov
Det har hänt något. Jag tror det är bra. Det går långsammare i mitt liv. Som om blodet flyter i ett annat tempo. Jag kallades för yrväderskajsa när jag var liten. Min låtsasfarfar Eld, som var kåsör på Dn döpte mig till det. Han skrev och tecknade kåserier, där jag Yrväderskajsa var testpilot, eller nåt annat vilt. När jag var sex år, plirade jag upp mot honom och frågade om inte han kunde vara min farfar. Om jag fick adoptera honom. Visst fick jag det sa han. Sån var jag.
Det jag inte hade försökte jag se till att få. Jag var ett maskrosbarn med alldeles för mycket frihet, och en inre kraft som hade kunnat vara riktigt farlig. Ja, jag kanske skriver en bok om det nångång.
Men vad jag ville berätta var att allt gick fort i min värld. Väldigt fort. Och så har det nog alltid varit. Jag har alltid gjort tusen saker samtidigt, aldrig "bara" jobbat på ett jobb, utan haft andra extrajobb och studier vid sidan om. Jag har haft en sån energi.
Jag har fortfarande energi, nu är den kanske mer normal ;)
Det som har hänt är att det går långsammare. Mina steg är inte raska och hela tiden i en framåtrörelse. Nej, det hasar nästan fram, lite försiktigare, som om jag var rädd för att missa det där lilla. Det lilla ögonblicket.
Jag har alltid längtat hit. Alltid känt att åldras måste vara en så skön känsla. Jag längtar efter att bli pensionär.
Jag saknar inte stora halabaloofester, att mingla runt, eller att hänga vid bardisken. Det var det i och för sig väldigt länge sedan jag saknade. Men däremot kan jag sakna det långsamma.
Kan tycka att det är förfärligt härligt att somna i soffan, att dricka kaffe på trappan när vårsolens första strålar lovar värme. En bra serie på tv som jag kan följa, en långpromenad längs havet med Pino.
Det är en härlig känsla, och annorlunda.
Jag har alltid haft något att oroa mig för. Men nu är min dotter stor, bor inte hemma. Hon klarar sig själv. Jag är inte behövd i samma grad som tidigare.
Så nu ägnar jag min sista dag i Båstad, efter tre långsamma veckor. Jag har gått ner i varv. Det är som om energin här är just långsammare. I morgon åker jag till Stocholm, och då vet jag att tempot blir snabbare. Pulsen är snabbare i Stockholm. Jag skulle nästan vilja mäta den. Båstad är min kraftplats, vad har ni för kraftplatser?
Bildtext: Lugn efter stormen.
Det jag inte hade försökte jag se till att få. Jag var ett maskrosbarn med alldeles för mycket frihet, och en inre kraft som hade kunnat vara riktigt farlig. Ja, jag kanske skriver en bok om det nångång.
Men vad jag ville berätta var att allt gick fort i min värld. Väldigt fort. Och så har det nog alltid varit. Jag har alltid gjort tusen saker samtidigt, aldrig "bara" jobbat på ett jobb, utan haft andra extrajobb och studier vid sidan om. Jag har haft en sån energi.
Jag har fortfarande energi, nu är den kanske mer normal ;)
Det som har hänt är att det går långsammare. Mina steg är inte raska och hela tiden i en framåtrörelse. Nej, det hasar nästan fram, lite försiktigare, som om jag var rädd för att missa det där lilla. Det lilla ögonblicket.
Jag har alltid längtat hit. Alltid känt att åldras måste vara en så skön känsla. Jag längtar efter att bli pensionär.
Jag saknar inte stora halabaloofester, att mingla runt, eller att hänga vid bardisken. Det var det i och för sig väldigt länge sedan jag saknade. Men däremot kan jag sakna det långsamma.
Kan tycka att det är förfärligt härligt att somna i soffan, att dricka kaffe på trappan när vårsolens första strålar lovar värme. En bra serie på tv som jag kan följa, en långpromenad längs havet med Pino.
Det är en härlig känsla, och annorlunda.
Jag har alltid haft något att oroa mig för. Men nu är min dotter stor, bor inte hemma. Hon klarar sig själv. Jag är inte behövd i samma grad som tidigare.
Bildtext: Gertrude, eller Dagmar eller om det var Emil, ja, de stormarna for fram som pubertala vildningar helt skoningslöst skövlade de runt i skog och här vid havet. Vårt fina promenadstråk är bitvis avstängd. Det kan gå vilt till även här i Båstad...
Bildtext: Lugn efter stormen. onsdag 11 januari 2012
underbart mejl
Kolla vilket underbart mejl. Sånna häringa mejl värmer frökenhjärtat. Och jag är glad och tacksam att vi kunde kommunicera via bloggen, via ord och bilder och att hon hittade vad felet var.
"Hej Karin! Vill tacka dig så mycket för att du hjälpte mig att komma på vad jag gjort för fel i yogan. Så fel att jag skadade axeln och inte kunde yoga ordentligt på ett halvår. Tack vare din hjälp på Yourlife-bloggen fick jag kläm på att jag gjort fel i chaturangan (hur det nu stavas?!), haft händerna för brett och framför allt för långt fram, bilder som visade fel respektive rätt sätt/ställning fick tillsammans med dina förklaringar mig att förstå. Tack snälla, jag är så tacksam. Ikväll ska jag äntligen börja på klass igen, har väntat och längtat länge! Kram från Sophie "
"Hej Karin! Vill tacka dig så mycket för att du hjälpte mig att komma på vad jag gjort för fel i yogan. Så fel att jag skadade axeln och inte kunde yoga ordentligt på ett halvår. Tack vare din hjälp på Yourlife-bloggen fick jag kläm på att jag gjort fel i chaturangan (hur det nu stavas?!), haft händerna för brett och framför allt för långt fram, bilder som visade fel respektive rätt sätt/ställning fick tillsammans med dina förklaringar mig att förstå. Tack snälla, jag är så tacksam. Ikväll ska jag äntligen börja på klass igen, har väntat och längtat länge! Kram från Sophie "
trött på limpbehåar
Så, då går vi vidare. Och kanske var det gårdagens blogginlägg som fick igång tankeverksamheten. Hon de söta tjejen som yogar i underkläder. Ser så härligt ut, men det hade aldrig funkat för mig. Vips hade ett bröst hoppat ur behåan. Jag hade varit tvungen att stanna mitt i yogan och rätta till behån.
Träningsbehåar. Uj, det är ett kapitel i sig. Här på bilden nedan så har jag försökt klämma in mig i en träningsbehå. Ni tycker kanske, men vaddå det är väl inget med den här behån. Jo, för brösten hoppar ut, det är ingen bra behå för mig. Men man vill ju fortfarande se någorlunda kvinnlig ut, men oftast blir det alldeles för urringat (som här nedan) eller så pressas bysten ihop som en limpa helt inklämda. Den här behån funkar på tjejer som har en lagom byst, typ b-kupa, kanske c-kupa. Men för oss som inte har den storleken. Finns inte så många alternativ.
Ni ser också att jag försökt klämma in min kropp i ett sånt där litet smalt linne, från Filippa K, som verkligen inte är gjort för min figur. Det är ett yogalinne säger de?
- ??? Vill jag bara säga. Det är inte ett yogalinne för mig. Jag blir galen. Jag har varit väldigt arg på mina bröst. Tyckt att de varit alldeles för stora. Det är typ först nu, som jag försonats med min kropp. Tidigare har jag alltid försökt att klämma in dem i små träningsbehåar, och försökt ha såna där yogalinnen med små smala band. Men vad har de funnits för alternativ? Jag har längtat och trånat efter de där fina träningslinnena med små smala band som håller upp linnet, och bara fått backa för de funkar inte på mig. Det är inte fint. Jag är verkligen inte en stor kvinna. Jag är inte ens mullig, men jag är kurvig och för oss finns inte så många alternativ. De här limpträningsbehåarna är inte bra. Jag kallar de för limpbehåar, för de får bysten att se ut som en tjock limpa som ligger där straxt ovan naveln. Så jag är liksom ständigt på jakt efter en bra behå som jag kan yoga i. En behå i min storlek, som inte klämmer ihop bysten så att den på nåt sätt måste vecklas ut och sedan luftas efter ett par timmar i en åtsittande och åtstramande limpbehå. Varför kan ingen göra träningsbehåar med bygel? En behå som man knäpper fram, och som täcker bysten så man inte behöver känna sig orolig för att bröstet ska välla fram när man är i någon yogaställning som kräver ens uppmärksamhet. Eller linnen som är fina och kvinnliga, men inte för urringade och inte med små smala band. Varför görs inte snygga träningskläder, träningskläder som är lite kvinnliga och inte bara svarta och vita i fula material?
Så min önskelista är:
En snygg och bra träningsbehå med bygel. En behå som håller upp bysten och inte trycker ihop den. Behån kan gärna vara i andra färger än svart och vit.
Fina linnen i fina tyger, gärna i färg och som gärna är kvinnliga.
Är det någon som hittat nåt av ovanstående, ge mig tips.
Träningsbehåar. Uj, det är ett kapitel i sig. Här på bilden nedan så har jag försökt klämma in mig i en träningsbehå. Ni tycker kanske, men vaddå det är väl inget med den här behån. Jo, för brösten hoppar ut, det är ingen bra behå för mig. Men man vill ju fortfarande se någorlunda kvinnlig ut, men oftast blir det alldeles för urringat (som här nedan) eller så pressas bysten ihop som en limpa helt inklämda. Den här behån funkar på tjejer som har en lagom byst, typ b-kupa, kanske c-kupa. Men för oss som inte har den storleken. Finns inte så många alternativ.
- ??? Vill jag bara säga. Det är inte ett yogalinne för mig. Jag blir galen. Jag har varit väldigt arg på mina bröst. Tyckt att de varit alldeles för stora. Det är typ först nu, som jag försonats med min kropp. Tidigare har jag alltid försökt att klämma in dem i små träningsbehåar, och försökt ha såna där yogalinnen med små smala band. Men vad har de funnits för alternativ? Jag har längtat och trånat efter de där fina träningslinnena med små smala band som håller upp linnet, och bara fått backa för de funkar inte på mig. Det är inte fint. Jag är verkligen inte en stor kvinna. Jag är inte ens mullig, men jag är kurvig och för oss finns inte så många alternativ. De här limpträningsbehåarna är inte bra. Jag kallar de för limpbehåar, för de får bysten att se ut som en tjock limpa som ligger där straxt ovan naveln. Så jag är liksom ständigt på jakt efter en bra behå som jag kan yoga i. En behå i min storlek, som inte klämmer ihop bysten så att den på nåt sätt måste vecklas ut och sedan luftas efter ett par timmar i en åtsittande och åtstramande limpbehå. Varför kan ingen göra träningsbehåar med bygel? En behå som man knäpper fram, och som täcker bysten så man inte behöver känna sig orolig för att bröstet ska välla fram när man är i någon yogaställning som kräver ens uppmärksamhet. Eller linnen som är fina och kvinnliga, men inte för urringade och inte med små smala band. Varför görs inte snygga träningskläder, träningskläder som är lite kvinnliga och inte bara svarta och vita i fula material?
Så min önskelista är:
En snygg och bra träningsbehå med bygel. En behå som håller upp bysten och inte trycker ihop den. Behån kan gärna vara i andra färger än svart och vit.
Fina linnen i fina tyger, gärna i färg och som gärna är kvinnliga.
Är det någon som hittat nåt av ovanstående, ge mig tips.
tisdag 10 januari 2012
nåt jag stör mig på
Gå in här och kolla:fantastisk practice
Den här yogande tjejen, yogar helt fantastiskt. Allt ser så lätt ut, som en dans, så vackert. Hela filmen är suggestiv och hon är perfekt i sin kropp och bär bara små svarta underkläder. Men det är något jag stör mig på, hur fint det än är. Det ligger ju nån i den obäddade sängen. Man ser hårkalufsen. Mina tankar drar iväg, varför får vi inte se honom eller henne?
Jag vill se mer än en hårkalufs. För mig är det lite märkligt att man förbereder en inspelning av en fin yogapractice med att välja ett vackert hotellrum, låta sängen vara obäddad och låta en person ligga i sängen, utan att låta den göra nåt som helst väsen av sig.
Man klipper in ett klipp på just hårkalufsen som sticker upp mellan lakanen. Ligger det nån där, eller är det en peruk?
Varför yogar inte han/hon?
Varför tittar inte han/hon på sin yogande partner, eller har han/hon blivit så blase att han inte har lust. Eller har de haft jättemycket sex, han/hon i sängen är så slut att han/hon slocknat, men hon är inte riktigt klar. Hon behöver göra ett yogapass först.
Eller som min kompis R sa, hon stör sig på att sängen är obäddad.
Ni ser vad en bild kan sätta igång i huvudet.
Men visst är hennes yoga helt underbar? Visst blir man inspirerad?
Men vad tänker ni om hårkalufsen?
Den här yogande tjejen, yogar helt fantastiskt. Allt ser så lätt ut, som en dans, så vackert. Hela filmen är suggestiv och hon är perfekt i sin kropp och bär bara små svarta underkläder. Men det är något jag stör mig på, hur fint det än är. Det ligger ju nån i den obäddade sängen. Man ser hårkalufsen. Mina tankar drar iväg, varför får vi inte se honom eller henne?
Jag vill se mer än en hårkalufs. För mig är det lite märkligt att man förbereder en inspelning av en fin yogapractice med att välja ett vackert hotellrum, låta sängen vara obäddad och låta en person ligga i sängen, utan att låta den göra nåt som helst väsen av sig.
Man klipper in ett klipp på just hårkalufsen som sticker upp mellan lakanen. Ligger det nån där, eller är det en peruk?
Varför yogar inte han/hon?
Varför tittar inte han/hon på sin yogande partner, eller har han/hon blivit så blase att han inte har lust. Eller har de haft jättemycket sex, han/hon i sängen är så slut att han/hon slocknat, men hon är inte riktigt klar. Hon behöver göra ett yogapass först.
Eller som min kompis R sa, hon stör sig på att sängen är obäddad.
Ni ser vad en bild kan sätta igång i huvudet.
Men visst är hennes yoga helt underbar? Visst blir man inspirerad?
Men vad tänker ni om hårkalufsen?
måndag 9 januari 2012
ständig jakt efter de perfekta tajtsen
Om man yogar så ofta som jag gör är liksom alltruntikring yogan också viktigt. Det är viktigt att yogamattan är precis så bra som man vill att den ska vara. Det vill säga, tillräckligt mjuk för andra serien, och lite mer "tung" för första serien. Köp inte en ljus matta, för den blir så fort smutsig.En annan mycket viktig sak är själva yogabyxan.
Jag förstår inte alla som ska sy upp yogabyxor och yogakläder i plysch och jag förstår verkligen inte de sladdriga vida yogabyxorna, typ thailändska fiskarbyxor. Visst de är jättemysigt för sen, alltså efter yogapasset. Men varför kan ingen göra snygga, bra passformsaktiga och fina yogakläder för ett svettigt pass?
Om man gör någon form av vinyasayoga, eller typ Iyengaryoga, ja, då vill man se sina fotknölar. Man vill se sina fötter, och knäna. Med tajts kan man nämligen inte fuska, för läraren kan då se lättare om man "fuskar" och hänger i lederna Och man ser också själv om fötterna är parallela. Det är liksom lättare att hålla koll på sin kropp om man har ett par tajts på sig. Tajts finns i alla möjliga prisklasser och modeller. Bra och dåliga, dyra och mindre dyra. Jag är typ hela tiden på jakt efter de perfekta tajtsen. Och det är också viktigt att de inte är för tjocka i materialet alltså, så man blir allt för varm. Inte heller vill man att det ska vara så där supertunna så att underlivet blir allt för framträdande i vissa positioner. Jag brukar säga till en del av mina kvinnliga elever, när de har såna där supertunna tajts och stringtrosor på sig, att de visar ganska mycket. Jag fattar att de inte riktigt förstår att ganska mycket visas i vissa ställningar.
Danstajts brukar vara bra, såna man köper i en dansshop. Men de är ofta ganska dyra och ibland är de också för glansiga, och det gillar jag inte. För det finns något "stifft" i det där glansiga, som gör att tajtsen nästan glider av en och man får hålla på och dra upp byxorna hela tiden. Och det stör ju själva yogan.
Så igår när jag var på Väla var jag inne i en butik, som hette nåt i stilen Priesces eller nåt. Där hittade jag de här "seamless" tajtsen. Och det var helt okej. Yogade i dem i morse. Kostade 129 kr och det ÄR ett bra pris. Det enda negativa är att det drar åt sig ludd och det kan reta mig.
söndag 8 januari 2012
facedolls i väla
Högt och lågt. Idag följde jag med mina grannar till Väla centrum utanför Helsingborg. Pino behövde hundmat och närmsta djuraffär är typ där. Vi strosade runt bland alla reor, och centrumet är verkligen sjukt stort. Vi åt både lunch och tog en fika där. Efter några timmar upptäckte jag hur trött jag var, för det är nåt med stora centrum utan fönster. Det är nåt med luften... som inte finns. Jag blir helt slut efter bara nån timme. Och så är det väl det här med att ha en känslig personlighet, för man blir trött av alla människor som man möter. Av alla intryck.
Nu ska jag inte oja mig mer över det, utan visa er en docka som man köpa. Jag höll nästan, jag säger nästan på att köpa den. Tänk mitt ansikte, tror ni Ray skulle bli glad?
Eller han kanske hade velat ha Sylvester Stallones bild. Tror ni det varit en storsäljare i jul. Ja, facedolls alltså?
Nu ska jag inte oja mig mer över det, utan visa er en docka som man köpa. Jag höll nästan, jag säger nästan på att köpa den. Tänk mitt ansikte, tror ni Ray skulle bli glad?
Eller han kanske hade velat ha Sylvester Stallones bild. Tror ni det varit en storsäljare i jul. Ja, facedolls alltså?lördag 7 januari 2012
känslig personlighet
Jag ska vara ärlig, en känsla av att inte duga, inte duga hela vägen infann sig när jag hamnade i nån sorts Voice-limbo när Yourlife lades ned. Som om jag stod och sjöng och sjöng mot en massa ryggtavlor, och ingen stol vände sig om och sa: "Du är med. Välkommen till oss." De mest populära bloggarna gick vidare nånannanstans, men för min röst fanns ingen plats. Jag började titta på hur jag skriver, och läsa de andras bloggar. Den känslan är ofräsch och jag tycker inte om själva känslan av missunnsamhet. Hatar, hatar det och då måste jag tänka på ett annat sätt, hur bra jag har det. Att jag är jag. Att det är viktigt, i alla fall för mig ;)
Jag vet ju vad jag vill skriva om. Jag vet också vad jag inte vill skriva om.
Man vill se ett hjärta på scen, så ungefär sa Ola Salo om att hitta rätt röst i The Voice. Kan låta så pretantiöst, men ungefär så känner jag. Allt måste utgå från en känsla som kommer direkt från hjärtat, eller magen - inte nåt smart uträknat utan just nåt jag tänker. Det är kanske därför jag är så lätt att sålla bort, vifta åt sidan, just för att jag är ett känslopaket. Men jag är så gammal nu att jag inte orkar spela ball, inte orkar vara nåt annat än det jag är. Försonas med det som är jag. Att jag drivs så av hur jag känner och allt annat känns så oviktigt. Både högt och lågt, socker och salt, surt och sött, skratt och sorg och upp och ned i en härlig känslocentrifug.
Jag har alltid undrat lite hur andra känner.
Om de också går om kring och känner hela tiden. Jag försöker inte vara extremt djup, för det är också ett handikapp. Ett stort enormt handikapp att hela tiden känna, att ha en massa osorterade känslor, sina egna och andras i magen. Inga små fina fjärilar utan just känslor.
Men det är också ett fint och fantastiskt redskap, ett verktyg, för när jag hittar en likasinnad blir alltid mötet så varmt, så stort, så innerligt och vi binder band som inte kan tas sönder.
Jag har undrat över det.
Ibland tänkt att, "Hm jag kanske har adhd", men så läser jag om det, och känner "Näe, det passar inte in på mig". Så hittade jag den här bloggen och känner bara JA,JA, JA. Stämmer in.
Här är några rader: "För att förstå hur mycket du tar in och hur mycket din kropp och sinne belastas varje dag kommer här ett exempel.
Tänk dig att en person ofta vistas i ett klassrum, han/hon gör en överblick av rummet på morgonen och konstaterar att rummet ser ut som vanligt. En person med hög känslighet vistas i ett liknande klassrum, han/hon kommer dit på morgonen och konstaterar att Olle har placerat sina saker på fel hylla, att Anna flyttat sin bänk ett par decimeter, att Karin ser bekymrad ut och att Anders kommer att bli mer bråkig än vanligt idag.
En känslig kropp registrerar detaljer och tar in massor av information på bara några sekunder. Det här sker hela tiden, dag ut och dag in. En del lär sig att stänga av vissa delar av informationsflödet, andra lär sig att hantera informationsbelastningen genom vila och återhämtning."
Gå in och läs mer på Anneli Fromells blogg: Leva med känslig personlighet
Jag vet ju vad jag vill skriva om. Jag vet också vad jag inte vill skriva om.
Man vill se ett hjärta på scen, så ungefär sa Ola Salo om att hitta rätt röst i The Voice. Kan låta så pretantiöst, men ungefär så känner jag. Allt måste utgå från en känsla som kommer direkt från hjärtat, eller magen - inte nåt smart uträknat utan just nåt jag tänker. Det är kanske därför jag är så lätt att sålla bort, vifta åt sidan, just för att jag är ett känslopaket. Men jag är så gammal nu att jag inte orkar spela ball, inte orkar vara nåt annat än det jag är. Försonas med det som är jag. Att jag drivs så av hur jag känner och allt annat känns så oviktigt. Både högt och lågt, socker och salt, surt och sött, skratt och sorg och upp och ned i en härlig känslocentrifug.
Jag har alltid undrat lite hur andra känner.
Om de också går om kring och känner hela tiden. Jag försöker inte vara extremt djup, för det är också ett handikapp. Ett stort enormt handikapp att hela tiden känna, att ha en massa osorterade känslor, sina egna och andras i magen. Inga små fina fjärilar utan just känslor.
Men det är också ett fint och fantastiskt redskap, ett verktyg, för när jag hittar en likasinnad blir alltid mötet så varmt, så stort, så innerligt och vi binder band som inte kan tas sönder.
Jag har undrat över det.
Ibland tänkt att, "Hm jag kanske har adhd", men så läser jag om det, och känner "Näe, det passar inte in på mig". Så hittade jag den här bloggen och känner bara JA,JA, JA. Stämmer in.
Här är några rader: "För att förstå hur mycket du tar in och hur mycket din kropp och sinne belastas varje dag kommer här ett exempel.
Tänk dig att en person ofta vistas i ett klassrum, han/hon gör en överblick av rummet på morgonen och konstaterar att rummet ser ut som vanligt. En person med hög känslighet vistas i ett liknande klassrum, han/hon kommer dit på morgonen och konstaterar att Olle har placerat sina saker på fel hylla, att Anna flyttat sin bänk ett par decimeter, att Karin ser bekymrad ut och att Anders kommer att bli mer bråkig än vanligt idag.
En känslig kropp registrerar detaljer och tar in massor av information på bara några sekunder. Det här sker hela tiden, dag ut och dag in. En del lär sig att stänga av vissa delar av informationsflödet, andra lär sig att hantera informationsbelastningen genom vila och återhämtning."
Gå in och läs mer på Anneli Fromells blogg: Leva med känslig personlighet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)