Karin = katarsis

I dag är det min namnsdag. Idag är det alla Karinor i Sveriges namnsdag. Grattis till er alla. Inte för att vi brukar fira namnsdagar i min familj, men ändå idag tänkte jag skriva om mitt namn. När jag var liten tyckte jag mitt namn var så tråkigt. 

De som känner mig längst vet att jag lyssnar på smeknamnet Kajsa. Släktingar, ja alla kallade mig och några gör det faktiskt fortfarande för just Kajsa. Jag tyckte om det namnet, tills någon i skolan kom på vad det rimmade på. Kajsa Bajsa. Vem vill heta det? Vem vill bli förknippas med bajs när man är sju-åtta år. Så jag såg snabbt till att jag inte kallades det i skolan. 

Lite senare, när man var typ tio-elva-tolv år, ville jag ha ett ballare smeknamn. Karin lät dötrist. Man ville ha ett namn som var mer "farligt", mer tufft.

Kicki. Cissi. Lollo. 

Det gick ju inte att skriva Karin snyggt. Gud vad jag försökte. Men det blev aldrig så där bra som andras namn kunde bli och man kunde inte heller skämta till det som man kunde med till exempel Lotta = L8. Hur tufft var inte det.

 

När jag var tolv bytte jag skola. Jag började i Eiraskolan på Kungsholmen. Här såg jag min chans. Jag kunde byta namn. Tänkte att Kim var väl bra. Det blev snyggt när man skrev det. Det var kort. Det funkade utomlands. Det lät både snällt och tufft på samma gång och det var inte helt vanligt, eller?

Men jag hade otur, dels hette redan en tjej i klassen Kim (som var både tuff och snäll) och sedan visade det sig att hon som skulle bli en av mina bästa vänner, Tintin. Ja, hennes mamma hette Kim. Så det gick ju inte. Så då blev det att hålla kvar vid det tråkiga namnet. Idag har jag vant mig. Karin kommer från Namnet Katarina och betyder ren - kysk.

Jag tänker Katarsis. Och ibland tänker jag att ens namn ändå har någon sorts betydelse. Som en affirmation. Jag är Karin = jag är ren. jag är kysk. Jag genomgår en ständig katarsis... Dessutom går jag på hypnosterapi. Ja, vad ska man säga. Man kanske inte kommer längre än sitt namn.

31 december 2005 fanns det totalt 170 229 personer i Sverige med namnet, varav 84 290 med det som tilltalsnamn.

Jag tycker så mycket om den här bilden. Titta på mitt uttryck. Jag håller på att spricka av glädje. Jag träffar min guru. Tror det är 2004. Inte helt säker. Men jag var nästan två månader i Mysore. Jag är stolt som en tupp, höll jag på att skriva. jag ändrar genast. Jag är stolt som en höna att jag fick träffa honom. Prata med honom. Och han ville att jag skulle berätta nåt skoj för honom. Ibland tänker jag. Undra vad han såg hos mig.

I fredags var det fullmåne. Å, en sån stark en. En halvtids fullmåne, för nu är det halvtid på det här året 2015. För exakt hundra år sedan föddes K Pattabhi Jois. Grundaren av Ashtangayoga, den yogaform jag utövar och älskar. Hurra för honom. Hurra för att Guruji, som vi kallar honom, kom på ashtangayoga. Detta smarta, fantastiska yogasystem, som jag är så glad att jag aldrig ifrågasatt, aldrig vikt ifrån trots att kroppen inte alltid kunnat eller kan göra de svåraste ställningarna. Jag har aldrig tvivlat på ashtangayogan. Jag har tvivlat på ashtangayogalärare, men aldrig på yogaformen... Varje dag sjunger vi ashtangis vårt mantra, där vi bland annat önskar att varje människa får leva i hundra år. Guruji fick inte det. Han blev 91. Jag hoppas jag blir 100. I så fall har jag precis börjat på mitt resterande halva liv. Om en vecka blir jag 51.

 

plötsligt var han där den vackre rådjursbocken. Med långsamma steg gick han över vägen och in på vår tomt. För att försvinna upp på vårt berg. Långsamt och med en riktning gick han. Som om han ägde sin väg och som om han gått den där vägen många gånger. Jag gillar tecken. Jag samlar tecken för att livet blir mer spännande. Rådjuret står för pånyttfödelse, och kärlek som någon skrev till mig när jag lagt ut bilden på instagram. Jag gillar det. Jag tänker att snart föds jag på nytt. 

Every time you are tempted to react in the same old way, ask if you want to be a prisoner of the past or a pioneer of the future. Chopra