jag är vad jag tänker på

Jag är vad jag tänker på, vår tids nya motto. 

I min hjärna går allt så väldigt fort. Jag försöker lugna ner det där, snurret. Energin. Det där snabba. Tror nämligen inte att det i det stora hela är så bra när det går för fort. 

Visst är det charmigt ibland och man får mycket gjort men hur blir det sedan? 

Här på bilden, en gotländsk mala. En gute mala. 

195g flyttade min faster och farbror till Hamra på södra Gotland för att starta jordbruk. Helga som är tyska älskade att gå söndagspromenad, gärna finklädd. För så gjorde de där hon kom ifrån. Hon försökte sig på att gå några vändor genom byn, med finklänning och hatt. Men det kändes väl ensamt och sågs nog lite annorlunda på den tiden.  Så Helga tog med sig familjen ner till stenstranden vid Austre och promenerade längs vattnet. Vår, vinter, sommar och höst. En liten tur till den vackraste av alla platser. Där gick hon tills hon hittade alla fossiler. De som havet sköljt in. Jag älskade när jag räknades in i den där skaran. När jag sågs som en i gänget i min gotländska familj. Så här i efterhand har jag förstått att Helga lärde mig meditation och jag lärde mig den i den fantastiska vidunderliga naturliga meditationen. Den som pågår hela tiden. Runtomkring oss. Möjligheten till att finna ro. Naturen. 

Vi gick i timme efter timme och plockade de små stenarna, som vi sen satt med en nål och pillade ut det igentäppta hålet. Helga trädde sedan sten efter sten på en tråd och det blev de vackraste halsband som hon sen sålde på Burgsviks marknad till nollåttor. (08, kallades vi från fastlandet) 

Jag ville aldrig vara en nollåtta, eller tjourist. De kändes malliga. Larviga. Jag ville gå där på stranden med Helga och Lasse och mina kusiner. Ville göra jobbet. Vara i deras gemenskap i uppfinningsrikedomen. Jag tyckte att halsbanden var dyra. Ja, de kostade väl runt 400-500 kr, men det är ju många år sedan. Jag drömde om ett eget halsband. Kanske drömde jag om ron att trä det själv. Förra året, när jag fyllde femtio fick jag mitt första egna. Varje sten är fylld med den där stranden.Den vackraste av dem alla. Meditationens strand. Kraften i en sten. Var hittar du din ro? Har du lätt för att dras med i det snabba. Allt ska gå snabbt i vår värld. Allt är ett klick bort. Vi tröttnar snabbare. Vi är som guldfiskar, som simmar i en glasskål. Bara att vi har valt det själva. Ville länka till en artikel i dn, som plötsligt bara försvunnit. Där stod bland annat att vi typ inte orkar läsa böcker, därför inför man nu novellen igen. Den kortare berättelsen. För vi orkar inte ta oss igenom en hel text. Vad händer med samtalet, det förtroliga när vi måste ha klicks och kicks? Nu har vi en dag kvar på landet, snart väntar stan.  Jag tror jag tar med mig halsbandet, det får vara som en påminnelse om en strand där tiden stått stilla.