I helgen gick jag en pranayamakurs med Sudhir Tiwari.
Nu börjar jag varje morgon med andningsövningar.
Jag älskar ashtangayoga, men enligt den traditionen gör man inte andningsövningar. Enligt den traditionen invigde man yogaeleverna när de börjat tredje serien i ashtangayoga. Kanske har traditionen ändrats lite nu, sedan Sharath tagit över.
Visst själva Ujjajypranayama är en bra övning, men det finns en massa andra spännande andningsformer.
Andning är liv.
Men nu gör jag ett experiment. Jag har ett litet program. Det kan ta mellan 20-40 minuter. Nu har jag bestämt att det ska bli en vana. Det blir ett långt pass på mornarna, vill ju gärna få in yogan OCH mina lymfödemövningar också. Men intressant att utforska sin inre värld.
Det här skrev Sudhir när han var på yogastudion Atmajyoti i Stockholm i helgen. Pranyama basics. Tänk om man kan hitta en andningsövning som är bra mot lymfödem?
Varje gång jag träffar en lymfterapeut eller läkare angående lymfödemet frågar de mig om jag accepterat att det är kroniskt. Men jag kan inte säga Ja. Jag kan inte säga det de vill. Jag tänker att det måste finnas ett sätt. Det måste gå att ordna. Jag vill inte ge upp tron att det går att fixa. Jag är mer rädd vad som händer i mig och med mig den dagen jag gör det. Jag kan skämta om min arm, ta plats med min arm. Men jag är så ledsen över att den svullnar. Att den ger sig till känna. Att jag alltid måste ha en strumpa på den. Täcka den. Hålla in den, som att jag drar ihop byxorna med ett tajt bälte. Suger in. Håller igen. Klär över. Ibland känns det som att jag går runt med en stor termometer som visar hur vädret i mig är; glad, trött, ledsen, arg eller vilken känsla det nu är. Den är som ett ankare som hela tiden tynger ner, håller fast båten som vill flyta vidare. Tuffa vidare och lägga till vid en annan hamn, men ankaret håller igen. De tog 17 lymfkörtlar. En människa har över 800 stycken. Tänk att 17 stycken kan ställa till så mycket problem.
Igår började jag titta på Marigold 2. Hann inte se hela innan jag slocknade straxt efter kl 21. Herregud vad trött jag var igår. Och herregud vad jag längtade till Indien. Vilken himla tur att jag har en resa inbokad. Då kan jag köpa Ghee, Indiens guld. Alldeles särskilt älskar jag den här burken. Den är så väldigt fin. Men nu är mitt ghee snart slut. Här hittar du recept på ghee, eller Ghi
En tesked, eller matsked kan du stoppa i kaffet, i ditt the. I soppan eller grytan. Det blir så gott och så är det nyttigt.
Ha en fin dag.
Nu börjar jag varje morgon med andningsövningar.
Jag älskar ashtangayoga, men enligt den traditionen gör man inte andningsövningar. Enligt den traditionen invigde man yogaeleverna när de börjat tredje serien i ashtangayoga. Kanske har traditionen ändrats lite nu, sedan Sharath tagit över.
Visst själva Ujjajypranayama är en bra övning, men det finns en massa andra spännande andningsformer.
Andning är liv.
Men nu gör jag ett experiment. Jag har ett litet program. Det kan ta mellan 20-40 minuter. Nu har jag bestämt att det ska bli en vana. Det blir ett långt pass på mornarna, vill ju gärna få in yogan OCH mina lymfödemövningar också. Men intressant att utforska sin inre värld.
Varje gång jag träffar en lymfterapeut eller läkare angående lymfödemet frågar de mig om jag accepterat att det är kroniskt. Men jag kan inte säga Ja. Jag kan inte säga det de vill. Jag tänker att det måste finnas ett sätt. Det måste gå att ordna. Jag vill inte ge upp tron att det går att fixa. Jag är mer rädd vad som händer i mig och med mig den dagen jag gör det. Jag kan skämta om min arm, ta plats med min arm. Men jag är så ledsen över att den svullnar. Att den ger sig till känna. Att jag alltid måste ha en strumpa på den. Täcka den. Hålla in den, som att jag drar ihop byxorna med ett tajt bälte. Suger in. Håller igen. Klär över. Ibland känns det som att jag går runt med en stor termometer som visar hur vädret i mig är; glad, trött, ledsen, arg eller vilken känsla det nu är. Den är som ett ankare som hela tiden tynger ner, håller fast båten som vill flyta vidare. Tuffa vidare och lägga till vid en annan hamn, men ankaret håller igen. De tog 17 lymfkörtlar. En människa har över 800 stycken. Tänk att 17 stycken kan ställa till så mycket problem.
Igår började jag titta på Marigold 2. Hann inte se hela innan jag slocknade straxt efter kl 21. Herregud vad trött jag var igår. Och herregud vad jag längtade till Indien. Vilken himla tur att jag har en resa inbokad. Då kan jag köpa Ghee, Indiens guld. Alldeles särskilt älskar jag den här burken. Den är så väldigt fin. Men nu är mitt ghee snart slut. Här hittar du recept på ghee, eller Ghi
En tesked, eller matsked kan du stoppa i kaffet, i ditt the. I soppan eller grytan. Det blir så gott och så är det nyttigt.
Ha en fin dag.
Hej Karin,
SvaraRaderamen varför vill de att du ska säga att det är kroniskt!, verkar ju jättekonstigt. Och vad är kroniskt ens. Vad skulle någon patient vinna på att "acceptera" sin sjukdom. Förstår mig inte på sjukvården alls faktiskt.
Hej! Blev opererad för bröstcancer förra året o med det kom lymfödemet som ett brev på posten. Armen är hyfsad men det sätter sig där bröstet suttit, min man tror att det blir bättre om de gör ett nytt bröst o släpper på ärren som är. Hur tänker du om att göra ett nytt bröst? Det är ju ändå risker med att skära av lymfbanorna. Mvh Marie
SvaraRadera