håll tummarna för mig idag

Idag ska jag vara med i TV4s Vardagspuls. Det skulle egentligen ha varit Agneta Sjödin som skulle ha intervjuat mig, men ni har väl alla läst vad som hänt henne. Att hon hon ramlat på cykeln och skadat höften. Jag hoppas verkligen att hon snabbt är på benen igen och blir helt återställd. Jag såg fram emot att träffa henne, hon är så gullig. Jag har intervjuat henne två gånger. 

Skrev om det på facebook igår.

"det bipolära livet, upp och ner. Glädje sorg. Bryta ihop, klamra sig upp. idag gråter jag på en toalett på Karolinska, torkar sedan tårarna för att snart sätta mig på tåget till Uppsala och min knipworkshop som är fullbokad, med folk på väntelista och imorgon är jag inspirationsgäst på TV4s Vardagspuls."

Jepp, idag ska jag vara med på Vardagspuls. Är såklart jättenervös. Hoppas jag klarar det... Det är Kristin Kaspersen som ska intervjua mig. Ser fram emot att träffa henne. Förra gången jag träffade henne såg jag ut som på bilden här:

Satt i tv och pratade om det viktiga knipet. Och det var så läskigt att visa mitt fjuniga fågelbohuvud i tv. Kände mig inte särskilt tjusig. Men det är ju nåt knasigt med mig. Jag måste visa mig som jag är. Lite för att själv acceptera och för att på nåt sätt bryta tabun. Idag har ju håret växt ut. Jag kommer ihåg att jag då också hade svårt att hitta något att ha på mig, eftersom min arm var svullen. Det lär ju bli samma sak idag. Min arm är jättesvullen. Men, vet ni. Det är så skönt att berätta det.
Det är som att avdramatisera hela grejen. Ja, jag har en svullen arm. Ja, jag har ödem. Det är inte snyggt. Men framförallt gör det ont, och får mitt humör att inte vara på topp hela tiden.
Men livet går inte alltid som man tänkt sig det. Men om man accepterar sina skavanker, så kan man kanske ägna sig åt det viktiga i livet. Och även om det är härligt att känna sig snygg och se vältränad ut. Men jag börjar sakta förstå att jag kommer inte få Kristins snygga vältränade armar, i alla fall förmodligen inte på min högerarm. Men också det är okej.
Jag gillar ju saker som krackelerat. Jag gillar "skavanker", om man nu ska säga så. Jag tycker om det operfekta hos andra människor och då måste man också gilla det hos sig själv.
Så håll tummarna för mig ikväll, snälla.

Igår gick jag in på elgiganten och och köpte den här. Och nu är det typ skoj. Både jag själv och med hjälp från min man, masserar och masserar både med "piggsidan" och med infravärmen. Och det känns så skönt.

Efter att ha i timmar ringt runt till olika lymfställen för att få tag på en expert och mötts av, nej vi kan inte ta emot dig om vi inte fått remiss, till nej, vi har inga tider. Till typ det sämsta på rehabavdelningen på Radiumhemmet som var de som skrev ut min första kompressionsstrumpa. Nej, det är för länge sedan, vi kan inte ta emot dig.
För länge sedan?
Jag är ju inte ens friskförklarad. Det blir man inte förrän efter fem år.
Men, nej de ville inte ta emot mig.
Ja, herregud det är som ett moment 22, de skickar vidare och tillbaka. Det snurrar i mitt huvud.
Oliviakliniken som jag gärna vill gå på, väntar på min remiss. Men remissen måste först till landstinget som ska godkänna och sedan får jag komma till dem. Till slut blev jag efter att ha fått nej på alla ställen. Vad kostar det att gå privat till er? 800 kr plus om jag vill göra en extra behandling någon vakumlymfmassage + 350 kr. Jag bara, jag gör det. Då fanns en tid på måndag.
Allt handlar bara om pengar, pengar, pengar.
Fy fan vad mycket lättare det är att vara rik och sjuk, eller rik och behöva rehab.
Så okej Gud, eller du som bestämmer. Jag vill bli rik, så rik att jag aldrig behöver ta fajten, lägga energi på att få hjälp, utan bara pröjsa och få bästa vården.
Fy fan vad skönt det skulle vara.
Orättvist.
Ojämlikt.
Ja.
Men sanningen.