Det är en sån ynnest att då och då få veta att mina ord, mina tankar stärker någon annan. Någon i samma sits som jag. Varje dag får jag minst ett mejl, en historia berättad för mig. Jag är inte superstark alla dagar. Jag vet inte alltid min riktning. Eller hur jag ska tänka och göra. Men vet ni, varje gång jag möter ett motstånd, stort eller litet. Ibland är det tufft och tungt. Jag kanske bryter ihop. Lägger mig ner, gråter litervis med tårar.
Men så är det alltid nåt som får mig att klamra mig upp. Jag är som en kackerlacka.
Något i mig gör att jag orkar lite till.
"Your body is tired, but your mind is not"
Så sa två oberoende av varandra alternativa behandlare i Indien när jag var där.
Jag tänker på det.
Min kropp är väldigt trött nu.
Väääldigt trött, men inte mitt huvud.
Vet ni vad som får mig att orka lite till. Vad som får mig att bli arg?
Jo, många av era mejl sitter i ryggraden. Många av era berättelser om orättvisor, om rädsla och ledsenhet. Om utsatthet och sorg.
De sitter där i ryggen och får mig att orka lite till.
Och så de där mejlen som gör mig så evinnerligt glad:
Hej Karin, Det började egentligen med att jag för någon vecka sedan försökte hitta information och berättelser om kvinnor som varit med om att få bröstcancer för att, om möjligt, få en bättre insyn i hur det kan vara. Min kusin genomgår sedan i vintras sin behandling. Även hon har tät bröstvävnad och eftersom hon endast är 38 hade hon inte ens hunnit med att börja med mammografi. Jag vill ju kunna finnas där för henne och jag känner mig ganska vilsen i vad jag kan göra. Jag hittade din blogg och började läsa från den dagen du fick ditt besked. Det känns otroligt värdefullt att få en inblick i någons värld som går i genom något så fasansfullt och skrämmande. Det ger mig ett större perspektiv och förståelse för både det ena och det andra. Så tack Karin för att du delar med dig. Men jag vill också säga tack för all din inspirerande text angående mat, dryck, mineraler, vitaminer, oljor etc. Det är otroligt intressant och jag blir väldigt inspirerad. Det känns som en helt ny värld har öppnats. Tidigare har jag haft ett ganska svalt intresse för vad som påverkar våra kroppar. I omgångar har jag varit riktigt elak mot min kropp, både i oförstånd och trotsighet. Ditt sätt att skriva får mig att vilja veta mer. Jag känner att det är dags att se om mitt tempel.
Namaste!
Petra
Att ge är att få.
Så är det. Som om det är en karmisk lag, eller nåt. Om jag ler mot en människa får jag oftast ett leende tillbaka. Och den människan ler sedan mot någon annan, som blir glad och så fortsätter det så där. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det. Men kanske är jag bara så evinnerligt tacksam att jag nu ska iväg och få min andra behandling mot lymfödem och DET är jag tacksam för.
Men så är det alltid nåt som får mig att klamra mig upp. Jag är som en kackerlacka.
Något i mig gör att jag orkar lite till.
"Your body is tired, but your mind is not"
Så sa två oberoende av varandra alternativa behandlare i Indien när jag var där.
Jag tänker på det.
Min kropp är väldigt trött nu.
Väääldigt trött, men inte mitt huvud.
Vet ni vad som får mig att orka lite till. Vad som får mig att bli arg?
Jo, många av era mejl sitter i ryggraden. Många av era berättelser om orättvisor, om rädsla och ledsenhet. Om utsatthet och sorg.
De sitter där i ryggen och får mig att orka lite till.
Och så de där mejlen som gör mig så evinnerligt glad:
Hej Karin, Det började egentligen med att jag för någon vecka sedan försökte hitta information och berättelser om kvinnor som varit med om att få bröstcancer för att, om möjligt, få en bättre insyn i hur det kan vara. Min kusin genomgår sedan i vintras sin behandling. Även hon har tät bröstvävnad och eftersom hon endast är 38 hade hon inte ens hunnit med att börja med mammografi. Jag vill ju kunna finnas där för henne och jag känner mig ganska vilsen i vad jag kan göra. Jag hittade din blogg och började läsa från den dagen du fick ditt besked. Det känns otroligt värdefullt att få en inblick i någons värld som går i genom något så fasansfullt och skrämmande. Det ger mig ett större perspektiv och förståelse för både det ena och det andra. Så tack Karin för att du delar med dig. Men jag vill också säga tack för all din inspirerande text angående mat, dryck, mineraler, vitaminer, oljor etc. Det är otroligt intressant och jag blir väldigt inspirerad. Det känns som en helt ny värld har öppnats. Tidigare har jag haft ett ganska svalt intresse för vad som påverkar våra kroppar. I omgångar har jag varit riktigt elak mot min kropp, både i oförstånd och trotsighet. Ditt sätt att skriva får mig att vilja veta mer. Jag känner att det är dags att se om mitt tempel.
Namaste!
Petra
Så är det. Som om det är en karmisk lag, eller nåt. Om jag ler mot en människa får jag oftast ett leende tillbaka. Och den människan ler sedan mot någon annan, som blir glad och så fortsätter det så där. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det. Men kanske är jag bara så evinnerligt tacksam att jag nu ska iväg och få min andra behandling mot lymfödem och DET är jag tacksam för.
Det är ödem. "Helt klart" sa den fantastiska kvinnan på lymfkliniken. Nu har jag fattat hur jag funkar. Jag gråter och är ledsen. Tror nästan att jag inte orkar mer. Så händer något. Ilskan och ett jävlaranamma väcks. Nu är det operation göra ödemet bättre som gäller, men också andra tankar. Livet är orättvist och ju mer jag upplever det, ju argare blir jag. Ilska är en drivkraft.