Gott nytt år alla gullisar

Jag älskar Stenmarks skämt.
Brukar roa mig med att googla på honom och jag hittar så många skojiga bilder/texter av honom.
Han har en galghumor som passar mig. För så är det på nåt sätt, man kan alltid skratta åt skiten. Först måste man så såklart sörja och vara ledsen. Liksom rida ut vågen.
Men sen för att komma vidare är alltid humor ett så bra vapen.
Jag är så glad för mina vänner.
Jag är så glad för varje skratt jag får.
En skrattfri dag känns.
Skrattiga dagar är alltid de bästa.
Jag älskar att skratta.

Så jag vill passa på att önska er ett gott nytt år med en potpurri ala Stenmark.
En liten skrattfest.
Eller åtminstone dralitepåsmilbandenfest.
Och jag önskar och hoppas och tror att 2015 ska bli ett snällt år, i alla fall lagomsnällt så att vi orkar med det.
Ska sätta mig ner och skriva lappar med drömmar om mitt nya år. Ska också passa på att bränna lite lappar där jag präntat ner negativa tankar, känslor och sånt där dumt och istället försöka byta spår.

Gott nytt snällt år alla finingar.
Vi ses nästa år.

och hörrni ett bra sätt att börja det nya året, det kan vara det här
Bara ett litet förslag, pussochkram

ut med det gamla och in med det nya

Den frostbitna anslagstavlan vid busshållplatsen på landet väntar på sommarens alla lockelser och påminner oss om att sommaren varit, skojigheter passerat, men att det där finns plats att fylla med just det nya. Förväntningar. Utmaningar. Gammalt och nytt i en skön blandning.

Ut med det gamla och in med det nya.
Oj, ibland är det inte så enkelt. Men så står man där på tröskeln in till ett nytt år. Så stora förväntningar och förhoppningar. Må det infria sig allt det där man vill och behöver och gärna lite till. Att leva ett liv är inte så enkelt.
Det skulle vara så mycket enklare om man fick sitta i en grotta och bara meditera och göra lite yoga, helst i ett varmt land. Ibland känns det som att värme gör livet enklare, om inte annat så gör värmen en glad. Är man glad är man snällare än när man är kall, visst har jag rätt?

Den största utmaningen är det liv vi lever där vi på nåt sätt sätter krokben på oss själva. Snubblar på allt som vi tror vi måste ha. Rusar ut på mellandagsrean och kommer hem med nåt nytt som stillar habegäret en liten stund. Men alldeles säkert är att det kommer att komma nya saker, kläder, prylar som vi vill ha. Måste ha, för att stilla det där behovet. Den där önskan och drömmen om att må bra.
Det kortsiktiga.
Vi går alla runt med de där drömmarna om att nå dit där tillfredsställelsen bor i våra kroppar. Ibland nuddar vi platsen. Kanske lyckas vi stanna där en stund, vissa gånger lite längre. Men det är så mycket som skymmer, drar oss tillbaka till rädslan och oron i kroppen.
Det kan vara rädslan för att bli sjuk igen, att någon man älskar blir sjuk, försvinner ifrån oss. En relation som går sönder och verkar svårlagad. Stolthet som gör det svårt att mötas igen. Rädslan av att bli bortstött. Utanförskapet. Rädslan att inte få vara med. Relationer med andra än oss själva är svåra att få ihop. Få till. Så där så att det känns bra och rätt för alla. Utan att någon behöver göra avkall på sig och sin person. Så många känslor och rädslor som vi bär på. Som styr oss utan att vi ens är medvetna. Spöken från förr. Trauman. Det där lilla barnet vi alla går runt och bär på. Mitt lilla jag. Barnspöket.
Som växer sig stora, blir till stora berg som verkar alldeles för utmanande höga att man hellre går runt i kringelikrokar än kastar sig upp och bestiger dem. För tänk om man ramlar?
Livet.
Ömsom underbart och varmt och härligt och roligt.
Och ömsom kallt, hårt, fel. Och man undrar hur hamnade jag här?
Hur kom jag till den här platsen när min intention var helt annorlunda?
Svårnavigerat.
Ibland känns det som att jag behöver ett kompass för att ta mig igenom och fram i mitt liv.
Alla dagar är inte underbara. Alla dagar går jag inte runt med ett stort leende på läpparna och njuter. De ledsna, sorgsna och rädda dagarna finns där som stunder då jag känner av hur livet känns.
Jag måste njuta mer var min stora tanke när jag var mitt uppe i alla cancerbehandlingar. Jag är bra på att njuta, men jag är också bra på att snurra upp tanken.
Lika lätt för att skratta, så lätt har jag att gråta.
Ofta märker jag att jag tänker: jag måste andas in i det där som känns. Djupa långa andetag, för jag märker att när jag är låg och liten är min andning grund. Och jag tvingar mig själv att blåsa liv i den där lillalilla lågan som brinner i mig. Livet i mig.
Andas ut allt det där jag inte vill ha i mitt liv och andas in allt jag vill ha i mitt liv.
Jag andas in
Jag andas ut
Jag andas in
jag andas ut
Mitt nyårslöfte ska vara mer andning i mitt liv.
Mer kraftfulla andetag.

Ett annat kraftfullt sätt att fira in det nya året som jag gjort ett par gånger med någon jag litar på. En fin nyårstradition. Man kan göra den med sig själv också. Skriv ner på små lappar det du vill ha mer av i ditt liv, dina drömmar och mål och så skriver du några lappar med det du inte vill ha med dig in i det nya året. Du kan skriva vad du vill. Det är dig helt fritt. Allt från en dålig relation, tråkigt jobb, dålig hälsa, sluta äta godis. Något i dig själv, ett mönster som stör dig, som att du oroar dig för mycket, ditt kontrollbehov eller vad det nu kan vara.  Berätta det du skrivit och som du känner att du kan och vill dela med dig av. För det är ett sätt att också stå för att släppa vanor, situationer.  Elda upp lapparna. Du kan elda i snön i en kastrull, eller i diskhon. Läs sedan de där lapparna om hur du vill ha det. Att våga stå för det du vill. Det du drömmer om.
Vi gjorde så att vi slängde de där lapparna med önskningar om ett roligare, bättre, skojigare, snällare liv upp mot himlen. Som en förväntan av att få de infriade.
Man får drömma.
Man får ha mål och önskningar.
Jag tänker att 2015 är det snälla året. Liksom skördetid.

god fortsättning

God fortsättning alla därute. För mig är julafton och dagarna innan lätt ångestladdade. Har svårt att förhålla mig till julen. Varje jul vill jag rymma, eller hålla i julfirandet för hemlösa. Jobba ideelt. Varje år säger jag, nästa år. Jag har svårt med julen, ni som läst mina blogginlägg bakåt i tiden vet det.
Men redan på juldagen infinner sig ett lugn. Och nu är det redan annandag och vi är härute på landet. Jag har inte tränat på en vecka typ. Sovit länge, här finns inga gatlyktor som lyser upp och väcker en. Slocknar tidigt. Och vi har gått långa promenader med Pino. Precis så jag vill ha det.
Lugn och ro.
Sakta. Och JA, jag har bott i min pyjamas.

För två år sedan vid den här tiden på året, min strålande jul, som jag lite skämtsamt brukar kalla den tiden... Fem veckors strålning. Varje dag tog jag mig till radiumhemmet för att stråla min högre bröstkorg och baksida, skulderblad. Det var inga lätta steg som tog mig till sjukhuset. Och jag är så tacksam för tjejerna på Strålningsavdelningen. Hur fina de var. Hur snälla och omtänksamma. Alla tips jag fick. Hur viktigt det är med den där mänskliga värmen och det lilla samtalet med oss patienter. Tjejerna på strålningsavdelningen var som änglar.  Mina änglar.

Man är så utsatt. Man ligger där med sin ärrade kropp. Hur viktigt är det inte att handen som rör vid en, lägger en tillrätta. Tar sprutor på en. Känner efter. Mäter, väger. Ja, att det finns en snällhet i den handen. Det är så viktigt.

 Man ser sig själv i spegeln och man intalar sig, som ett mantra att man gillar det man ser.

Så igår fick jag det här fantastiska mejlet från en läsare av Jag vill fan leva:

Hej
Herregud vilken bok du har skrivit. Jag läste den med en stor klump i halsen. Men den är så viktig. Tack för att du delat med dig. Att du skriver så naket och ärligt, genom din hemska cancerresa.
Jag tycker att de ska använda din bok i utbildningssyfte inom vården. För det är så viktigt att en som patient blir bemött med både respekt och empati. Man märker på en gång ifall personen är engagerad eller inte. Ingen vill ju bli bemött illa, det ska man definitivt slippa när man är skör och sjuk. Man ska heller inte behandlas som något offer, utan som någon som behöver lite extra omtanke och kärlek. Att få cancer är bland de största rädslorna i mitt liv, det jag mest fasar för är de fruktansvärda behandlingarna som nästan tar livet ur folk i sin väg i att bota. Jag tycker de påminner om de första bromsmedicinerna mot hiv som kom i mitten på 90- talet, så giftiga men samtidigt så effektiva. På vissa slog de ut lever och njurar, många dog.
Ännu en gång tack så mycket och jag hoppas att du öppnar ditt pensionat /hälsohem i framtiden
God fortsättning
Många kramar Katarina

Jag tackar och bugar. Jag blir så glad när någon läst min bok och också förstått lite av min intention med boken. För jag tror ju, att om vi delar med oss av det som skaver, gör ont, så blir det lättare för den som kommer efter. Vi behöver dela med oss mer. Livet är inte lätt och vi kan inte leva i känslan av att allt måste vara perfekt, rätt och lätt för att man ska få njuta. Jag tror också vi måste våga njuta mitt i skiten, och inte skjuta upp allt till sen. Vem vet det kanske är försent. Vi gör alla så gott vi kan, även när det inte funkar, även när det blir fel. Jag tänker att livet blir lättare om man tänker så. Och det gäller så klart en själv. Jag gör så gott jag kan och vet ni borde inte det räcka?

Min bok  Jag vill fan leva är inte bara en bok om cancer, utan faktiskt om just det där, önskan om att leva. Om att ta för sig. Om kvinnlighet, ja, vad är det? Om medmänsklighet och utsatthet. Att vara i andras händer och fortsätta ha sin värdighet. Ja, lite så, som jag tänkte när jag fått punka mitt i livet.

För det finns en fortsättning. Livet fortsätter så är det.

Snäll jul till er alla

Min julmundering från och med i förrgår.
Jag önskar er alla en lugn, och alldeles särskilt snäll jul.

 Vi tänder ljus och nu går jag i ide.





Se den här filmen, vilken fin film.
till alla som inte har adhd

kniiip in det nya året

2008 kom min och Annelis första yogabok ut. Yoga för kvinnor Jag blev så glad när Norstedts ville ge ut den igen, fast i ett mindre format. Så igår hämtade jag ut den lille bebisen på posten. Och det känns som att hon ynglat av sig. Yoga för kvinnor goes pocket. Jag är så stolt och glad över den här boken.

Den här veckan har varit så skoj. Jag älskar att vara i produktion. Att sitta hemma och skriva har sina fördelar, men jag älskar att träffa människor. Jag älskar att jobba i en grupp som har samma mål. Det vill säga att programmet, eller vad det nu är man ska göra, ska bli så bra som möjligt. Så många år jag jobbade så. Så många kreativa människor jag träffade och fick möjlighet att jobba med på tv och tidningsredaktionen när jag ett tag gjorde det. Jag älskar att det är högt i tak. Att man brainstormar och hittar på grejer. Ett tag jobbade jag också med utveckling på tv.
Å, vad kul det är. Därför ska det också bli så kul att få flytta in i mitt och Annelis fina kontor på Hornsgatan. Det kanske blir ett produktionsbolag till slut. Ja, vem vet. Jag älskar att pusha andra. Få andra att blomma.






Här är vi. Jenny fattas, hon som sminkade mig till varje inspelning. Och som gjorde mig så där mallglad så man kan spricka. "Du är lite lik Lauren Hutton." Haha, ni vet ju hur mycket jag tycker om henne. Så vill jag åldras. Dessutom är hon cool så in i bängen.

Kolla bara vilket hårsvall Jenny fick till på mig...

Och mattorna vi använde kommer från Yogagrossisten. Ullmattan är heeelt underbar.

I februari får ni se det vi gjort. Och då minsann om jag får som jag vill. Då kniper vi in det nya året.
 Och vill du träffa mig och gå en knipworkshop, så har jag dessa två inbokade:

 30 januari i Stockholm
 18 februari I Sundbyberg

Men håll koll på min hemsida, som jag är dålig på att uppdatera. Det ska bli mitt nyårslöfte. 

brev i brevlådan

Nu för tiden får man ju inte så ofta brev i brevlådan. Det är ju mest räkningar om jag ska vara ärlig. Idag fick jag ett brev med en "knarrig" skrift på kuvertet. Kändes som att en gammal människa skickat brevet. Jag öppnar kuvertet och inuti ligger ett vykort:




Jag ser inte vem som skrivit vykortet. Men jag ser att det står Joe K. Eftersom det bor en deckare i mig. Ja, ni anar inte...
Så börjar jag googla så hittar jag det här: Jakten på Joe
Vilken spänning så här på torsdagskvällen, nu undrar man ju över den här psykiatikern som är bror till någon rik riskkapitalist som skickar vykort och böcker till människor han inte känner.