TBT - för två år sedan

  TBT, idag för två år sedan fick jag ett telefonsamtal som förändrade mitt liv. Det var från ett hemligt telefonnummer och en läkare meddelade att jag hade inflammatorisk cancer i mitt högra bröst. Rullgardin ner. Jag la mig ner på sängen som då stod en trappa upp i en hyrd stor etagelägenhet i Båstad. Jag la mig ner på sängen för att få fysiskt stöd. Hade jag stått upp hade jag säkert fallit ihop. För jag gick sönder den där dagen. Trasades sönder. Den helgen grät jag ett livs tårar. Aldrig varit så förtvivlad i hela mitt liv. Men sedan bestämde jag mig för att kriga.
Att inget skulle stjälpa mig.
Det blev ett heltidsjobb.
Ingen lek.
Men jag hade en målbild. Varje dag bad jag efter min yogapractice. Jag började med att tacka min starka kropp. Jag la in en massa saker i min egen bön, som handlade om min familj och mina nära relationer. Men jag hade en bild, en inre målbild. Jag såg mig själv, frisk så klart, men i samma säng fast på Björkö. Ungefär som gravida kvinnor ska tänka förbi förlossningen och se stunden när de ligger med sin bebis i famnen som sin målbild.
Så gjorde jag med cancern.
Jag såg mig frisk i sängen i vårt stora, ja, faktiskt underbara sovrum på landet.
Idag har jag suttit i sängen i stort sett hela dagen. Kom på nu. Det är nästan symboliskt. För idag har jag suttit i min säng och skrivit manus till en dvd som ska hjälpa andra som kanske hamnat i samma nödsituation som jag.
Min säng. Med lakan från H & M i mjukaste linne och i de vackraste milda färger. Stormen är över. Den kan komma igen. Men just nu är det lugnt. Tack gode gud för det.