det finns en plats där vinden vänder

I morse var det tungt att yoga. Vissa dagar är energin låg av olika anledningar. Livet är inte det enklaste. Jag fastnar lätt i ett tankesnurr.
Jag hatar när jag hamnar där. När energin blir så där låg, vilket den oftast blir om jag inte yogat ordentligt på ett par dagar. Då måste jag ta till olika knep för att höja energierna. Som att rulla ut en knallrosa matta. Den här superfina från sportapoteket
En knallrosa matta gör livet och yogan lite lättare. De första solhälsningarna är pest. Men efter ett tag blir det lättare. Precis som med problem, allt blir lättare när man ger det tid.
Väntar in.
Sånt jag lär mig varje dag, å ändå sånt jag måste repetera om och om igen, eftersom jag alltid glömmer det mellan gångerna. När man blir så där överrumplad av ledsenhet, sorg, ilska, skuld, skam eller vilken känsla som plötsligt tar plats i en.
Allt blir lättare med tiden. Bleknar.

För det måste finnas en plats där vinden vänder.
När jag var liten kunde jag tänka så det knakade på hur stor rymden är. Jag kunde nästan bli snurrig av tanken av någon sorts evighet, en oändlighet. Inget stopp, ingen vägg, ingen gräns, inget tak, inget golv, inget slut. Hur ser en evighet ut? Hur känns en evighet? I en människas liv finns ett slut.
Mitt slut finns inte nu. Jag är inte klar. Måste helt bli vän med mig själv.
Liksom också acceptera det där som är svårt acceptera.Tills dess rullar jag ut mattan varje dag och gör i alla fall några solhälsningar. Andra dagar gör jag mer. Men hur jag mår, har väldigt mycket med om jag gjort min yoga eller inte.