Döden blir påtaglig när man får ett besked om att man bär en på en dödlig sjukdom. Så upplevde jag det. Jag kan komma ihåg hur jag våndades när jag var runt tio och hade stora funderingar om liv och död. Att jag kunde vakna alldeles kallsvettig efter en mardröm där de jag älskade dog. Det var hus som brann och alla möjliga olyckor. Och när jag började se läskiga filmer så ändrades drömmarnas karaktär och handlade mer om elaka människor som utsatte mig och de mina för sjuka saker. Tidigt lärde jag mig att jag klarar inte skräckfilmer, det är inte för mig. Gillar inte att vara rädd. Men efter en dröm så finns ju det vakna tillståndet som en tröst och en skräckfilm har alltid ett slut.
Men när jag fick mitt cancerbesked i somras så var det på riktigt. Jag var rädd på riktigt, men allt blev så glasklart. Det blir mer påtagligt att jag lever på lånad tid. Att varje sekund, varje minut, varje stund är viktig. Att inte skjuta på sen. Att nu är alltid viktigast. Jag vill njuta av att jag klarat mig så här långt. Men vi vet inte så mycket om framtiden.
Nu vill jag bara förädla mitt liv.
Och jag tror jag förstår det där som de flesta som fått cancer gärna säger att de vunnit med att bli sjuk, att man vinner någon sorts vetskap om vad som är viktigt i livet.
Att kunna sålla bort.
Jag orkar inte yta.
Jag orkar inte ytlighet.
Jag har svårt för att stå och småprata. Kan inte så där trevligt hålla igång en ytlig konversation, då går jag hellre därifrån. Jag tycker så klart forfarande om att att larva mig, skratta, skoja, fnissa och flamsa. Men skojset blir inte så kul om inte allvaret finns i botten. Ungefär som att en blomma inte kan blomma ut om inte roten finns där, och den är inte särskilt vacker. I alla fall inte som blomman själv.
Jag vill vara närvarande. Jag vill lyssna, se och vara med, så där så att det känns. Inte bara slentrian. Jag har alltid varit intresserad av frågan om Meningen med livet. Det vet ni, ni som följt mig sedan start. Alltid tyckt det var spännande att prata med gamla om just det. Jag glömmer aldrig kvinnan jag jobbade med på ett kollo en gång, som berättade att hon ångrade att hon inte skaffat fler barn. Hon hade fem egna barn och en massa fosterbarn. Men det var hennes tankar om vad som är meningen med livet.
Jag och Ray brukar prata om hur många barn vi haft om vi fortsatt att vara tillsammans för 18 år sedan. Men allt har en mening, även om jag fortfarande kan känna sting i hjärtat att vi inte fick ett barn ihop. Men man ska inte gråta över spilld mjölk, eller sånt som man inte kan rå på. Vi har kärleken och för mig är det viktigast i livet. Relationerna, till de jag älskar och bryr mig om.
I dagens aftonblad kan man läsa: Vad ångrar folk på dödsbädden
– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.
KARIN: Jag säger bara ta för er av livet, njut och ta stora tuggor, skit i vad andra ska tycka och tänka. Du vinner inget på att förminska dig för att man måste vara så himla lagom. Nej, nuuut.
2. Inte jobbat så hårt.
– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.
KARIN: Se till att få mer ledig tid med dig själv och med de du älskar.
3. Vågat säga ifrån.
– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.
KARIN: Den här är svår, jobbar med det varje dag. Men låt inte andra människor och styra och ställa med ditt liv. Säg nej när du inte vill något, kan, orkar och skit i vad andra ska tycka.
4. Haft bättre kontakt med vännerna.
– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog.
KARIN: Ta hand om dina närmsta vänner. När man blir sjuk förstår man hur bräsckligt livet är och hur mycket man behöver en vän.
5. Tillåtit sig själva att vara gladare.
– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.
KARIN: Skratta mer, skratta dig glad. Livet blir så mycker roligare och enklare om man lyckas se på det positivt.
Källa: The Guardian
Men när jag fick mitt cancerbesked i somras så var det på riktigt. Jag var rädd på riktigt, men allt blev så glasklart. Det blir mer påtagligt att jag lever på lånad tid. Att varje sekund, varje minut, varje stund är viktig. Att inte skjuta på sen. Att nu är alltid viktigast. Jag vill njuta av att jag klarat mig så här långt. Men vi vet inte så mycket om framtiden.
Nu vill jag bara förädla mitt liv.
Och jag tror jag förstår det där som de flesta som fått cancer gärna säger att de vunnit med att bli sjuk, att man vinner någon sorts vetskap om vad som är viktigt i livet.
Att kunna sålla bort.
Jag orkar inte yta.
Jag orkar inte ytlighet.
Jag har svårt för att stå och småprata. Kan inte så där trevligt hålla igång en ytlig konversation, då går jag hellre därifrån. Jag tycker så klart forfarande om att att larva mig, skratta, skoja, fnissa och flamsa. Men skojset blir inte så kul om inte allvaret finns i botten. Ungefär som att en blomma inte kan blomma ut om inte roten finns där, och den är inte särskilt vacker. I alla fall inte som blomman själv.
Jag vill vara närvarande. Jag vill lyssna, se och vara med, så där så att det känns. Inte bara slentrian. Jag har alltid varit intresserad av frågan om Meningen med livet. Det vet ni, ni som följt mig sedan start. Alltid tyckt det var spännande att prata med gamla om just det. Jag glömmer aldrig kvinnan jag jobbade med på ett kollo en gång, som berättade att hon ångrade att hon inte skaffat fler barn. Hon hade fem egna barn och en massa fosterbarn. Men det var hennes tankar om vad som är meningen med livet.
Jag och Ray brukar prata om hur många barn vi haft om vi fortsatt att vara tillsammans för 18 år sedan. Men allt har en mening, även om jag fortfarande kan känna sting i hjärtat att vi inte fick ett barn ihop. Men man ska inte gråta över spilld mjölk, eller sånt som man inte kan rå på. Vi har kärleken och för mig är det viktigast i livet. Relationerna, till de jag älskar och bryr mig om.
I dagens aftonblad kan man läsa: Vad ångrar folk på dödsbädden
Det ångrar vi människor
1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.
KARIN: Jag säger bara ta för er av livet, njut och ta stora tuggor, skit i vad andra ska tycka och tänka. Du vinner inget på att förminska dig för att man måste vara så himla lagom. Nej, nuuut.
2. Inte jobbat så hårt.
– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.
KARIN: Se till att få mer ledig tid med dig själv och med de du älskar.
3. Vågat säga ifrån.
– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.
KARIN: Den här är svår, jobbar med det varje dag. Men låt inte andra människor och styra och ställa med ditt liv. Säg nej när du inte vill något, kan, orkar och skit i vad andra ska tycka.
4. Haft bättre kontakt med vännerna.
– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog.
KARIN: Ta hand om dina närmsta vänner. När man blir sjuk förstår man hur bräsckligt livet är och hur mycket man behöver en vän.
5. Tillåtit sig själva att vara gladare.
– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.
KARIN: Skratta mer, skratta dig glad. Livet blir så mycker roligare och enklare om man lyckas se på det positivt.
Källa: The Guardian
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar