the big cleanse

Dag 1,

Så nu börjar jag.
Från och med i dag och åtta dagar framåt gör jag Josefines fantastiska Cleanse8-program, gå in och läs här. Jag har ju ätit ganska bra tidigare, men nu får jag hjälp av riktiga experter och framförallt jag får äta/dricka Josefines helt fantastiska kallpressade juicer och hennes raw food.
Vi är sju deltagare i den här gruppen. Vi träffades igår på ett intromöte, då vi fick våra kassar med en massa härliga grejer som vi ska använda utöver alla fina juicer och rawfoodrätter. Varje dag hämtar vi upp nya kassar på Gryningen. Mitt sätt att äta/dricka kommer att skilja sig från de andra deltagarna, eftersom jag bara ska äta grönt. Jag har ju hittills sett till att få i mig minst en grön drink om dagen, men nu blir det bara grönt. Och härliga tillskott i form av vitaminer.

Så i morse gick jag upp som vanligt halv sex, tog min Iscadorspruta.
Skrapade tungan med en tungskrapa.
Borstade tänderna med en 100 procent nedbrytbar tandborste och tandkrämen i påsen, var samma som jag redan använder.

FÖRST UT Drack varmt (filtrerat såklart) vatten med en halv pressad citron och en tesked salt. (det senare var nytt för mig, alltså saltet men det ska bli spännande att se vad som händer) Kosttillskott: probiotika, D-vitamin & Selen-tablett från Great life (vem vill inte ha det?, alttså ett great life...)

Sen lyssnade jag på min hynpnoscd som jag fick med mig från Ludde igår. Och den är så bra. Jag känner hur kroppen mår bra och blir glad. Och att alla mina organ får det de behöver.

Efter det yogade jag mina egen hittepåyoga. Jag brukar göra det när jag känner att jag behöver nåt annat än det jag vanligtvis tränar. Men solhälsningarna gör jag alltid, för de är bäst, bäst, bäst. Men jag försöker känna av vad kroppen vill, om det är vridningar, framåtböj, handstående, bakåtböj eller vad det nu kan vara.

FRUKOST Sen dags för frukost, det blev Purely greens, gjort på gurka, selleri, spenat, roman och persilja. Till det 1 cellenzym & 1 One daily från Innate. (plus min Q10 tablett som sägs vara bra för hjärtat)

Efter det torrborstade jag hela kroppen med ett par Gershanvantar, gjorda av råsiden. De ska hjälpa till att stimulera ämnesomsättningen och få igång cirkulationen utan att torka ut eller irritera huden. Det var väldigt mysigt måste jag säga. Sedan duschade jag och vi fick också fina hudvårdsprodukter från Luxsit. Men jag älskar ju moonsuns fantastiska hudvårdserie, så jag har svårt att byta. men det är viktigt att när man gör en cleanse också ser till att det man tvättar och sedan smörjer in sig med är rent.

Det här är de gröna drinkar jag ska dricka under dagen

Så efter frukosten ser matschemat ut så här:

FÖRMIDDAG More than mint som innehåller gurka, selleri, spenat, fänkål, lime och mynta. Och på det Chlorella.

 LUNCH Det här var min lunch, en underbar sallad med godaste dressing och nån kryddröra som gjorde att det blev ännu bättre. En kopp misosoppa. Vitaminerna 1 Cellenzym och 1 E-vitamin & selen

Så hade jag tid hos AAA-kliniken för min akupunktur och för att hjälpa min stackars arm och axel som är som cement efter strålning och operation.

EFTERMIDDAG Unbeetable gjord på rödbeta, ingefära, citron och gurkmeja och Citrus Maximum gjord på gurka, citron, lime, aloevera och mynta. Vitamin 1 cellenzym

MIDDAG Vaniljkryddad mandelmjölk gjord på mandel, vaniljfrön, virgin kokosolja, bergssalt. Och till det Fiberplus som blandas i 2,5 dl vatten och som ska drickas allt på en gång. Vitaminer 2 Magnesium, 1 cellenzym. 

Ja, ni ser det är ett heltidsjobb att bli frisk, men nu banne mig ska jag bli det. För den här sommaren ska bli en bra sommar. 

Fortsättning följer...

jag har fått hypnos

oj, oj jag är inne i en positivitetsspiral. Bara att hänga på och njuta. På bara några timmar har det hänt så mycket. Jag fortsätter med min akupunktur och går till naprapaten. Jag kommer att vara tvungen att ta ett lån för att få ihop till det här, men jag märker att det blir bättre. Jag mår bättre. Det känns som att hjärtpumpen börjar bli bättre och bättre.



Idag var jag hos en gammal kompis, Ludde kallar jag henne, men hon heter Inger Lundmark.

Under åren som vi inte setts har hon jobbat massor med år som dramapedagog och utbildats sig till hypnosterapeut och om ett halvår är hon legitimerad psykoterapeut.
Hon mejlade mig och sa att hon ville hjälpa mig. Oj, oj oj, ibland behöver man verkligen hjälp att ändra sina tankar. Hitta nycklarna, en guidning att hitta rätt när man liksom kommit vilse i sitt eget system. Vilse i kroppen. Fånga upp det positiva och glada och förhoppningen om många år i livet. Våga se framåt och inte bara ha den där tunga rustningen som om jag ska ut i krig på mig. Jag kan släppa det gamla. Bara andas ut allt det där. Jag tog av mig Fuck cancer-armbandet hos Ludde. Jag har det som erfarenhet, men nu börjar nytt.
Jag måste våga lita på det.
Och som en skänk från ovan, att jag är på väg var också att jag idag fick en tid 11/6 att ta bort port-a-carten. När den ryker så ryker en stor del av det som förknippas med cancer i min kropp. Vanligtvis är det 1,5 års väntetid på Karolinska för att ta bort den. Men min underbara onkolog hade skickat den till Narva kirurgcenter och när jag ringde dit hade de precis fått in ett återbud. Jag började faktiskt gråta, så glad blev jag. En sommar utan port-a-carten. Tack du där uppe, nu börjar du bli snäll mot mig igen.

Jag vet att ni kan tycka det låter flummigt. Men den här hypnosen kickade igång mig totalt. Ludde har sådan sprakande energi och kanske också för att hon känner mig som 17-18-åring, kunde hon också hitta det som gör mig glad.
Och det är inte som en krigare jag ska ta mig an det här. Jag behövde bara utforska mitt inre och hitta längtan efter glädje. Våga längta och liksom våga leka och dansa. DANSA.
Dansa runt i min kropp och bjuda alla mina organ till dans. För det är faktiskt inte konstigt att mitt hjärta är helt trött, som det jobbat och förmodligen alldeles drogat av alla mediciner. Jag tror nog att jag kommer att göra hjärtläkarna paffa. Jag och mitt hjärta. Jag och min kropp kommer att göra vetenskapen paffa. För här ska vi dansa oss friska, vi ska bara börja samspela.
Allt spelades in och nu har jag 34 minuter som jag kan lyssna på varje dag och liksom väcka mina inre organ. Se dom. Tacka dem för det jobb de gjort. Hjälpa dem, heja på dem. Här är Luddes hemsida. Man blir inte hypnotiserad så där som på film. Man är som i djup vila, ni vet när man hamnar där i gränslandet i savasana. När man gjort sin yoga och ligger sina tio minuter för att hämta tillbaka sig. Helt fantastiskt! Ludde säljer också så fina dvder som kan hjälpa en att somna, komma till ro, lära sig gränsa, boosta självkänslan. Ja, allt det där vi alla behöver då och då.

Och det var så fint att komma in i Luddes lokal på Grindsgatan för jag har varit där så många, många gånger förr. Ända från jag var 22 år till jag var 42 år gick jag ganska regelbundet hos en homeopat Bo Ohlander. Han jobbar inte längre, men han har verkligen hjälpt mig genom åren. Han hade den lokalen när han var verksam. Det var så fint att vara där igen, men nu hos Ludde.

min plan

Min plan är nu att ta tag i det här problemet med samma krigarinställning som jag hade mot cancern, och fortsätter att ha mot den. Jag vill hitta alternativ och redan när jag bestämde mig för det känns det bättre. Om det visar sig att min hjärtpumps kapacitet går ner istället för upp, så måste jag kanske ta till medicin. Jag lovar er det. Men ge mig en månad. Jag ska pumpa upp det här hjärtat. Fokus på det.
Igår efter akupunkturen mötte jag uppe Anneli, vi åt en lunch innan vi tog itu med fotodag 2 för nya boken. Det är så kul. Så kul.
Jag älskar det. Det är nog journalisten i mig som älskar alla de här mötena med spännande personer. Men jag slipper begränsningen som en artikel har, jag kan brodera ut och jag får samarbeta med fotografen. Jag och Anneli är ett så bra team. Men jag måste alltid påminna Anneli om att äta. Hon går så gärna in för att fota så hårt att hon glömmer måltiderna. Jag däremot blir gnällig och bråkig och behöver mat, annars är jag inte kul.
Så innan vi tog oss till gårdagens fotohuvudperson, så smaskade vi oss lunch på hälsokostaffären på Nybrogatan. Lemuria, tror jag den heter. De har vetegrässhots också. Bra, billig och god mat.

Råkosttallrik

 Ni ser jag har krigartröjan på mig ;)

 Ikväll börjar jag resan, rent matmässigt. Mer om det i morgon. 

försök inte ta mitt hjärta

Försök inte.
Försök inte ta mitt hjärta.
Du har tagit mitt högra bröst, men mitt hjärta släpper jag inte.
Jag har haft hjärtesorger. Gråtit mig till sömns på natten för att kärlek inte fungerat, varit fel, ofas eller sorgset. Jag har låtit mitt hjärta nära såna som inte vill. Jag har släppt in fel personer i mitt hjärta. Människor som inte velat mig väl, de hara bara velat ha. Ta min energi. Jag har Låtit de skövla runt. Inte tagit hand om, för att jag trott att mitt hjärtas kapacitet varit obegränsat.
Jag vet nu, att så inte är.
Mitt hjärta är skadat.Trött
Inte i fas.
Men det har kärlek.
Jag gråter inte om natten för att jag inte är älskad tillbaka. Jag gråter för att jag känner kärleken i mitt hjärta. Att den är besvarad och för att jag lärt att begränsa mitt hjärta. Inte låta folk skövla runt.
Så det här måste gå.
Snälla snälla tack för alla tips.
Ni är helt fantatiska.
Jag känner att mitt hjärta vilar i de finaste och varmaste händer.
Har fått så ofantligt bra råd och tips. Ni är underbara. Tack Emily för att du hjälpt mig att komma i kontakt med hovets egna cardiolog. Bara det, en sån lyx!
Jag kommer nu att försöka få till en second opinion av helst den tidigare nämnda. Hoppas hoppas det går. Har precis mejlat min historia och hoppas på svar.
Dessutom har min onkolog lovat att vi gör en hjärtundersökning om en månad. Tills dess ska jag se till att höja pumpen med ännu bättre mat, Q10, akupunktur och träning. Och vila.
Idag var jag två timmar på AAA-kliniken, slocknade totalt av akupunkturen. Helt slut. Men nu känner jag mig nästan som mig själv igen.
Sov inte så bra inatt. Vaknade ett och kunde inte somna förrän klockan var tre. Men sen när jag vaknade igen var det som om jag bestämt mig, igen. Jag ska kämpa. Yogade hemma på morgonen. Det måste finnas en plan för mig. 

inget gott som inte har nåt ont med sig

Jag är så ledsen. Vill bara gråta och gör det också. Jag vill ju bara bli klar. Börja leva mitt liv. Ta hand om min stackars kropp som kämpat så hårt. Som en krigare i strid. Jag såg fram emot en sommar utan behandlingar och mediciner. Min fria sommar.
Och nu efter dagens sjukhusbesök på Thorax tappar jag det helt.
Jag är så ledsen. Nästan lite uppgiven.
Inget gott som inte har något ont med sig. För så känns det. Livet är orättvist. Så inihelvet orättvist. Jag fick bort cancern, men Herceptinet som jag var tvungen att ta i förebyggande syfte, jag visste det. Kände det, men ingen sa till mig att min hjärtpump gått ner. Att de såg det redan vid förra undersökningen. Nu visar det sig att jag har hjärtsvikt, att den sjunkit. Och doktorn som först verkade lite trevlig, men när jag sa att jag inte ville äta mer mediciner eftersom jag är rädd för alla biverkningar. Av helt förklarliga skäl, det är ju biverkningarna av herceptinet som gjort att jag fått hjärtsvikt. Näe, då blev han barsk och sa typ; Nu tar du den här medicinen punkt.
Om man känner mig så vet man att det är helt fel sätt att övertyga mig. Dessutom tycker jag att han var alldeles för nonchalant mot mig och vad jag varit igenom det senaste året. Han behandlade mig som om jag var en liten bimbo. Jag har ingen lust längre att sitta en kvart med en läkare, som jag aldig träffat tidigare och sen ska de skriva ut mediciner till mig som kan förändra och förstöra en massa i min kropp, som om det inte vore nånting. Och efter allt jag redan varit igenom. Jag vill inte ha fler biverkningar. Jag vill bli frisk nu!
Någon sa att det dör 4000 människor i Sverige varje år av feldiagnosticering. Och då undrar jag vad siffran är på alla sjukdomar som vi fått på grund av att vi tagit den medicin som vi "tvingats" ta för att bli friska. Och då borde man skriva friska med modifikation.
Förra sommaren hade jag cancer. Den här sommaren hjärtsvikt. Nej, nu får det vara nog.
Jag har fått Bisomyl och Candesartan Orion utskrivna och om man läser biverkningarna så är det inte kul. Så nu vill jag inte äta de här medicinerna, men vem kan jag prata med om mitt hjärta?
Kan hjärtsvikten försvinna?
Kan jag träna upp hjärtat?
Finns det några alternativa behandlingar?
Vem är bästa hjärtläkaren i Sverige?
Ska jag se till att få en second opinion, men i så fall var?
Om det är någon som har erfarenhet av hjärtsvikt, och allra helst om du lyckats vända det med hjälp av alternativa behandlingar, snälla mejla mig. Mejla mig privat om du inte vill skriva här . Mejla mig på yogavita@telia.com

Jag går ju på AAAkliniken, de hjälper mig med min axel och att återställa balansen i min stackars kropp. Mycket handlar om att stärka njurarna. Tydligen hänger njurar och hjärtat ihop. Och med de här medicinerna som jag fått utskrivna är bland annat njursvikt en biverkning man kan få. Vem vill ha det, också? 

Idag på AAA-kliniken jobbade vi med tjocktarmen och blodcirkulationen bland annat. Några akupunkturnålar på min framsida och på magen och jag var helt knallröd och kände verkligen hur cirkulationen ökade. Ska jag våga lite på att jag kan få bukt på hjärtsvikten med akupunktur?

 Jag känner mig så liten och ensammast i världen med alla beslut. Lita på din röst säger jag till mig själv gång på gång. Och min röst säger nej, ta inte medicinerna. Men så finns en liten annan röst, den rädda rösten som är så rädd för att ta fel beslut, göra fel som  är så där rädd att det känns som inget i världen kan göra henne lugn.

Sverige ligger inte

Aftonbladet har gjort en sexundersökning, den första omfattande på 17 år. Statistiken talar sitt språk. Vi har inte tid för relationen, vi har inte tid för varandra. Vi har inte tid för sex. Läs Peter Kadhammars kolumn i Aftonbladet, äh läs hela undersökningen Sverige ligger inte
 Vi har allt, vi vill ha allt, alltså materialmässigt. Vi visar upp våra tjusiga hem i tv och tidningar. Totalrenoverar allt. Lägger ner hundtatusentals kronor på ett nytt kök som vi också rent statistisk ändå inte tillbringar mer tid än en kvart om dagen. Det snurrar på alldeles för fort. Vi hinner inte med vårt eget tempo.
Det går åt fanders med relationerna. Inte konstigt tänker jag.
När det är stressigt runt mig. När jag har mycket på jobbet. Eller har orostankar om att inte kunna försörja mig, så haltar relationen.
Jag är inte någon bra vän eller partner eller förälder eller matte, eller syster eller dotter. Jag hamnar lätt i den snurren.
Det är svårt att stå emot.
Ibland upplever jag att det snurrar extra fort i Stockholm. Att liksom stressen är värre här. Så säger många som flyttar ifrån och bort. De säger att de fått mer kvalitetstid med sig själva och sina nära när de flyttar bort. Ibland undrar jag om själva Stockholm ligger på en sån där, vad heter det nu katt..., ni vet där man inte bygger en kyrka. Det är inte fengshui, utan det är nåt med energier. Hur som snurrar det fort i Stockholm. Och uppenbarligen också i resten av Sverige eftersom vi har mindre sex nuförtiden. Men vi har också mindre tid för det vi behöver mest. Närhet och våra relationer.

Det var en av anledningarna till att jag för två år sedan skrev Yogaerotica Här kan du köpa den. Vi måste jobba med våra relationer, ta dem på allvar. Det är ett varje-dag-jobb. Ett investerande. Jag tycker att den här boken är så himla bra. Ja, jag är verkligen nöjd med den, tyvärr har den inte fått så mycket uppmärksamhet. Den ligger på ett litet förlag. Det är lättare att komma ut om en bok ges ut på ett stort förlag.

Här är sajten Yogaerotica

Nej, nu måste jag sluta. Nu ska jag gå med familjen på kalas. Umgås. Men jag känner mig lite nervös, för det är flera som jag inte träffat sedan jag blev sjuk.

det är mycket nu ;)

Det är mycket nu, men så är det verkligen. Vet inte vad det är med majmånad. Den liksom svischar förbi i nån sorts raketfart. Det är kalas, studenter och det är träffar med vänner jag inte träffat på länge. Det är fotograferingar för nya boken och det är också research för nya boken.
Mitt skrivbord ser ut som ett bombnedslag. Jag läser typ tio böcker samtidigt. Och lappar överallt. Det är så böckerna blir till. Just nu är det lite stressigt innan jag liksom fått in tonen på boken, men det blir senare. Ska sitta några veckor i sommar och verkligen skriva, nu är det mer samla material. Men jag tror nog jag vet vad jag vill.

 Och så blir jag hungrig och slänger, helt fel jag vet, i mig en macka. Det här är ett glutenfritt bröd från bästa Sattvabageriet på Krukmakargatan. Det är gjort på rismjöl. Har inte haft smör på mackan sen förra sommaren. Avocado räcker gott och väl och så lite herbamare örtsalt.

Runt hörnet där vi bor, på Tegnergatan, ligger Eat som är en ekologisk matvaruaffär och som också har ett litet kafe. Där köper jag flera gånger i veckan en grön smoothie.

TÄVLINGEN Jag har utsett vinnarna av dvderna. Jag lovar det blir fler utlottningar. Det var svårt att välja, jättesvårt. Helst vill jag ju yogifiera världen, eftersom jag tycker att yoga är en så bra träningsform. Passar alla, helt enkelt.

Så håll utkik här, fler tävlingar utlovas.
Så vinnarna är:
Anna Wivast - du vann Lugn och ro-yogan
Maria Kållberg - du van Nack & ryggyogan
Marlene Tilling - du vann Ashtangayogan
Meriem - du vann Att åldras med yoga
Grattis och jag hoppas ni kommer att gilla dvderna och att ni mår bättre av dem.

Så kul projekt jag blivit inkopplad på. Jag älskar att leta historier och personer. Alla bär vi på en historia och det är så kul att jobba för SVT, eftersom det på något sätt alltid är en stämpel på att det blir bra. Så tipsa mig gärna.

EFTERLYSNING

För SVTs räkning söker jag, Karin Björkegren Jones familjer med en historia som spänner över tre generationer. Känner du till en familj med en spännande historia? Eller finns historien i din egen familj? Vi söker en familj som vill dela med sig av händelser, känslor och tankar som vi tittare kan känna igen oss i. Det kan handla om en händelse som färgat familjerelationen ända ner till tredje led. Kanske var mormor barnhemsbarn, eller farfar flyktingbarn. Eller gjorde farmor en klassresa. Vid varje generation dör en del av historien. Men här finns möjlighet att återvända till en plats, en händelse tre generationer bakåt i tiden, där också tre generationer intervjuas.
Är du intresserad eller bara har frågor, mejla mig på karin.bjorkegren@telia.com, så kan jag berätta mer.


Ung cancers nya informationsfilm. Så här känns det. Precis så. LÄmna mig aldrig. Ung cancer tar upp det där som bränner, det där som känns. Att du som står bredvid är viktig. Den sätter liksom fingret på precis det där som är, för precis så är det.  Så känns det. För du som står bredvid oss som är sjuka. Ni anar nog inte vad viktiga ni är. Jag är så tacksam för alla de som funnits för mig när det var som värst. Stått kvar, stått ut. Stöttat både stort och smått. Jag är så lyckligt lottad mittialltihopa, för ni läsare har också varit helt underbara. De där hejaropen, stöttningarna. Ni anar inte vad härligt det varit att bli bekräftad av er, jag lovar att det varit en stor del av min läkning. Och att jag också själv tog min plats, vågade ta plats. Men det fanns dagar när jag tvivlade och var rädd och liten. Kände mig ful. Och jag kommer ihåg alla som undvikit min blick, inte sett mig, hastat förbi mig snabbt för att slippa säga något. Rädsla för att kanske säga något, men att bli undviken när man utför sin största kamp någonsin är också som ett stort svek. Man behöver verkligen inte säga så mycket, man behöver egentligen inte säga något alls mer än ett Hej. För vi måste våga prata om sorgen och rädslan. Och vi måste se de som är sjuka, inte vända bort blicken och låtsas att de inte finns. Eller vad tycker ni? 

det börjar hända grejer

det börjar hända grejer. Efter tolv besök hos AAA-kliniken, där jag får akupunktur och naprapatbehandlingar. Jag lovar er det är inga små mysiga spabehandlingar vi pratar om. Det är massage in i armhålan bland annat, och det trycks på punkter som gör så ont att jag vill kräkas. Hela min högra axel och området både runt min högra skuldra och fram på bröstet (eller bröstet som en gång var...) har varit som en cementmassa. Hårt. Det är fortfarande inte bra, men det är bättre. Svullnaden i kroppen har börjat gå ner. Min yogakompis Hilda som jag lunchade med igår såg det och då såg jag det också. Ibland behöver man hjälp att se.
Igår masserades jag bland annat av en tjej som också är yogalärare och hon sa: "Tänk hur det hade varit om du inte yogat". Ibland tänker jag på det.
Att jag hade yogan redan innan jag blev sjuk var en så bra investering. Den har gjort att jag känner min kropp. Jag vet när det är fel. När det känns fel. Jag lyssnar på min kropp. Som nu när jag går under behandling också måste lyssna på kroppen och inte bara köra på. Så idag blev det hemmayoga lite försiktigare, med min pilatesring som jag köpte hos Carin på Sans och Balans i Viken, Casalls pilatesring. Den är verkligen superbra.
Ibland hinner man inte gå iväg och träna, då är det bar med lite grejer hemma som man kan göra lite hemmaträning. Jag hittar på egna grejer, som känns bra. Så nu när jag har ont i axeln och liksom "öppnar" upp i axeln så ska jag kanske inte stå på händerna och greja, utan jobba med benstyrka.

 Ja, ni fattar principen.

Så tänkte jag ha en liten tävling här. Lottar ut några av mina yogadver. För jag vill att ni ska börja yoga. Hitta yogan. Så mejla mig och berätta varför just du borde få en dvd till yogavita@telia.com, och mejla gärna din adress direkt. 

de här lottar jag ut:

1 st Ashtangayogadvd - för totala nybörjare

1 st Yoga för rygg och nacke

1 st Att åldras med yoga

1 st Lugn och ro

bada bastu

Vet inte om det var mardrömmar jag hade inatt, eller jo. Jag längtar väldigt efter att bada bastu, men vet inte riktigt om jag känner mig redo att visa upp min kropp i en bastu än. Ni vet bland människor som jag inte känner. Visa upp min skeva kropp. Vet inte om jag orkar med ögonen som kommer att granska min kropp. Kanske nån kommentar, inte vet jag vad jag tror skulle hända om jag gick till ett badhus för att bada bastu NAKEN.
Att folk ska peka och skratta och titta på "enbröstade damen".
Som om hela jag var en cirkus.
Men jag längtar så mycket att jag funderar på hur jag ska få ihop pengar för att kunna köpa mig en bastu till landet. Äntligen hemma, eller Arga snickaren, eller kanske Sofias änglar, hallå. Känner ni er kanske sugna på att fixa en fin bastu på vårt land?

Jag drömde i alla fall att jag i natt var på Centralbadet, eller var det Sturebadet och bastade. Och att jag liksom stod ut med att folk tittade på mig. Och när jag bastat ett tag det dök det upp en annan bröstcancersyster, bc-syster som vi kallar varandra. Fast hon hade tagit bort sitt vänsterbröst. Så satt vi där i bastun och det konstiga var att vi blev i majoritet.
Som att vi var norm.
Är det det som kallar att ta tillbaka makten?

Idag var en bra dag, efter en bra och härlig helg på landet.
Två timmars yoga hos Charlotte på Ashtangayogan på Odengatan.

För att sedan vara första fotodagen för min och Annelis nya bok. Den som ska komma ut i början av nästa år. Gick så lekande lätt och det var så kul. Värsta bästa modellen hade vi. Men jag och Anneli hade också förberett ganska bra. Vi visste precis vilka bilder som skulle tas. Kul, nu är vi igång. Snart får ni reda på vad boken ska handla om.

 Och efteråt blev det en grön drink på Eat, den braiga ekologiska affären på Tegnergatan. Haha kolla mig och Anneli. Vi har blivit så synkade, jeans, ballerinaskor och gröna, GRÖNA jackor.

att vara anhörig

Att vara anhörig till en vän, förälder, partner, syster, moster, faster eller någon som är en nära, men som är cancersjuk är inte det allra enklaste. När Kristian Gidlund berättade om sorgen han kände över att hans sjukdom orsakar så mycket sorg hos sina föräldrar. Hur svårt det var för honom att bära och rösten som brast när han pratade om det. Att hans föräldrar skulle behöva begrava sin yngsta son och rädslan att de skulle tänka på honom med sorg varje gång de tänkte på honom. Fan, då brast det i mig också.
Jag tänker på det ibland, att jag liksom förstörde sommaren 2012 för så många.
Och DET är så tufft att bära, att jag ibland måste bli alldeles iskall för att orka. Att själva tanken på oro, rädsla och sorg som min cancerjävel  i andra människor orsakat gör ont ända in i märgen. Jag vill inte att människor som jag tycker om ska vara rädda och ledsna och oroliga för mig.
I julas frågade min systerdotters lärarinna min systerdotter vad hon önskade sig i julklapp. Hon önskade sig en Ipad och att hennes moster blev frisk från cancer, sa hon. Så tänker jag på min systerdotter som bara några månader innan jag blev sjuk förlorade sin faster i bröstcancer. Att hennes kusiner förlorade sin mamma. Att min svåger förlorade sin syster. Hur den här jävla sjukdomen tar sig in i människors liv och gör såna jävla avtryck, förstör så mycket.
Att det är förjävligt och orättvist.
Jag får ofta frågan om jag inte känner att jag lärt mig något av cancern. Jag märker hur jag försöker få till det. Försöker tänka flera varv för att på något sätt rättfärdiga att jag blev sjuk, att jag lärt mig nåt. Jo, kanske att livet är förgängligt, för det är ju så jävla orättvist. Så många som inte "fick chansen att lära sig nåt då". Det blir som ett slag i ansiktet på dem. De som faktiskt dött av den här sjukdomen.
Jag vet inte, jag tycker inte att det var värt att jag blev så här sjuk och hela den här resan tillbaka och att så många runt omkring mig drabbades. Oron i dem.
Rädslan i min systerdotter att jag också skulle dö av den här sjukdomen och att den här sjukdomen tagit sig så långt in i många mäniskors liv. Som om den står och lurar strax utanför dörren för att liksom kasta sig in vid första "bästa", läs sämsta tillfälle.
Nej, det är någon sorts efterkonstruktion att göra det till en sjukdom som man lär sig något av. Men okej, om det gör livet lättare för vissa, så kan jag säga att det jag lärde mig är att livet kan förändras från en dag till en annan. Att cancer är som rysk roulette, slår hårt när som helst och mot vem som helst. Att vi alla kan drabbas.
Men jag önskar inte de små barnen och de unga att för tidigt i sina liv ska behöva tänka på livets förgänglighet, utan att de ska få behålla sin livsnaivitet ett litet tag till.
Att det var som i sagorna; Det var en gång... och så levde de lyckliga i sina dagar.

För några dagar sedan på facebook läste jag om Elijahs som ville göra nåt för sin moster. Titta vilken fin t-shirt och vilken fin väska. Pengarna går oavkortat till Bröstcancerfonden. Jag ska beställa en t-shirt tänkte jag. Gör det du med!

känner mig liksom peppad av mig själv

Jag visste det.
Jag är så glad att jag lyssnar på min kropps signaler. Känner efter hur det känns. Och känns det det minsta konstigt, så frågar jag. Ingen fråga som är för känslig, läskig eller för liten. Att inte stå ut och lida tyst. Att jag vågar ifrågasätta doktorer, att jag vågar. Känner mig faktiskt lite peppad av mig själv och önskar alla att också känna efter. Så hörrni, våga fråga. Våga ställ lite krav. Doktorer vet inte alltid bäst. De är väldigt duktiga, men du känner din kropp bäst. Du har levt med den i alla dina år. Du vet när något känns bra och när något inte känns bra. Det här är viktiga grejer. För hur ska doktorn kunna veta att du mår dåligt om du inte berättar? Det var ju den förmågan som tog mig till Bröstcentrum första gången och att jag tvingade till mig en punktion utan ultraljud. Och eftersom jag vet att inflammatorisk cancer är en aggressiv form, så kanske det var den påstridigheten som räddade mig.

Öppnade min mejl i morse och där väntade ett meddelande från min onkolog som skriver att det är helt rätt att avsluta herceptinbehandlingen:

" Hej Karin
Jag fick svaret på hjärtundersökningen idag och såg att ditt värde(EF) har sjunkit något. Det är därför helt rätt att avbryta Herceptin. Jag har oxå skrivit en remiss till hjärtläkare för lite mer utförlig undersökning. EF värdet brukar stiga när man sätter ut Herceptin. EF betyder ejection fraction och visar på hjärtats förmåga att pumpa. Jag skriver remiss för att ta bort porten tyvärr är det kö för denna åtgärd men vi får se vilken tid du får. Ha det gott! Skönt att du fått hjälp med ödemet. MVH Elisabet"

Det som nu oroar mig är att hon skriver att EFvärdet brukar stiga när man tar bort Herceptinet. Jag vill inte känna mig som en trött tant så fort jag tar några danssteg. Kan man höja sitt EF-värde, nån som vet? Ska fråga min akupunktör, kanske finns det någon liten punkt på kroppen där han kan sticka en nål och mitt hjärta blir som vanligt igen.

Men det blir en sommar utan herceptin, men väääldigt tråkigt att det ska behöva ta sån tid att bli av med porten. Den vill jag slippa. Jag tror när den ryker, då kommer jag nog att känna mig mer som mig själv. Att ha den där knappen på kroppen är så påtagligt. Det märkliga är att jag har vant mig mer vid ärret och det bortopererade bröstet. Men knappen, jag har fortfarande svårt att röra den. Tycker det känns konstigt. Därför är det här beslutet så härligt för mig.

 Så här skulle jag vilja måla vårt hus på Björkö. Det är nåt alldeles särskilt med gröna hus. Och den här kombinationen med röd-bruna fönster. ÅÅÅ vad det är fint.

Här läs intervjun med mig i Nerikes allehanda går också att läsa på sajten Familjeliv

jag älskar groddat

Jag har nu gått nio gånger på någon sorts kombinerad akupunktur/naprapati här på AAA-kliniken. Låter ju lite som att jag har alkoholproblem, men nej, det är en del i min egen lite skräddarsydda rehabilitering. Visst, det blir svindyrt, det är inget som sjukvården bekostar. Men jag måste må bättre. En hel del av mitt dåligmående i kroppen är också på grund av biverkningarna av alla cancerbehandlingar jag genomgått.
Jag fick akupunktur och bindvävsmassage igår och fick så ont i armen att jag sov oroligt hela natten. Armen domnar. Idag efter behandlingen kändes det lite bättre. Men jag blev också lite ledsen, för det är tufft att hela tiden hålla modet uppe, att vilja bli bättre, att kämpa så som jag gjort och gör. Var är mållinjen? Jag vill ha min medalj snart ;)

Jag vet inte om jag berättat om herceptinet? Jag tar det var tredje vecka intravenöst i min port-a-cart. Jag ska ta 17 gånger och jag har tagit 11. Tyvärr är det en hel del biverkningar. Och jag har ju tjatat på min onkolog att jag känner av dem. Så i början av året gjorde vi en hjärtundersökning. Min onkolog sa att allt såg bra ut, men så har det fortsatt, biverkningarna alltså. Jag har inte mått bra. Känt mig trött, fått yrsel, lägre blodtryck, blir andfådd så fort jag rör mig fortare än lagom sävligt, mått illa, vatten i kroppen = celulliter, torra naglar, torra ögon. Och en hel del annat också. Bara en massa tråkiga saker, så klart. Nu är jag precis hemkommen från att ha kollat hjärtat igen. Själva pumpandet har gått ner och läkaren som utförde undersökningen sa att det hade gått ner också vid förra undersökningen. Jag blir faktiskt ganska sur, varför har de inte sagt nåt till mig om det?
Då har jag ju haft rätt i min känsla.
Så nu väntar jag bara på att få prata med min onkolog, men det lutar mot att jag vill sluta med herceptinet. Fan jag vill ha mitt liv tillbaka.

Men när det är tufft, slänger jag upp önskningar till han där uppe. Som att jag vill äta mer rätt, även om jag äter bra. Men bättre. Då kom jag över Josefines Cleanse8, så i slutet av månaden ska jag gå den i åtta dagar. Jag längtar kan jag säga.

Men jag är lite på gång på att förädla och förändra mitt sätt att äta allt mer. I morse tog jag också en massa tester, kolesterol, d-vitamin och crp-test på Karolinska. Jag fick inte äta något innan. Så då tog jag med en termos med en smoothie gjord på: groddade mungbönor, maccapulver, nyponskalpulver, hampaprotein, banan, rismjölk och lite vanilj.

 Lägg munbönor i vatten i 24 timmar

sen lägger du de helst i en sån här groddlåda. Den här kommer från Cult design. 

Att grodda är bara bäst. Och det är så gott. Till lunch åt jag en sallad på groddade mungbönor, med rödlök, ett äpple, lite fetaost och grön sparris. Till det en varm tomtaröra med zucchini och vitlök. Så gott. Här kan ni läsa om mungbönor

 Solskenshistoria

Hunden Scamp räddade livet på sex kattungar som var instängda i en låda på en skräphög. Scamp hörde dem, slet sönder lådan och bar dem hem en efter en. 

Scamp är en före detta hemlös hund som bara hade en sak i tankarna, att rädda kattungarna precis som hon själv blivit räddad.

vad ångrar man

Döden blir påtaglig när man får ett besked om att man bär en på en dödlig sjukdom. Så upplevde jag det. Jag kan komma ihåg hur jag våndades när jag var runt tio och hade stora funderingar om liv och död. Att jag kunde vakna alldeles kallsvettig efter en mardröm där de jag älskade dog. Det var hus som brann och alla möjliga olyckor. Och när jag började se läskiga filmer så ändrades drömmarnas karaktär och handlade mer om elaka människor som utsatte mig och de mina för sjuka saker. Tidigt lärde jag mig att jag klarar inte skräckfilmer, det är inte för mig. Gillar inte att vara rädd. Men efter en dröm så finns ju det vakna tillståndet som en tröst och en skräckfilm har alltid ett slut.

Men när jag fick mitt cancerbesked i somras så var det på riktigt. Jag var rädd på riktigt, men allt blev så glasklart. Det blir mer påtagligt att jag lever på lånad tid. Att varje sekund, varje minut, varje stund är viktig. Att inte skjuta på sen. Att nu är alltid viktigast. Jag vill njuta av att jag klarat mig så här långt. Men vi vet inte så mycket om framtiden.
Nu vill jag bara förädla mitt liv.
Och jag tror jag förstår det där som de flesta som fått cancer gärna säger att de vunnit med att bli sjuk, att man vinner någon sorts vetskap om vad som är viktigt i livet.
Att kunna sålla bort.
Jag orkar inte yta.
Jag orkar inte ytlighet.
Jag har svårt för att stå och småprata. Kan inte så där trevligt hålla igång en ytlig konversation, då går jag hellre därifrån. Jag tycker så klart forfarande om att att larva mig, skratta, skoja, fnissa och flamsa. Men skojset blir inte så kul om inte allvaret finns i botten. Ungefär som att en blomma inte kan blomma ut om inte roten finns där, och den är inte särskilt vacker. I alla fall inte som blomman själv.
Jag vill vara närvarande. Jag vill lyssna, se och vara med, så där så att det känns. Inte bara slentrian. Jag har alltid varit intresserad av frågan om Meningen med livet. Det vet ni, ni som följt mig sedan start. Alltid tyckt det var spännande att prata med gamla om just det. Jag glömmer aldrig kvinnan jag jobbade med på ett kollo en gång, som berättade att hon ångrade att hon inte skaffat fler barn. Hon hade fem egna barn och en massa fosterbarn. Men det var hennes tankar om vad som är meningen med livet.
Jag och Ray brukar prata om hur många barn vi haft om vi fortsatt att vara tillsammans för 18 år sedan. Men allt har en mening, även om jag fortfarande kan känna sting i hjärtat att vi inte fick ett barn ihop. Men man ska inte gråta över spilld mjölk, eller sånt som man inte kan rå på. Vi har kärleken och för mig är det viktigast i livet. Relationerna, till de jag älskar och bryr mig om.

I dagens aftonblad kan man läsa: Vad ångrar folk på dödsbädden

Det ångrar vi människor

1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.
– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.

KARIN: Jag säger bara ta för er av livet, njut och ta stora tuggor, skit i vad andra ska tycka och tänka. Du vinner inget på att förminska dig för att man måste vara så himla lagom. Nej, nuuut.

2. Inte jobbat så hårt.
– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

KARIN: Se till att få mer ledig tid med dig själv och med de du älskar.

3. Vågat säga ifrån.
– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.

KARIN: Den här är svår, jobbar med det varje dag. Men låt inte andra människor och styra och ställa med ditt liv. Säg nej när du inte vill något, kan, orkar och skit i vad andra ska tycka.

4. Haft bättre kontakt med vännerna.
– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog.

KARIN: Ta hand om dina närmsta vänner. När man blir sjuk förstår man hur bräsckligt livet är och hur mycket man behöver en vän.

5. Tillåtit sig själva att vara gladare.
– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.

KARIN: Skratta mer, skratta dig glad. Livet blir så mycker roligare och enklare om man lyckas se på det positivt.

Källa: The Guardian

bra råd

När jag strålades i julas träffade jag en så gullig sköterska. Hon berättade att hon bar på genen som kan ge bröstcancer alltså att flera kvinnor i hennes familj och släkt haft bröstcancer. Hon tog ett beslut att operera bort båda brösten. Idag läser jag det här i aftonbladet om att Angelina Jolie också gjort samma. Snart är det väl dags för mig att göra den operationen. Jag måste vänta tills den strålskadade huden läkts. Men jag tror inte ni förstår vad jag längtar. Att rätta till skevheten och kanske ta bort risken att få cancer i andra bröstet.

Igår var jag och min bästis Cissi på Booksanddreams. Det är typ första gången jag är ute och "minglar" bland folk och faktiskt var det flera jag käner som inte kände igen mig. Vi gick dit för att vi båda verkligen ville höra Kristian Gidlund berätta. Jag hade velat höra mer av honom, mycket mer. Han har så mycket att berätta. Och jag grät så när han berättade om hans känslor över sorgen som han tillfogat sin familj genom att bli sjuk och att han snart ska dö.
Vi måste prata mer om sorg. Vi måste våga prata mer om det. Det får aldrig kapslas in och bli som ett tungt ankare i våra kroppar.
Nu ska jag läsa boken och använda de här råden som ett mantra:
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej.
Våga säga ja.

Så bra råd. Så viktiga råd. 

Men det jag slogs av det var den närvaro som Kristian har. Känns som att han inte låter en sekund gå till spillo, att liksom vara där han är och inte någonannanstans. Här är Kristians blogg

och här köper du hans bok

 Här står jag och väntar på att Kristian ska signera boken. 

Det som också hänt sedan jag fick cancer är ju att jag blivit så hemmakär. Helst vill jag bara vara med Ray. Jag vill vara med honom hela tiden. Jag behöver honom. Han är min trygghet, min stora kärlek. Godegud ge oss många fler år ihop, många friska år ihop. Det är det enda jag begär. Imorse tänkte jag på att jag verkligen är "blessed" på så många sätt. Jag har en familj som finns för mig, en man som stöttar på det mest kärleksfulla sätt. Jag har det jag behöver och det har hjälpt mig så mycket i tillfrisknandet. Jag har fått så mycket kärlek också av er läsare och mina vänner. I morse grät jag lite över att jag har en vän som Cissi. Att hon är bland de varmaste, klokaste, snällaste jag vet. Cissi är så livsklok och att hon känner mig så väl. När hon tittar på mig med sina fina ögon så vet jag att jag kan berätta hur jag mår och hur det känns i mig. Och att allt är tillåtet, alla känslor, alla tankar och jag vet ingen som hejar på mig som hon. Jo, det skulle vara  Ray då ;) 

livet på landet

Det var så härligt att vara på landet, men det blev lite för mycket. Jag har blivit allergisk mot stress. När det händer för mycket saker runtomkring mig, för mycket ljud. För många människor som kommer på besök. Jag kan liksom inte sortera ut det som är viktigast, det som måste göras först. Eller bara koppla av. Jag har förändrats. Cancerbehandlingen har förändrat mig.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag är inte som jag var förr. Jag blir helt slut, får som någon sorts kroppslig panik. Är det någon som känner igen sig?

Fick med mig LillRay på en promenad. Ville visa honom sandstranden och fåren. Men fåren stod i en hage för långt bort, men när vi gick runt "kröken" och närmade oss bondens egna hus, så kom tre lammungar och en vallhund springande. Alltså sååå gulligt.
Tre lamm som lämnats av sina mammor och som nu fått växa upp hemma hos bonden. Och de var så modiga och helt orädda för Pino. Pino framstod ganska larviga bredvid de här småttingarna som bara bäade hela tiden och gladsprang.

Pino är mindre än lammet som bara är en vecka gammalt.

Nu är vi hemma från landet. Vi åkte hem redan igår för att slippa trängseln på bussen. Så imorse yogade jag hos Charlotte på Odengatan i två timmar. Längtar till yogan i morgonbitti. Det är så skönt när armen och axeln faktiskt mår bättre efter akupunkturbehandlingarna. 

tänk att ett regn kan vara så mysigt

Är på landet. Känns så härligt. Vi är i fixartagen. Vi har hyrt en stor container.

Först kände jag mig dum eftersom jag hyrt en för stor, men nu visar det sig att det var ju perfekt. Vi köpte ju ett hus förra året som är ganska eftersatt, så det är mycket som behöver rensas ut. Och hela förra halvåret var det ju fullt upp med min cancerbehandling, så vi har inte haft vare sig ork eller tid att fixa så mycket själva. Fast vi har ändå gjort sånt som varit tvunget att göras, som fixat alla golv, bort med linoleummattor, så att golvplankorna får andas, värmeisolerat vinden, fixat i ordning en toalett som var alldeles för snuskig. Så gick pelletsmaskinen sönder och där rök en del pengar. Det är dyrt att ha hus, men herregud vad jag älskar det här huset. Kände det igår när jag och Lillen låg och tittade på Revenge i tv-rummet (ja, vi har ett tv-rum, hur lyxigt är inte det ). Utanför öste regnet ner, ett sånt där varmt sommarregn. Vi låg i soffan och i tv-puffen och bara "Gud, vad vi har det mysigt". Ni vet hur det är på landet, man kan njuta av ett varmt regn som smattrar mot plåttaket.

I trädgården låg det järnrör, slangar och andra tokigheter. Jag ska inte säga att jag gör så mycket, jo, jag byter knoppar, och skruvar ner gardinstänger. Men det är så härligt. Det kommer att bli så fint. Jag älskar vårt hus härute. Vi ska inte göra några stora förändringar, snarare plocka fram det gamla. Det som var. Jag är inte så förtjust i "så blåste vi ut allt och satte in ett nytt kök, badrum eller vad det nu kan vara". Jag vill inte att mitt hem ska se ut som ett inredningshem som man hittar i en inredningstidning, jo, möjligtvis för att det är så eget. Men jag vill inte ha ett helt kök från HTH eller var nu kök kommer ifrån.  Jag går i gång på hela grejen att plocka ihop gamla loppisfynd med arvegods.

 Som den här fantastiska spisfläkten från 60-70-talet, som förra ägaren byggt en kåpa runt, som det är sånt riv i att alla andra fläktar känns larviga. Varför ta bort den? Den kan tvättas upp och så byter vi själva röret som inte går att tvätta. Jag älskar den.

Igår kom min bror ut med ett hörnskåp som vi hade i mamma och pappas finafina hus Martarve på södra Gotland. Minnen. Det vackra blågröna skåpet ska få stå i det rum, som en dag när vi har pengar kan inreda till ett badrum.

Fåglarna kvittrar utanför fönstret. det är morgon på BJörkö. Jag tror jag ska gå en långpromenad med Pino innan frukost. Gå ner till den fina sandstranden som vi hittade för några helger sedan. Livet känns så härligt.

Kan verkligen rekommendera AAA-kliniken vid Odenplan. Går hos Lars-Olof. Jag har haft så ont i min högra arm. Har haft ont ända sedan operationen. Jag tror jag tar smärta lite för bra. Typ anpassar mig. Det är inte bra. Det gick liksom för långt. Men nu har jag tagit itu med allt som värker och gör ont i kroppen. Värken i armen börjar försvinna. Har gått fem gånger. Ska gå hela nästa vecka också. Värken och svullnaden känns som den gått ner.

Jag får massor med mejl, jag är inte så bra på att svara. De flesta skriver privat till mig. Jag försöker svara så gott jag kan, men ibland hinner jag inte. Jag läser allt ska ni veta. Och jag tackar verkligen för alla fina mejl jag får och fått. Ni är underbara.

Jag tror också att vi kommer att få se mycket av sånt här: Stora matfusket det är bra, de stora företagen måste synas. Det är bra att vi går på dem, de har fått härja fritt och oemottsagda lite för länge. 

vi kan inte leva hälsosamt på en sjuk planet

Min man har ett uttryck som han säger ibland; Vakna upp och lukta på kaffet. Min man är ju amerikansk medborgare, det är en direktöversättning som ni fattar. "Wake up and smell the coffee" Men jag tycker nog att det funkar även på svenska. För allvarligt talat det är dags att vi vaknar till liv nu. Vi kan INTE leva hälsosamt på en sjuk planet.
Igår gick
Folke Rydens dokumentär på Vetenskapens värld. Och det är ingen munter film direkt. Men den MÅSTE ses och vi måste börja agera, och vi måste börja agera NU.

I dokumentären kollar man blodet på en gravid tjej. Det visade sig att man kunde finna 35 olika miljögifter utav de 49 som man tittade efter. När bebisen Alfred väl var född så tog man tester på honom. Det är första gången i världen som man tittar på ett så litet barn. Av 49 möjliga miljögifter hade han redan 25 av dem i sin lilla kropp. Det värsta var, att några av de helt nya miljögifterna, det vill säga gifterna som finns i bland annat teflonpannor, flamsäkra leksaker, kläder, madrasser etc. Av de miljögifterna var hans värden högre än hos hans mamma.
Läs den meningen igen.
Bebisen som bara är några månader, har alltså högre halter av de nya miljögifterna som vi ännu inte studerat. Så vi vet alltså inte vad det kommer att betyda för hans framtid.
Många av de nya gifterna är hormonstörande, vilket med stor sannolikhet kommer att störa hans möjligheter till reproduktion. Vi vet också att den hormonella cancern ökat, bröstcancer, prostatacancer och den gynekologiska cancern på kvinnor. Och att den går ner i åldrarna.
Är det inte dags att vakna upp nu?
Det räcker inte längre att skriva listor på vad man ska göra för att motverka cancer. Blir så trött på alla som tillskriver cancersjuka olika epitet som att de är för snälla, inte har sagt ifrån tillräckligt, inte gått i terapi tillräckligt, inte skrattat tillräckligt.
Jag blir så trött och faktiskt förskrossad, för medan ni sitter där ni som tror att cancerns uppkomst handlar om personens egen roll, så glömmer ni en viktig sak och det är att vår värld håller på att gå under. Att maten vi äter, att vattnet vi dricker, simmar i och luften vi andas är fullt av miljögifter som gör oss sjuka. Och vi behöver göra radikala förändringar. Vi måste bojkotta företag som pysslar med flamsäkra saker. Kräva förbud på ALLt som ingår i miljögifter.
Vi måste gå ihop oss.
Lyft huvudet från naveln och se vad som händer.
Vi kan inte dansa bort cancer.
Inte sjunga bort den.
Inte yoga bort den.
Inte andas bort den.
Inte äta bort den.
Eller vad det nu är för olika åtgärder som tipsas om.
Vi kan må bättre av det, thats fine.
Och ja, det är viktigt att träna, äta bra och att gå i terapi är superviktigt. Men, nej det botar inte cancer och NEJ det är inte anledningen till att vi får cancer.
För jag tar det igen, vi kan inte leva hälsosamt på en sjuk planet. Smaka på det. Dags att vakna upp och lukta på kaffet, helt enkelt.
Vi måste se över våra så kallade behov.
Vi behöver inte 150 olika tandkrämer. Vi behöver typ en som inte har någon skit i sig. Och det gäller alla saker som diskmedel, tvättmedel, sköljmedel, schampo. Ja, ni fattar. Förbjud de farliga ämnen och de företagen som redan blivit extremt rika på att lura oss och förstöra vår värld får helt enkelt sluta producera sånt som är farligt.
Bojkotta varor med miljögifter. Köp bara bra produkter, som inte har en innehålssförteckning som du inte förstår.

Gör inte den ekologiska maten dyrare. Det funkar för höginkomsttagare att handla ekologiskt, men jag tänker på alla de som faktiskt inte har ekonomisk möjlighet att handla ekologiskt. Kan man införa rut och rotavdrag, som typ bara höginkomstagare har användning av, nog sjuttsingen kan man inför eko-avdrag, fast för alla! Att vilja leva hälsosamt ska verkligen inte vara en klassfråga.

Jag tycker bara inför skatt för företagen som använder socker som tillsatser. Sockerskatt.
Skatt på alla företag som använt och använder sig av miljögifter. Låt de få ta ansvar för det de gjort. retroaktiv skatt för företag som försurat vår värld.
Förbjud rökning.
Det finns 52 cancerogena ämnen i rökning. Det är helt absurt att vi tillåter det.
Hälsosam livsstil kan vara ett ämne i skolorna.
Det finns massor av åtgärder vi kan göra.
Gå med i Naturskyddsföreningen.

Här hittade jag en spännande blogg: en blogg om hur jag kan kemikaliebanta mitt hem

Jag vet. Man vet inte var man ska börja. Man tänker jag orkar inte, eller det jag gör spelar ingen roll. Jooo, det spelar roll. Jag har nu mejlat Naturskyddsföreningen att jag vill bli volontär och att jag vill veta mer om hur jag kan engagera mig.

Vi kan hjälpa Naturskyddsförening

Läs: Nästa år gäller det. Man kan nog beskriva det som ett supervalår. I slutet av maj ska vi rösta fram EU-parlamentariker. I september röstar vi fram politikerna som ska bestämma över skydd av vår närmiljö, kollektivtrafik eller stopp för kemikalier i förskolan. 
I valrörelsen är det antal röster på valdagen som räknas. Och våra röster är många:  

• För att få en plats i EU-parlamentet krävs det ca 150 000 röster. I Naturskyddsföreningen är vi 191 000 medlemmar.  
• För att komma in i riksdagen krävs det ca 230 000 röster. I Naturskyddsföreningen är vi 191 000 medlemmar.
• För att bli personvald i din kommun krävs det bara 5 procent av partiets röster. I Laholm motsvarar det knappt 50 röster. 

Naturskyddsföreningen är en av Sveriges starkaste och största folkrörelser. Det är också vår kraft i arbetet med att påverka alla partier och politiker. 

Nästa år kommer vi att ägna åt att miljömärka de som vill bli politiker och bestämma över framtiden på den här planeten. För oss och de som ska leva här efter oss. Det arbetet börjar vi på Rikskonferensen. Med inspiration från de som lyckats. Och med inspiration av varandras idéer om hur man påverkar ända från Lycksele till Bryssel. 

Inget parti äger miljöfrågorna. Men tillsammans kan vi äga inflytandet över framtiden.  

"1854 lämnade indianhövdningen Seattle från Suquamish-stammen vid Pugetsundet med stor värdighet över sitt territorium och sitt folk till Usas överhöghet. Talet han höll vid det tillfälet är nu. över hundra år senare , en isnpirationskälla för den ekologiska rörelsen, som har gett en ny tolkning åt hans stränga ord. Den riktar sig till oss - de vita bosättarnas ättlingar - och blir allt mer överhängande.
Lär era barn det vi har lärt våra barn; att jorden är vår mor. Allt som vederfars jorden vederfars också jordens barn. Om människor spottar på marken spottar de på sig själva. Detta vet vi: jorden tillhör  inte människan - människan tillhör jorden. Detta vet vi. Allting hör ihop som blodet som förenar en familj. Allting hör ihop."  (ur boken Anticancer)

fredag, lördag, söndag åsså måndag

Trodde att jag skulle åka till landet i helgen, men jag blev kvar i stan och har nu nästan skrivit klart mitt "kapitel" i ett par tjejers bok som förhoppningsvis kommer ut i början av nästa år. Projektet är hemligt än så länge, men jag är så glad att jag blev tillfrågad. Så nu ska jag bara fila på texten och förhoppningsvis kan jag skicka in den i veckan.

I söndags bestämde vi oss för att åka till Ikea. En del i mitt anticancerliv är att byta ut all plast i köket. Bort med stekspadar i plast, durkslag i plast. Ja, ni fattar. Plasten blir farlig när den värms upp. Och Ikea har ju bra grejer i rostfritt stål för bra priser.

 Mitt hår är på utväxt. Förstår ni min glädje över det? Jag längtar så efter mitt långa hår. Men nu är håret så pass långt att det liksom inte syns på mig att jag haft cancer. Nu är det mer "tanten ville ha en lite busig frisyr" ;) Och det kan ju vara okej ett tag.

Idag måndag har jag haft fullt upp. Jag går ju på AAA-kliniken, typ varje dag. Jag har nu gått fyra gånger och jag ska försöka gå två gånger till den här veckan och hela nästa vecka. Jag får akupunktur och så masserar de min onda arm och idag släppte det. Naprapaten tryckte på några punkter och det gjorde så ont att jag höll på att kräkas. Men så släppte det. Ska bli spännande att yoga på det i morgon. 

Sen åkte jag till ett möte med Josefin som driver Jfinecuisine. Hon kommer att ha en stor del i min väg tillbaka. För ni har säkert förstått att det just nu är operation bli frisk, stark och friskare i mitt liv. Hur tänker ni? Jo, jag har nämligen blivit erbjuden att bli en cleanseambassadör, så 30 maj ska jag gå en åtta dagars cleanse-kurs hos henne. Jag längtar så. Den här tjejen kommer att bli stor inom hälsa. Det är mer, vem är först att ge henne ett bokkontrakt?! Jag lovar. Hon är all-in. Hon stoppar inte bara nötterna i en påse och sätter på en snygg etikett. Jag blir så imponerad av unga tjejer som tar för sig på det där alldeles självklara och smarta sättet som jag så gärna önskat att jag hade när jag var i hennes ålder. Hejaheja Josefin. Vi gick igenom lite om nedtrappningen inför kuren. Som tur är verkar jag äta så pass bra redan innan, så det verkar inte behöva bli så mycket förändringar innan. 

Och imorgon tisdag, kom till Hälsa för alla på Drottninggatan 31, då lanseras Moonsun, bästabästa hudvårdsmärket i världen (jag vet jag lovar stort, men jag skulle aldrig säga så om jag inte menade det) och som grädde på moset så får ni 10 % på alla produkter i morgon. Mia och Jenny som driver Moonsun är hudterapeuter i grunden och det är verkligen två tjejer som gjort den hudvård som de själva sökt. I morgon har ni möjlighet att träffa dom i Hälsa för alla butiken och ställa frågor. Moonsun på facebook

Här är Moonsuns hemsida och nytt är att man nu kan beställa från både Norge och Danmark nu.