litegrann i chock

Jag är litegrann i chock. Min lilla hund, min lille prins, min följeslagare i vått och torrt mår inte bra. Jag har känt att det inte är på topp hans humör. Känt att han kanske har ont, känt att han känns kinkig och inte alls som den där glada, med svansen-i-topp-Pino riktigt är där.
Så jag kände, näe jag går till djurakuten. Den ligger ju precis där vi bor.
Och jag fick en akuttid. Och när jag satt där så sprack en sån där jätteuppsvälld analsäck, eller vad det kallas i famnen på mig. Blod och vätska. Men hundar har två analsäckar. Så de ville så klart tömma båda, och spruta i stjärten på honom och sen ge antibiotika. Men innan så ville veterinären lyssna lite på Pinos hjärta. och då hör hon blåsljud på hjärtat.
Läs det igen, blåsljud på hjärtat.
Jag tror hon såg på mig att jag blev orolig. Så hon var ju väldigt snäll och liksom höll i mig lite.
Så nu ska de söva Pino för att tömma hans analsäckar, men tydligen finns det en risk med att göra det, eftersom de hörde de här blåsljuden.
Så nu ska vi på efterkoll  för dem.
Men Pino är kvar och om en stund tar de nog tag i hans problem.
Men tänk om det är fara med hans hjärta.
Jag orkar, orkar inte. Det har varit lite för mycket sjukdom och sjukhus.
Halv ses, sex ska jag hämta pojken, snälla håll alla tummar och tår för att allt blir bra.

håll tummarna

idag, snälla. Och jag ska berätta efter mina möten om hur det gått.
Idag ska jag ha möten som är viktiga rent personligen och också arbetsmässigt. Så hålla alla tummar och tår.

alla har rätt att bli tagna på allvar

Jag la upp en länk på min facebooksida, den här: Helt sjuk vad liten du är
Och oj, oj vad det rasslade till bland kommentarerna. Några tyckte att om man låter sig bli fotograferad och också publicerad i form av snygga bilder i media, så måste man räkna med att man inte kan bli tagen på allvar. Och så några som tyckte att typ Alexandra koketterade i sin krönika, eftersom hon inte vet hur det känns att känna sig ful, och inte bli bra på bild. Jag hårddrar allt, och alla har rätt till sin upplevelse. Inget rätt, inget fel.
Jag har haft svårt att svara på alla kommentarer och tänkte att jag skulle skriva något här. Och jag är tvungen att låta det bli personligt.
Och jag tar en risk, eftersom att prata om sitt utseende och sina tankar om det kan vara oerhört provocerande. Och då alldeles särskilt när man som jag låtit sig bli fotograferad ganska mycket.
Ungefär som att man tycker att man är snygg... och det är typ det värsta man kan få tycka i Sverige. Man ska säga tack snälla, tycker du det?
Kan vi inte bara lägga utseende åt sidan och koncentrera oss på det som strålar därinne i alla. Och JA, jag är högst medveten om att söthet, snygghet har en fördel.  Men det kan också bli ett ok, som främjar till dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Och om det tänkte jag det här inlägget skulle handla.
Och vill vi inte att kvinnor i all sin prakt ska ta för sig av tillvaron, livet. Inte be om ursäkt för något, vare sig övervikt, undervikt, söthet, mindre söthet eller vad sjuttsingen det än skulle kunna vara.

Jag var ett mycket sött barn som liten. Min mamma och pappa lät personer som just tyckte jag var söt få ta hand om mig. Personer som tyckte det var kul att ta en gullig unge på cirkus, gå på restaurang. Ibland bodde jag hos de här personerna. Min mamma har sagt att jag kunde bo hos några en vecka, kanske två och då pratar vi att jag är under fyra år. Jag hade lätt för att bli omtyckt, men det skapade också en sorts avsky i mig, att inte bli sedd för den jag var utan tidigt för hur jag såg ut. Att vara till lags, vara formbar och just söt. Till saken hör också att min mamma aldrig under hela min uppväxt sagt att hon tycker jag är söt. Så det var så dubbelt. Från alla andra fick jag höra hur söt jag var, men aldrig från den jag kanske behövt höra det allra mest.
Vi har pratat om det jag och mamma, och jag har försökt förstå hennes anledning, som var att hon ville att jag skulle utveckla något annat. Hon var rädd att jag skulle leva enbart för det, hon ville att jag skulle studera, bli något. Hon hade själv på nära håll sett, hur det kan gå när man lever på sitt utseende och inte utbildar sig. Min mamma försökte skydda mig, kan jag idag förstå, men oj, vad fel det blev.

Jag har minnen av att jag som åtta-nioåring känner mig nervös eftersom jag ska läsa nåt inför klassen och vikarien, den manliga som vi har den dagen rusar fram och kramar mig inför hela klassen och säger nåt i stilen; Å, du är så söt.
Det skapade en sån jäkla jobbig känsla i mig. Jag kan fortfarande tycka det är jobbigt att stå inför en grupp människor, eftersom jag tänker att de värderar och tänker på mitt utseende mer än de lyssnar på mig. Och jag skulle aldrig ställa mig på en scen för att hålla föredrag i höga klackar, kjol, urringat och tillfixad, som många andra gör. För att man vill känna sig fin, kanske vacker eller läcker. Nej, jag klär hellre ner mig, för att jag tycker det är skitjobbigt om någon tycker något om mitt utseende.
Jag började också tvivla på att jag har nåt att säga, om mina ord var värda något.

Till saken hör också att jag fick bröst tidigt i livet, och inga små bröst, utan ganska stora. Jag dolde min kropp under bylsiga tröjor och mådde dåligt för den uppmärksamhet som jag fick.
När jag var på badstranden som tonårsflicka med min kompisar kom gubbar, killar och män fram. De var fotografer som ville plåta mig för FibAktuellt och alla möjliga tidningar.
Jag fick fan inte vara i fred.
Jag har också blivit påhoppad av äckliga killar på stan, som tagit sig rätten att ta på mina bröst. Och det när jag var en tonårsflicka och inte ens varit tillsammans med en kille.

Jag bad aldrig om den uppmärksamheten. Jag lät mig inte fotograferas, men jag blev ändå inte tagen på allvar. Jag hatade, hatade hela min gymnasietid. jag hade kvinnliga lärare som ansåg mig korkad för att jag var blond, söt och storbystad. Jag fick lägre betyg, fast jag skrev femma på nationalproven.

och kommer ni ihåg, det jag skrev om när jag kom till universitetet och min lärare tyckte att jag skrev så bra, och tjejerna i min grupp sa att han tyckte det, för att han var kär i mig. Det var också innan jag började låta mig bli fotograferad.

Jag skulle kunna radda upp så många knäppa kommentarer jag fått på grund av mitt utseende. och nej, jag tycker inte själv att jag är så snygg. Jag kan tycka, känna att jag ser bra ut vissa dagar, men mestadels skiter jag i det. Det är mer en känsla och känslan jag vill ha i mig själv, som egentligen inte handlar så mycket om mitt utseende, det är att jag är ganska härlig.Och det innefattar på något sätt att inte ha ont nånstans, att känna att jag har en stark kropp, att jag mår bra i mitt huvud. Att jag kan tycka att jag är lite kul, att jag trivs i tillvaron och känner mig älskad av min man och omtyckt som mamma, bonusmamma och vän och dotter. När allt det där är i harmoni känner jag mig snygg. SEn vet jag att jag blir bra på bild, men jag kan också bli fruktansvärt ful på bild. Men vad gör det?

Och jag älskar att åldras, just för att det här med utseende blir mycket mer sekundärt för en kvinna, så nej, du som skrev de kommentaren. Jag välkomnar det!


Det har tagit många år av terapi, kanske inte enbart för det här med utseende. Men att skapa en självkänsla som är stark och trygg. Idag använder jag gladeligen mitt utseende, och låter mig fotograferas hejvilt och jag förväntar mig att bli tagen på allvar - ändå.

Jag raddar upp några exempel, vad tycker ni har inte de rätt att bli tagna på allvar, bli lyssnade på:
Fotomodeller
Porrmodeller
skådespelare
programledare
bloggare
sångerskor
Fyll gärna på listan, men alla de här yrkena blir ofta porträtterade i media på ett eller annat sätt. Har ni svårt att ta deras tankar på allvar?
Varför har ni det i så fall?
Hur ska man vara för att bli tagen på allvar som kvinna?
Jag tycker det är en intressant diskussion.

meningen med livet - Mia

Namn: Mia Skaug

Ålder: 39 (fyller 40 den 28 juli i år)

Yrke: Naturkosmetisk hudterapeut/Aroma terapeut och ägare av hudvårdserien Moonsun organic tillsammans med min själs vän Jenny Svärdendahl.

Civilstånd/familj: Gift har två barn.

Bor: I Världens vackraste stad. Stockholm.

Vad är meningen med livet?

- Det är en svår fråga och ganska orättvis på något sätt. För frågar man ett fattigt gatubarn eller en ensam kvinna med barn i ett land som exemplevis Rwanda, då blir nog svaret att försöka överleva dagen. Det är ju så individuellt. Men frågar du mig så är mitt svar: Min familj. Min familj är meningen med livet.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv utvecklats hittills?

- Absolut. För mig är livet är en pågående process man vet aldrig vad som bjuds, men jag försöker att leva i nuet och att njuta av varje dag. Jag har en underbar familj, världens bästa jobb, fina vänner och jag är frisk. Jag är enormt tacksam för det.

Vilken är din livsfilosofi?

- Peace and love in the world starts with peace and love in your heart.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

- Våga säg nej, kan låta banalt men fasen så viktigt att våga ta ansvar för vad man känner och tycker. Gör man det får man bra vänner, fina relationer och gott själv förtroende.

påskyoga på Yogavita

Kära yogi och yogini,

Kom och yoga på Yogavita i Båstad i påsk. Och njut av att våren faktiskt alltid kommer tidigare till de södra delarna av Sverige...

Båstad: 5-9/4 Yinyoga, hathayoga & Ashtangayoga

Ashtangayoga Förberedande för Mysore & Mysore
Torsdag 5/4 kl 18.00-20.00 Ledd klass/förberedande
Fredag 6/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Lördag 7/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Söndag 8/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Måndag 9/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 950 kr/för alla dagar. Drop in 225 kr betalas in på bg 5459-1201
Föranmälan krävs.

Hathayoga & Yinyoga (Kombineras)
Fredag 6/4 kl 16.00-18.00 Hathayoga och yinyoga
Söndag 8/4 kl 16.00-18.00 Hathayoga och Yinyoga
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 450 kr för alla klasserna. Annars 250 kr per klass. Betalas in på bg
5459-1201
Föranmälan krävs

Måndag 9/4 kl 14-16 Workshop på Sans och balans i Viken.Höftöppnande och bandhas. Vi går igenom ett höftöppnande program, tittar på
hur man med hjälp av yogan kan öppna upp i höfterna och få mer
blodgenomströmning i bäckenbotten Vi går igenom bandhas, dvs kroppslåsen,
det lilla lyftet som man aktivt använder i sin yogaträning och som vi i väst
kallar för knipövningar.
Anmälan: www.sansochbalans.se

smörj din insida med ghi

Jag är frisk, jag är på benen. Jag mår bra. Jag är mig själv igen. Det är så härligt. Jag är tacksam. Jag har överlevt alla sjukdomar jag trott jag haft.
Jag är tillbaka.

Ni vet ju att jag går en utbildning till att bli ayurvedisk hälsorådgivare och i höst om allt går enligt planerna kan jag alltså titulera mig det. Väldigt trevligt. Alldeles särskilt när jag också åker med en grupp elever till en ayurvedisk resort i södra Goa för att ha yoga i mitten på november.

Hej, jag heter Karin Björkegren Jones, jag är journalist, författare, yogalärare och ayurvedisk hälsorådgivare. hehe...

Tänkte jag skulle dela med mig av lite ayurvediska tips framöver. Ayurveda och yoga vandrar väldigt fint hand i hand tycker jag. I ayurvedan använder man ghi, istället för smör. Här kan du läsa mer om det: Om ghi

Om man lite snabbt och slarvigt ska förklara ayurveda, så kan man nog säga att allt, faktiskt allt handlar om vår matsmältning. Och att vi tyvärr i väst inte tuggar maten tillräckligt, och att det i längden inte är bra. Det vill säga att vi faktiskt förgiftar oss själva genom maten vi äter, hur vi äter den, när vi äter den och framför allt att vi nästan inte tuggar den. 32 tuggningar ska varje tugga helst innehålla. Det är skitsvårt, jag vet. Och ordspråket Låt maten tysta mun. Ja, det skulle man nog kunna säga är ett ayurvediskt uttryck. Att prata när man äter är inte bra för matsmältningen och att äta framför datorn eller tvn, gud förbjude. Det är verkligen inte bra. Och det finns poänger i denna gamla lära och även om man inte gör det varje dag, så kan man kanske nån gång kan testa att äta i lugn och ro, med sig själv. Och att försöka tugga maten ordentligt. Och njuta av varje tugga. Inte liksom slänga i sig maten på fem minuter.

Ghi kan hjälpa till med matsmältning och transportera bort slaggprodukter och annat som vi vill bli av med.

Tänk på att använda osaltat, och helst ekologiskt smör till ditt ghi.

tänk om jag har dengue

ni tror jag skojar, men jag menar allvar.
det här är ett ångestinlägg, såna som man inte ska skriva, tänker jag. Men just nu är jag så orolig, min kropp är i uppror. Känns som febern bara stiger.
Igår var jag på infektionsakuten på Karolinska, de tog alla prover, trodde jag. Så, var det någon som påminde mig om Denguefeber, och när jag går in googlar så tycker jag att allt stämmer in på det.
ALLT stämmer in.
Herregud, tänk om jag fått dengue.
Så här reagerar jag.
Jag blir ännu sjukare. lätt hysterisk. Har ringt och försökt att få tag på doktorn som tog hand om mig. Har också ringt smittskyddsverket och försökt få dem att analysera via telefon om jag har dengue.
Får inte tag på läkaren.
Och smittskyddsverket, är måttligt intresserade av att ge en analys. De tycker att jag ska ringa doktorn. Jag är i ett moment 22. Nu överväger jag att ta fram gårdagens läkares privata telefonnummer. Söka på hennes namn på ratsit och eniro. Känns som om jag går sönder om jag inte får reda på om jag har dengue.
Och jag får inte tag på Ray, han svarar inte på telefon fast jag ringt hundra gånger typ.
Men vad ska han göra, eller säga. Han är ju ingen smittskyddsläkare.
Å, vad jag önskade att jag kände en smittskyddsläkare.

det är insidan som räknas

Jag skrattade när jag kom på vilka böcker jag tagit med mig till Goa, som min semesterlitteratur. Det fanns verkligen en linje...

Det kändes ganska märkligt att ligga och läsa Ann Heberleins bok om hennes ångest och självmordstankar i ett land som Indien. Det är svårt att förklara, för jag vill verkligen inte förringa någons känsla av ångest. Och ja, jag har haft det och ibland kommer de där djupa tunga känslorna också över mig. En dag ska jag skriva om min våndor, mina känslor och vad jag varit med om. Men det blir i en bok. Jag har all förståelse för såna känslor - verkligen, men i ett land där det finns så mycket fattigdom, där det mesta handlar om att överleva dagen. Jag vet inte men det kändes märkligt. Och jag får perspektiv på mitt eget liv, mina egna problem när jag är ute och reser. Möten med människor i andra länder gör att man växer som människa. Vi är så lika trots olika förutsättningar.  Men vi hänger upp oss alltför mycket på status här i Sverige och jag märker att jag tröttnat på alla inredningsprogram, stylingprogram. Yta är aldrig viktigare är innehållet. Det är liksom alltid insidan som räknas.

Ibland får jag frågan, hur klarar du att se all fattigdom, och typ underförstått: Jag hade aldrig klarat det. De kan också slänga ur sig det. Ungefär som att man är en finare och bättre person om man stoppar huvudet i sanden och låtsas att det inte finns.

Men i det fattigaste länder jag varit, är också de länder där jag så frikostigt blivit hembjuden på middag, te, kaffe eller dricka ur en jättejättestor läskflaska i deras hem, som bestått av ett rum och som delas av sex personer. Fattiga människor är också stolta. Stolthet är liksom inget som bara är för de som är rika, och äger slott och har tjusiga yrken. Nej, stolthet finns överallt och det är så jäkla härligt att se. och glädjen. Alla människor ska mötas med respekt, men är de dumma, ja, då kan man gott tala om det. Jag har nu läst två av Nisse Simonsons böcker. Och de gör mig glada på nåt sätt. Han är ju kirurgen som menar att man kan tänka sig glad. Att man helt enkelt kan välja det positiva tankespåret. Det tilltalar mig så mycket. I den senaste boken handlar det mycket om hans roll som läkare och mötena med sina patienter. Igår tillbringade jag hela kvällen på karolinska infektionsakuten. Jag tänkte verkligen på hur fint bemött jag blev. Vilka urgulliga sjuksköterskor. Omtänksamma och snälla. Och vad lugn man blir när man blir bemött på det viset. Tacksamhet och förnöjsamhet.

jag vet var min gräns går

Den här bloggen som jag följer är så intressant och tar upp spännande ämnen. Farliga ämnen liksom. Läs det här: manipulation
Oj, vad många gånger jag gått på det här. Tidigare har jag inte riktigt förstått det, för min första reaktion har alltid varit att först tro att allt är mitt fel. Att jag gjort något dumt och det är liksom den som manipulerars möjlighet att liksom komma in lite längre.
Tänk att det finns människor som vill sätta sig på andra, trycka till göra illa. Jag skrev ju ett blogginlägg om avundsjuka. Tidningen Måbra hörde av sig och ville att jag skulle skriva en krönika om just det. Vilket jag gjorde, jag tror det är i det nummer som är ute nu, eller så var det förra numret. Uppenbart är det svårt med relationer, men kanske just för att vi ska kunna måbra, måste man titta på såna här saker som är lite mer svåra att prata om. Eller vad tycker ni?
Idag är jag så lyckligt lottad, jag är gift med en man som jag kan prata med såna här grejer om. Han ser det så tydligt. Han kan säga att den här personen är inte bra för dig. Han ser långt innan jag ser. Han kan säga till mig, var försiktig Karin. Han har haft rätt varje gång.
Jag kan se det med hans relationer också, för det är kanske lättare att stå utanför och titta, och svårare att vara mitt i.

Min man har varit med om så mycket i sitt liv och ändå har han alltid behållit sitt hjärta intakt. Liksom varmt, snällt och öppet. Och han är stark mentalt, herregud jag har aldrig träffat en så stark människa. Min man är en krigare, en kärleksfull krigare. Min man är en bra människa. Han är rakt igenom schysst. Han möter ALLA med respekt och jag vet att han vill ingen illa. Å, vad jag är stolt över honom.
Jag har aldrig träffat en så bra människa i mitt liv och han har hjälpt så många vilsna ledsna små själar, fått dem att gilla sig själva. Våga göra grejer de aldrig kanske hade vågat utan hans uppmuntran. Att få leva med en sån man, har stärkt mig så oerhört mycket.
Jag har så lätt att ta in människor i mitt liv. Bjuder in dem med hull och hår. Det är så lätt att hamna i det, om man har en uppväxt av medberoende. Man vill inget hellre än att alla ska vara snälla, schyssta, vilja en väl och framför allt man vill inte tro att någon kan spela spel med en. Vara med en för att få ut något av en, utnyttja en. Men nu har jag gått på de här smällarna alltför många gånger, så jag har lärt mig en viktig sak.
Att vara rädd om mig, och att min riktiga vänner, de är några få, men de är där i ur och skur. Och jag finns där, om de behöver mig - och jag vet att det vet det. Och det gör att ingen kan komma åt mig på riktigt.
Folk kan göra mig ledsen. De kan såra. Men min innersta kärna kan ingen nå.
Och när jag kom på det, så kändes det så lätt.
Jag älskar att träffa människor. Jag älskar att bonda med människor. Jag älskar möten. Tycker det är kul att få människor att gilla varandra. Man kan faktiskt vara personlig, men jag vet var min privata gräns går och DET är jätteviktigt.
Förstår ni vad jag menar?

Meningen med livet - Bella

Namn: Gabrielle Håkansson
Ålder: 38 år
Yrke: Administratör/Yogafröken/Ayurvedisk Yogamassör
Civilstånd/familj: barnen Melker och Märtha
Bor: Upplands Väsby

Vad är meningen med livet?

- För mig är meningen med livet att sträva efter välmående och positiva upplevelser. Ta vara på sig själv och ha så roligt som möjligt på sin resa. Vara ödmjuk mot sin omgivning och le.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

- Jag tror att det som sker och hur man väljer sin väg i livet har en mening. Jag kan ibland se tillbaka och undra hur jag kunde göra på det ena eller andra sättet, inte riktigt förstå mig själv. Men man utvecklas efter sina val och erfarenheter och det leder förhoppningsvis en framåt till klarare beslut. Jag har gjort massor av saker i mitt liv, provat på det mesta och träffat många intressanta människor. Rest till massor av ställen och sett en hel del, tränat allt från att hänga i cirkustrapets högt i skyn till yoga. Jag har så många fantastiska minnen som jag är otroligt tacksam för och sen har jag ju mina två fina barn. Så ja, jag är nöjd.

Vilken är din livsfilosofi?
- Lev din dröm!

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?
- Inget varar för evigt, fast det känns så ibland. Livet går upp och ner. Gräv inte ner dig för sådant som känns tungt och hopplöst. Rätt som det är skiner solen igen och lyckan hägrar. Ta hand om dig själv och din omgivning, omtänksamhet och ödmjukhet segrar. Sen tänker jag också att man ska ta vara på sina talanger. Ge massa kärlek till dig själv, våga göra det du drömmer om. Allt är möjligt!

på djursafari i Goa

Den här gången i Goa, var det som att vi var på safari. Jag är ju sjukligt förtjust i djur. Skulle lätt kunna bli en tant med hundra katter, och kanske en ensam svan på ålderns höst. Skulle med glädje starta ett hundstall, eller kattpensionat eller nåt för hemlösa djur.

En av mina starkaste upplevelser var när jag och Mira, för några år sedan, fick komma hem till engelske John, som startade Animal rescue i Goa, och i resten av Indien, faktiskt. Han bor i ett hus i Goa, med sin fru och sjutton katter, 25 hundar och typ 40 apor. Jag och Mira badade med några badglada apor i Johns pool. I huset hängde små dockblöjor på tork. John och hans fru, Jo hade precis tagit hand om en liten bebisapa, som behövde mycket kärlek, så mycket kärlek att han fick sova med dem i sängen. Apor behöver sin mamma i minst två år, just för att de ska kunna bli apor. Och tyvärr är det allt för många i Indien som tar apbebisen från sin mamma, och använder som någon sorts turistattraktion. Det är så sorgligt. Men kan vara bra att tänka på när man är utomlands, att man inte låter sig fotograferas med en liten apa. För då stödjer man djurkidnapparna, och det gör att de fortsätter att ta små djurbebisar från deras mammor.

Animal rescue är ett jättebra ställe att stödja: animal rescue Goa

Den här semestern såg jag och Ray apor vid två tillfällen. Jag älskar apor. En av gångerna var det en stor apa som sprang över vägen. Både läskigt och spännande. Vi såg också en massa hundar och katter och vilda grisar. Och några elefanter. Och en dag vi hamnade i ett hav av 60-70 örnar som seglade över en bro. Vi räddade också en liten ekorrbebis. Rena rama zoo...

Men, oj, vad jag njöt.

Här lyckas jag ta en bild på en kossa som tagit upp en plastpåse ur en soppåse. Tyvärr är just det den vanligaste dödsorsaken för en ko. Att den sväljer en plastpåse och kvävs till döds. Men inte den här, för jag tog bort plastpåsen.

det finns vagbeskrivningar, och sa finns det vagbeskrivningar...

Nu ar det bara nagra dagar kvar i det har landet. Fredag natt aker vi hem. Jag lovar att jag ska skriva liiite mer, an jag gjort de har veckorna, nar jag val kommit hem.
Jag vill bara dela med mig av en harlig kommentar jag fick.
Jag var ute och akte pa min scooter och forsokte hitta, ah, jag kommer inte ihag vad, nagon restaurang. Men hur som, jag behovde en vagbeskrivning. Vet ni vad jag fick?
"You turn right by the Mangotree"
Den meningen stannade kvar. Hur gulligt ar inte det?
Tank dig den i Sverige, svang vanster vid appeltradet. Visst, alskar man den vagbeskrivningen? 

meningen med livet - Cecilia

Namn:Cecilia Ylvén

Ålder: 39
Yrke: Kriminalvården, Jur Kand.
Familj: Mamma, pappa, syster, bror samt katterna Fjant och Fizen.
Bor: I lägenhet i en närförort söder om Stockholm tillsammans med mina två älskade ”luddklumpar”

Vad är meningen med livet?

- Livet är en upptäcksfärd och en resa med såväl dolda som planerade destinationer. Jag tror att meningen med livet är att uppleva, men också att hitta de platser och de relationer som ger lycka och tillfredställelse. Åt andra hållet så kan man säga att livet handlar om att välja bort sådant som inte tillför något eller som ger en känsla av sorg och otillräcklighet. Men jag tror ändå att man måste uppleva allt för att kunna se skillnaden. Idag har vi så många intryck och möjligheter omkring oss att det är svårt att hitta den egna känslan. Att kunna svara på frågan ”vad gör mig lycklig”, är inte alltid lätt i dagens samhälle när vi ständigt matas med information och andra människors sanningar. Men jag tror ändå att själva essensen är att gå tillbaka till det vi är och våga lyssna på vårat eget hjärtas röst.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

- Det är jag, även om det då och då finns tider när jag önskar att vissa saker sett annorlunda ut och att jag agerat annorlunda. Men förr eller senare så har det alltid kommit ett ”kvitto” på varför vissa saker har skett och att det visat sig att allting utvecklat sig precis i den riktning som det ska. Om jag tittar tillbaka och säger att ”tänk om jag bara”, så leder det inte till något annat än att jag blir ledsen och besviken för att jag inte gjort vissa saker tidigare, vilket inte är speciellt konstruktivt. Jag vet ju faktiskt inte ifall saker och ting skulle ha blivit bättre i alla fall.

Vilken är din livsfilosofi?

- Känns det bra- är det bra. När magkänslan känns bra och en handlig gör mig glad och lycklig så är det bra för mig. Punkt slut. Många gånger har jag gjort saker för att jag trott att det ska vara på ett visst sätt och inte för att jag velat och det har många gånger gett en bitter eftersmak. Jag försöker i mesta möjliga mån att vara så pass sann mot mig själv att jag inte gör saker som känns fel eller som jag helt enkelt inte vill. En klok person sa till mig en gång ”att älska är att säga nej”. Det kanske låter konstigt men att göra något som du inte kan stå för, som känns fel och påtvingat är inte en speciellt kärleksfull handling vare sig mot dig själv eller personen som du gör det för. Och det känns inte bra vare sig att ge eller få en sådan handling.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, utifrån din egen erfarenhet av livet vad skulle det vara?

- Våga lyssna till ditt eget hjärta och följ det. Livet är fullt av människor som kommer att förespråka att just deras livsplan och beslut är de bästa och det kan vara både pressande och förvirrande. Så behöver inte vara fallet för dig, vi är alla olika, vi utforskar olika vägar i livet och det är precis så det ska vara enligt mig. Det är viktigt att våga lyssna inåt och känna efter - vad vill jag? Drömmar är sköra så våga följa just din dröm, våga försöka. Tro på dig själv, för du kan mycket mer än vad du själv förstår. Du är unik i ditt slag så tillåt dig själv att vara det. Se till att ha så kul du bara kan, ett gott skratt sätter guldkant på tillvaron.

ett litet livstecken

Im alive and kickin...
Jag ar inte sa bra pa att uppdatera min blogg, nar jag ar ute och reser. Ni ser jag ar i Indien och forsoker skriva pa mitt favoritinternetstalle, Manali Bookshop i Anjuna. Hit har jag akt och kollat min mejl i snart nio ar nu. Hoppas ni kan lasa det har inlagget, ni far anvanda er fantasi och lasa in var det ska vara prickar pa A och O.
Det tog ett tag for mig att landa den har gangen. Jag var sa fruktansvart trott.
Det har ar min forsta semester pa tva ar.
Det kan lata som jag ar ute och reser och semestrar ratt mycket, men det ar alltid jobb. Alltid.
Nu ar det semester och vad jag sovit. Jag sover pa min solstol i skuggan. Jag sover middag och lagger mig tidigt,tidigt pa kvallen. Jag ar som en kamel som lagrat en massa trotthet och nu far jag liksom slappa taget. Och da sover jag.
Idag var forsta dagen nar jag kande att energin var tillbaka. Jag har yogat varenda dag anda. Pa mornarna med Rolf och Marcy och sa har jag forsokt att klamma in en vinyasa flow med Julie Martin och nan pranayama och meditation har och dar. Jag ar i himmelriket, aker runt pa min scooter, fikar med gulliga manniskor som jag traffat och nagra jag kant sedan tidigare.
Pa fredag kommer Ray, min alskling. Det ar forsta gangen han ar i Indien och jag hoppas, hoppas att han kommer att tycka om Indien. Sa han vill aka hit med mig fler ganger. Sa hall tummarna for det.
Jag ville bara ge er ett livstecken.
Jag ar har, jag laser kommentarer. Jag mar bra och jag tankar mig full av energi. Jag hoppas ni har det bra i Sverige, och om ni av nagon anledning kanner er lite hangiga, sa tank att jag blaser lite varm energivind fran Indialand, pjuh.
STor kram

Meningen med livet - Mikaela

Namn: Mikaela Holmberg
Ålder: 37
Yrke: Programmerare
Civilstånd/familj: Erik, 32, Fabian, 5, och Lo, 1
Bor: Aspudden

Vad är meningen med livet?
- Jag tänkte länge att det handlade mycket om strävan. Bli lycklig, bli bättre människa, bli godare, bli bättre på jobbet. Det sätter ju en viss press på en, och innebär implicit en önskan att bli annorlunda. Och att inte uppskatta det som är. Nu tänker jag alltmer att det handlar om att faktiskt försöka tycka om den man är och där man är. Att njuta av livet. Att äventyret inte behöver vara resa till en massa ställen utan händer precis här. Jag känner mig så medveten om att barnaåren går fort, och att det är en mycket speciell tid och vill njuta av den så mycket jag kan. Så meningen med livet är väl att försöka tycka om sig själv, sitt liv och att njuta så mycket man kan.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
- Absolut. Att vara nöjd med sitt liv innebär inte att alla dagar är enkla, och det är de inte. Men jag har allt jag önskat mig, och allt jag inte ens visste att man borde önska sig. Jag trodde nog aldrig att jag skulle få barn, att jag skulle leva det här livet och jag är otroligt tacksam för att det blev så här. Livet blir stort, starkt, sårbart, härligt, jobbigt, roligt och underbart med barn.

Vilken är din livsfilosofi?
- Jag vet inte om jag har någon livsfilosofi riktigt, men jag försöker leva och ta vara på livet så mycket jag kan mitt i den karusell som livet kan vara ibland. Tiden räcker inte till, och man räcker inte alltid till själv heller. Därför känns det viktigt att påminna sig om att hela tiden stanna till och njuta, känna hur otroligt härligt det är att leva. Att fokusera på stunden och inte alltför mycket på allt som ska göras hela tiden. Jag vill leva livet så mycket jag bara orkar!

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?
- Jag skulle väldigt gärna hitta ett svar på den här frågan som verkligen skulle nå fram genom livsbruset till unga tjejer.  Att vara ung är skitsvårt, och jag tror det är speciellt svårt som tjej. Själv
önskar jag idag att jag tyckt om mig själv lite mer, att jag insett då hur bra  jag var. Att jag dög, och att alla känner så. Att de inte duger. Det skulle jag vilja säga på ett sätt som nådde fram. Du duger, du är skitbra!

Mrs Jones ger rabatt

Ni vet ju att jag älskar Moonsuns härliga produkter och ni vet att jag numera också är deras, ja, vad ska man säga taleskvinna. Och JA jag använder bara deras hudvård. Och det ÄR världens bästa hudvård, för oss som är medvetna. Så därför känns det kul att tala om för er att ni får 15 % rabatt när ni beställer på deras webshop, som du hittar här:MOONSUNs webshop men glöm inte att fylla i kampanjnamnet eller koden, kanske man ska säga och den är: Mrs Jones

Kram, nu ska jag packa i morgon bitti åker jag till Indialand.