fredag 14 mars 2014

Vila där du är

I torsdags var det dags för ultraljud på Radiumhemmet. Det första efter alla behandlingar. Har spänt mig väldigt inför det. Satt som på nålar hela bussresan till KS. Man kastas direkt tillbaka till "förr" och alla besök och de tråkiga beskedet att jag hade inflammatorisk cancer. Sköterskan var snäll, men hade så klart inte läst på att jag faktiskt varit under behandling för inte så länge sedan. Det är ju liksom mest rutin när man kommer in. Men när jag svarat att jag varit där många gånger och att mitt ena bröst var bortopererat så fann hon sig och försökte vara gullig och prata om vädret. SEdan kom läkaren in, en ny, ganska barsk. Hon undersökte och tittade inte på mig, såg kanske inte att tårarna rann. Tills jag sa: "Kan du inte säga om det ser bra ut".
Men då förstod jag av hennes svar att hon var irriterad på mig för att jag inte ville göra mammografi, utan bara ultraljud. Så hon var mer: "Du ska veta att det är inte riktigt säkert med bara ultraljud och man kan se mer med mammografin."
Och jag:  "Men det syntes ju inte ens på mammografin när min cancer var diagnosticerad, jag litar inte på mammografi."
Varför, varför ska det behöva vara så svårt.
Varför kan man inte få bli behandlad med empati och respekt när man genomgått värsta jävla resan? Får man inte lära sig det på läkarlinjen?
Den där läkaren, hade bara kunnat titta på mig, lett mot mig. Kanske sagt nåt i stilen, är du orolig? Det hade inte tagit längre tid för henne att undersöka mig. Men det hade betytt så mycket för mig. Istället gick jag därifrån med en klump i magen och med tårar som sprutade ut ur ögonen. Var tvungen att stanna till på bänken, gråtbänken utanför radiumhemmet för att samla ihop mig.
Kan de inte bara fatta att hela kroppen snörper ihop sig av rädsla varje gång man gör en undersökning. Kroppen minns varenda känsla från cancerbehandlingen.

Jag är så känslig för bemötandet. Blir liksom alldeles iskall, alldeles avvaktande. Vill inte känna så. Längtar till rehabiliteringen på Vidarkliniken, då ska jag verkligen ta itu med alla känslor. Men dit är det långt. De får vara lite på vänt tills dess och försiktigt pysa ut när det finns möjlighet. Så tacksam för att jag har yogan. Ibland känns det som att jag yogar mig fri och glad.

Savasana, död man ställning. Total vila. Här var det vila efter en shoppingdag på Gran Canaria. En del säger träna där du är, alltså få in vardagsträning, ta trapporna istället för hissen. Jag säger Vila där du är. Vi behöver mer pauser. Mer lugn i våra liv.

Efter undersökningen på KS åkte jag ut till landet och mötte upp målaren som ska måla om huset på landet. Vad fint det kommer att bli. Blev lugn däreute. Kändes som att jag tankar mig i naturen och bland träden, som indianerna säger är våra längsta bröder.

Ordnade hemmaspa. Bastade i vår infraröda bastu och smörjde sedan in mig med olja. Efter Gran Canaria behöver huden extra mycket fukt, så jag gjorde min egen mask av Vitamin c serum, några droppar ansiktsolja och lite ansiktskräm. Allt mixas ihop och läggs som ett litet lager på huden i ansiktet. Numera smörjer jag också in halsen och dekoltaget. Så får det sitta på tills det sugits upp av huden. Så klart kommer allt från bästa hudvården Moonsun. Jag vill bara ha det bästa, det mest naturliga för mig och för jorden, därför väljer jag holistisk hudvård.

4 kommentarer:

  1. Jag känner igen detta. Lider med dig������
    Själv mötte jag en okänslig läkare då jag förlorat mitt barn halvvägs in i graviditeten. Vid undersökningen efteråt sa hon hela tiden att "ja du är ju är efter en missed abort" spelade ingen roll hur många gånger jag sa att jag var där eftersom jag förlorat mitt barn. Jag skiter i medicinska termer jag vill ha medmänsklighet! Kram på dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Linda, jag blir så ledsen för din skull. Det är klart det finns fantastiska människor inom vården, men det är ju tyvärr de som gör en ledsen, obekväm, arg, tillintetgjord, liten som man kommer ihåg. De som får en att gå ifrån en undersökning med än mer ledsenhet i kroppen än när man kom dit. Varma Kramar till dig

      Radera
  2. Jag blir verkligen illa berörd av att läsa om bemötandet du fick av läkaren! Förstår mig inte på sånt där, suck. Fick du inget besked alls innan du gick därifrån då eller vad sa de?

    Hoppas din helg blir lugn och harmonisk.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Har tyvärr också råkat ut för den där attityden hos läkare - att om man som patient liksom inte passar in i deras behandlingsmall så är det patienten det är fel på, eller inbillning av patienten, och absolut inte behandlingsmallen. Så tröttsamt. Och många borde aldrig träffa patienter alls. Åtminstone inte medan man är vaken. Skiter i om en kirurg har empati om han/hon är skicklig och inte träffar patienten utanför operationssalen. :P Men ska man ha kontakt med patienter så ska man också ha förmåga till viss empati och ett bra bemötande. Att kunna vara lyhörd o.s.v. Träffade dock på riktigt bra läkare på specialistmödravården/fostermedicin när vi var på vårat rutinultraljud denna graviditet. Man såg något på ultraljudet som man ville kolla upp mer och som ev. kunde innebära att något kunde vara fel med barnet. Skulle eg. fått komma tillbaka och träffa läkare dagen efter och sedan fått vänta på remiss till specialist ytterligare någon vecka, men man lyckades få in mig till både läkare och hjärtspecialist på en gång medan vi var där och jag fick även en uppföljningstid dagen efter för att gå igenom allt. Fick mycket bra, lugnande och positivt bemötande och tid att ställa frågor och eftersom det snabbt visade sig att risken att något skulle kunna vara fel var väldigt liten blev det ändå hanterbart. Väntan innan var så konstig. Kände mig tom samtidigt som en massa tankar snurrade runt i huvudet. Men blev snabbt relativt lugn tack vare läkarnas bemötande av mig och informationen om att risken var så pass liten. Kommer nog vara lite extra nervös ändå när jag väl ligger på operationsbordet och det är dags för bebisen att komma ut - det släpper nog inte helt förrän jag ser att allt är bra. Men jag har ändå kunnat känna mig ganska lugn under själva graviditeten. Och det betyder ju så enormt mycket.

    SvaraRadera