Vila där du är

I torsdags var det dags för ultraljud på Radiumhemmet. Det första efter alla behandlingar. Har spänt mig väldigt inför det. Satt som på nålar hela bussresan till KS. Man kastas direkt tillbaka till "förr" och alla besök och de tråkiga beskedet att jag hade inflammatorisk cancer. Sköterskan var snäll, men hade så klart inte läst på att jag faktiskt varit under behandling för inte så länge sedan. Det är ju liksom mest rutin när man kommer in. Men när jag svarat att jag varit där många gånger och att mitt ena bröst var bortopererat så fann hon sig och försökte vara gullig och prata om vädret. SEdan kom läkaren in, en ny, ganska barsk. Hon undersökte och tittade inte på mig, såg kanske inte att tårarna rann. Tills jag sa: "Kan du inte säga om det ser bra ut".
Men då förstod jag av hennes svar att hon var irriterad på mig för att jag inte ville göra mammografi, utan bara ultraljud. Så hon var mer: "Du ska veta att det är inte riktigt säkert med bara ultraljud och man kan se mer med mammografin."
Och jag:  "Men det syntes ju inte ens på mammografin när min cancer var diagnosticerad, jag litar inte på mammografi."
Varför, varför ska det behöva vara så svårt.
Varför kan man inte få bli behandlad med empati och respekt när man genomgått värsta jävla resan? Får man inte lära sig det på läkarlinjen?
Den där läkaren, hade bara kunnat titta på mig, lett mot mig. Kanske sagt nåt i stilen, är du orolig? Det hade inte tagit längre tid för henne att undersöka mig. Men det hade betytt så mycket för mig. Istället gick jag därifrån med en klump i magen och med tårar som sprutade ut ur ögonen. Var tvungen att stanna till på bänken, gråtbänken utanför radiumhemmet för att samla ihop mig.
Kan de inte bara fatta att hela kroppen snörper ihop sig av rädsla varje gång man gör en undersökning. Kroppen minns varenda känsla från cancerbehandlingen.

Jag är så känslig för bemötandet. Blir liksom alldeles iskall, alldeles avvaktande. Vill inte känna så. Längtar till rehabiliteringen på Vidarkliniken, då ska jag verkligen ta itu med alla känslor. Men dit är det långt. De får vara lite på vänt tills dess och försiktigt pysa ut när det finns möjlighet. Så tacksam för att jag har yogan. Ibland känns det som att jag yogar mig fri och glad.

Savasana, död man ställning. Total vila. Här var det vila efter en shoppingdag på Gran Canaria. En del säger träna där du är, alltså få in vardagsträning, ta trapporna istället för hissen. Jag säger Vila där du är. Vi behöver mer pauser. Mer lugn i våra liv.

Efter undersökningen på KS åkte jag ut till landet och mötte upp målaren som ska måla om huset på landet. Vad fint det kommer att bli. Blev lugn däreute. Kändes som att jag tankar mig i naturen och bland träden, som indianerna säger är våra längsta bröder.

Ordnade hemmaspa. Bastade i vår infraröda bastu och smörjde sedan in mig med olja. Efter Gran Canaria behöver huden extra mycket fukt, så jag gjorde min egen mask av Vitamin c serum, några droppar ansiktsolja och lite ansiktskräm. Allt mixas ihop och läggs som ett litet lager på huden i ansiktet. Numera smörjer jag också in halsen och dekoltaget. Så får det sitta på tills det sugits upp av huden. Så klart kommer allt från bästa hudvården Moonsun. Jag vill bara ha det bästa, det mest naturliga för mig och för jorden, därför väljer jag holistisk hudvård.