onsdag 12 december 2012

kanske blir det bättre

Den är ganska dubbel känslan jag har. Det känns lite som att jag måste vara så glad för att jag överlevt så här långt. Klart att jag är glad för varje dag som jag får i det här livet, tacksam för att behandlingarna svarat så bra. Men jag är också ledsen och sorgsen känns som om jag måste betala för en framtid som så många andra tar för givet, som jag också själv i min enfald tog för givet en gång i tiden, men som vi som nu är sjuka måste tacka så väldans för? Och betala dyrt för att få ha.
Uppenbart kan man inte ta livet för givet.
Det har jag lärt mig.
Men nåt som jag inte förstår det är varför måste våra sjukdomar, vi som är sjuka, jämföras med de som har det värre?
Det däremot har jag inte lärt mig.
Ungefär som att jag måste vara tyst, vad har jag att klaga på. Förstår ni vad jag menar? Jag har aldrig riktigt varit en person som klagar. Jo, mina allra närmsta får nog höra en del. Men jag är nog ganska mycket en person som vill se det poistiva, hitta utvägar och framförallt ha kul i livet. Nu däremot har ett helt nytt läge uppkommit.
Jag hade blivit lite förvarnad. Hört om vakumet som infinner sig. Men var inte beredd på den depp som faktiskt då och då tar över. Biter sig fast.
Jag hade hört att när man gått igenom alla behandlingar hamnar många i en depression. Då när framtiden ser ljusare ut. Då när alla anhöriga pustar ut, då deppar vi ihop. Då har vi hunnit ifatt, då har liksom skräcken och oron lagt sig och istället infinner sig sorgen, hårt och bestämt. Jag vet inte om jag är deprimerad, men jag är låg och så trött på det här.
Inbillar mig att nånstans i mars kommer jag att må bättre. Då har nog håret växt ut och ögonfransarna och jag har varit mina tre veckor på Vidarkliniken.
Herregud, jag fattar varför man blir bitter när allt lagt sig, när liksom själva sjukdomen och alla behandlingar klingat av och man står där med sin kunskap och bittra erfarenheter.
När håret och ögonfransarna väl växt ut kommer det inte synas på mig att jag haft cancer, om jag inte klär av mig naken inför en publik så klart. Men hur ofta gör man det?
SEn om ett halvår kommer man förhoppningsvis inte kunna se på mig att jag varit sjuk, att jag gjort hela den här resan.
En resa jag skulle velat ha ogjord, hade hellre rest till Mallorca och Indien, som jag ju skulle ha gjort i höstas. Istället tog jag in på Radiumhemmets retreat avdelning med allinklusive deluxe:

Här på Radiumhemmet kan vi erbjuda följande paket:
Hitta din djupaste källa, kom åt din rädslor och farhågor = ögonblicket man får sitt cancerbesked
Cleansingssystem med tarmsköljning= cytostatika behandling i fem månader med efterföljande sviter, som dåliga tänder och naglar
Förändra ditt utseende med en ny frisyr = man tappar allt hår på HELA kroppen
Brazilian vax = ja, också könshåret faller
Extra allt detox = Operation med en månads efterföljande sårvätsketömning
Stråla din aura = fem veckors strålning
Finmassage = ett års herceptinbehandling
Förändra din personlighet = fem års antihormonbehandling
Akupunktur = ett års sprutstickande ett par/tre gånger i veckan
Vila i din smärtpunkt = Begränsningen i kroppen efter en operation, nog vet man var smärtpunkten ligger.
Här&Nu= wow, varje dag, fullständigt medveten om att vara här och nu. I varje nålstick, i varje behandling.


Sorg äter sig in i dig
In under huden.
den tunna huden.
Cellgiftshuden.
Torr, tunn och blek.
Som en igel.
Eller sprängticka.
Jag sprängs snart.
Ingenting blir någonsin som förr.
Men kanske blir det bättre?
Låt oss hoppas på det.





11 kommentarer:

  1. Ja du, men inte behöver man väl jämföra sig med någon alls?! Var och en har nog sitt "överjävliga" (sjukdomar, elände etc.)här i livet. Sitt och på sitt sätt. Tror du inte? Jag tror nämligen att vi glömmer det, när vi "väljer" att grotta ner oss i "våran egen djävlighet" Ta hand om sig är var och ens egen uppgift, sen drabbar oss livet med både elände, sjukdomar och djävulskap. Det inträffar många många och man är föga ensam. Så ser jag det! I övrigt förstår jag visst din kamp men så även flera andras samt min egen kamp...!

    SvaraRadera
  2. Hej fina Karin!

    Ja det är en upp&ner-tid att gå igenom det du gör.
    Kanske är onödigt att säga att det är helt normalt. Det har du hört förut.
    Men så är det.
    Jag minns att när jag gick på strålbehandlingen så hade vänner slutat höra av sig för det hade ju gått två månader från cancerbesked och operation. Då kände jag mig väldigt ensam. Det var en tuff insikt.
    Jag fick en depressionsreaktion två år efter all behandling. Var väldigt "samlad" under den och året efter.

    Det blir bättre Karin!

    Många varma hälsningar!

    Love Peace & Understanding

    Lena

    SvaraRadera
  3. Å Karin. Du har sagt att man borde få medalj. Det skulle jag vilja att även mina barn och min man kunde få. Dom är ju fortfarande skärrade...ändå känns det som vi har dumpats helt. Förstår precis hur du känner det. Men det blir bättre! Kram

    SvaraRadera
  4. Vad konstiga vi människor är som ska förminska och förhäva oss på andra, vaddå att du ska vara glad för att det är de som har det värre. Näe Karin, du är en sådan fantastisk människa och du har beskrivit din sjukdom här så himla innerligt att jag får lust att svinga en näve mot dem som överhuvudtaget vågar uttala sig så. Blir riktigt upprörd! Massor med styrka till dig! KRAM

    SvaraRadera
  5. Din sorg känns fortfarande som den är i chockfasen, hur kunde det hända? har det verkligen hänt? Och jag klandrar dig inte på något sätt men det känns som en sorgbearbetning skulle behövas. Jag rekommenderar det varmt, dels har jag blivit förlöst själv, sedan alla jag jobbar med. I Stockholm har du världens bästa handledare inom sorgbearbetning, kolla in på www.sorg.se Det är en känslomässig metod som läker känslomässiga förluster, vad de än består av. Stor kram!

    SvaraRadera
  6. Kramar om. Vad fint du skriver. Om rädslor, smärtor, känslor. Det är mycket att ta hand om, att komma igenom, att orka. På nåt vis går det. Och du gör det på ett starkt vis. Tack för att jag får följa.

    SvaraRadera
  7. Jag skrev de hårda orden igår och man behöver inte jämföra sig med de som har det sämre men inte heller med de som har det bättre( detta gjorde du igår och idag)! Din blogg var jättebra idag! Talang har du! Kyla och snö är väl lika härligt som sand mellan tårna( det kommer det också). Varför längtar vi alltid efter det vi inte har....Underligt!

    SvaraRadera
  8. Något som jag försökt leva efter när jag blev sjuk är ;
    "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
    Den energin och kraften man har kvar under sjukdomen ville jag försöka rikta mot något som gjorde mig starkare och förde mig framåt, att jag fick cancer och blev sjuk kan jag inte göra ogjort eller påverka i efterhand, jag kan bara se framåt. Viktigt för mig också har varit att försöka arbeta med bitterheten mot sin situation och sjukdomen, annars så låter man det man avskyr få bo helt gratis i ens huvud...en annat tanke som jag tagit till mig. Alla har sin resa och utmaningar under den, detta har varit verktyg för min resa. Hoppas det kan ge input till din.../L

    SvaraRadera
  9. Att möta en människas sorg eller saknad med sina egna (helst) eller andras värre elände tycker jag är att förminska den människans känslor. Varför har man inte rätt att känna sin egna sorg utan att relatera den till krig, svält eller elände som drabbar människor hela tiden. Räknas inte det jag känner då? Precis som du skriver; är det tacksamhet du ska känna i allt det du går igenom? Detta är ju din tsunami, ditt krig. kram och kraft till dig!

    SvaraRadera
  10. Tänk, jag är inne i precis samma fas med min MS. Jag har varit så inriktad på att överleva att det är först nu, efter 12-15 månader som sorgen lyckas övermanna mig. Jag är också på väg ur det värsta och känner hur det stabiliserar sig och blir bättre. För min del är det först nu sorgreaktionerna lyckas få lite utrymme mitt i kriget. Min sjukdom står inte heller i pannan på mig, men jag känner av den varje dag även när den är lugn. Jag kan inte säga att det blir bättre, för det vet jag inte. Jag har länge fokuserat på vilken tur (!) jag trots allt har. Min MS är inte superaggressiv, jag har inte ALS, jag kommer inte att dö (just nu i alla fall), det finns bromsmediciner, jag bor i ett bra landsting etc. etc. Men livet har helt klart fått ett svart stråk som alltid kommer att finnas där. Även jag måste få sörja att denna sjukdomsresa faktiskt är jävligt jobbig, inte varje dag, men då och då. Stor kram!

    SvaraRadera
  11. Underbar beskrivning av den resa vi går igenom. Jag är bara halvvägs än så länge. Skönt att du trots allt kan visa upp en härlig galghumor. Ibland måste man bara skratta åt eländet, man orkar inte annars. Fick rådet att ta en dag i taget inte se för långt framåt då blir det för jobbigt. Idag sken solen och amaryllisen slog äntligen ut, man får vara glad för det lilla :)

    SvaraRadera