jag har hybris

Var det så HAN tänkte när han delade ut sjudomar i somras? Ja ni vet, HAN där uppe. Han vi tillber när livet är för hemskt och som vi ifrågasätter i samma stund. Jag vet inte hur inspirerande min sjukdom varit för er läsare. Men en sak som jag kan säga, det är att jag fått hybris. Överlevnadshybris.
Jag känner mig nästintill odödlig.
Stark.
Som om jag gått igenom en skärseld. Jag är ingalunda klar. Det måste jag ju påpeka, men det känns så härligt. Och jag har sån lust att ta ut glädjen i förskott. Lite tomteblossvarning på mig kanske. Men jag vill njuta av att jag mår så här bra.
Jag har avslutat en veckas strålning. Nu väntar middag med Mira och hennes pojkvän och sedan landet i flera dagar.
Så jag tror jag fortsätter att vara lite mitt i hybrisen. Låter som en blomma.
"Jag tar ett fång hybrisar också. Ska jag ha kallt eller varmt vatten i vasen?"
Jag tror att den där hybrisen på nåt sätt också lurar till sig komplimanger. För idag har jag fått en massa komplimanger.
Först på strålningen. Då frågade en av sköterskorna om jag hade barn.
Jag: Min dotter är snart 21 år.
Sköterskan: Va, har du ett så stort barn
Jag: Ja, jag är nästan femtio.
Sköterskan: Va, du ser mycket yngre ut.
Jag tackade så mycket, för hon får ju se mig i mitt vildabebinhår och utan bröst. Då när man känner sig ful och gammal och trist. Man är väldigt utsatt där man ligger naken på britsen, så det kändes som värstabästa komplimangen.
Men det var inte slut där.
För senare på sjukgymnastiken var det en tjej som tyckte jag var så vältränad.
Tack och hej, säger jag. Jag har fått mina julklappar i år. Bästabästa.
Nu kan jorden gå under.
Idag är det exakt ett halv år sedan jag fick mitt cancerbesked 21/6. På årets längsta dag. Idag är det väl årets mörkaste dag, imorgon är det genast bättre. För inte går väl jorden under idag.