äntligen framme i Båstad

Det var nåt väldans knas på järnvägen idag, bara olika tekniska fel, som skapade såna förseningar. Det tog 10,5 timmar att åka till Båstad. Det var inte roligt. Det brukar ta halva tiden. Jag höll på att bli tokig, smugglade in Pino på pressbyrån och såna grejer för att få i mig nåt. Och han stackarn, fick bara i sig bullar och annat skräp. Ja, faktiskt samma skräp som jag åt resan igenom.

Men nu har jag landat och Båstad är ju ändå ganska mycket tennis. Tänkte att jag skulle liva upp er med den här härliga bilden på en-gång-i-tiden-iallafall, de ballaste grabbarna. Kolla stilen. Björns urringning och McEnroes stöddiga uppsyn. Kan man vara tuffare?

jag går dit näsan pekar

Ibland tänker jag så här. Livet visar vägen. Och ibland ser man en röd tråd om man tittar tillbaka, och funderar lite över de vägar man tog, ibland rena rama senvägen, men också genvägen, som lite längre fram ändå tvingade en att sakta ner.
Ibland är vägen gumpig, bumpig, hoppig, stötig, ja, helt enkelt känns det mer än någonsin. Och ibland upplever man att det liksom glider fram som en vassbåt i backwaterdistrikten i Kerala i södra Indien. En flodfärd i lugn och ro.
Jag vet inte riktigt var jag är nu.
Ibland känns allt lätt och riktigt och jag vet minsann vart jag ska, jag liksom går dit näsan pekar. Men så vissa dagar, är det svårare.
Jag tänker alldeles för mycket.
Jag kanske hakar upp mig.
Som en lp-skiva som fått en repa.
Fast solen skiner därutanför, och jag har det så bra i livet.
Just då, kan jag känna mig sorgsen.
Min periodtracker (min typ enda och superviktiga app) visar på ägglossning, ha, där har vi det, för det är också precis då som pmsen startar.
Först är man barn, sen blir man en pubertal tonåring. SEn är man kvinna länge, länge för att bli en pubertal kvinna i menopausen.
Haha jag har degraderat.
Livet visar vägen, puh.
Nu är det nog några jobbiga menopausår jag har framför mig.
Livet visar vägen, jag måste lita på det.
Sånna här dagar kan man googla runt och hitta såna här härliga youtubeklipp:
KOlla vilket frieri

hur ska jag göra?

Det blir jobbigare med åren. Jag har så svårt att inte visa mina känslor när jag tänker och känner annorlunda. Så svårt att liksom sitta still och hålla igen. Så har det varit sedan jag var liten. Det kanske är det här överkänsliga i mig. Kändes nästan som att jag fick en diagnos när jag läste det inlägget.
När jag var liten kunde jag liksom hålla igen det, eftersom jag nog var för blyg för att medvetet ta plats. Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta och skruva mig i skolbänken och känna att det läraren eller någon annan sa var fel. Att jag inte höll med, att jag kanske hört att det fanns en annan sanning. Att kinderna blev blossande röda.
Än idag kan jag lyssna på tonfall, känna att en person säger nåt men menar något annat och så tycker jag det är jobbigt.
Jag går en ayurvedautbildning, och jag har verkligen velat lära mig det. Men det började redan förra helgen som vi hade kurs.
Jag håller inte med i en hel del grejer.
Allt det som handlar om ayurveda det känner jag är viktigt och riktigt, men när det kommer till andningsövningarna och yogan, så får jag det där igen.
Känner hur jag sitter och skruvar på mig, inte tycker samma. Inte håller med om en hel del ganska viktiga grejer.
Så kan jag bli sur på mig själv att jag inte kan vara så där smidig och bara köpa hela grejen. Men det finns ju något som många tycker att man ska åberopa när det kommer vanlig sjukvård och det är second opinion. Jag tror jag måste göra det nu.
Jag måste sätta mig ner och verkligen känna efter om jag håller med, om jag kan hålla igen och gå på lektionerna och få min utbildning det jag känner och tycker till trots. Eller om jag måste tillåta mig själv att jag är så här, att jag går min egen väg. Att det kanske är min väg.
Jag kommer nog aldrig bli en smidig person. Jag är den jag är, men det kostar ska ni veta.
Så hur ska jag göra?

meningen med livet - Jennie

Namn: Jennie Wadsten     

Ålder: 34

Yrke: Yogalärare

Civilstånd / Familj: Singel, två tonårspojkar (Felix och Elliot)

Bor: Goa, Indien på vintrarna och i Stockholm resten av året.

Vad är meningen med livet?

- Att våga gå sin egen väg, att följa sitt hjärta. Det är absolut inte samma sak som att vara egoistisk! Ge dig själv omtanke och ödmjukhet och låt den sprida sig till andra människor och till vår miljö. Det gör så ont i mig att det är så många som säger att de bryr sig om miljön men som till exempel inte ens orkar lägga värmeljus i ett återvinningskärl. Jag är övertygad om att när man mår riktigt bra innerst inne, så ökar kärleken även till andra OCH till vår planet och vi fattar klokare beslut.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

- Ja, absolut. Jag är i grunden ekonom och tidigare var jag en "karriärbitch"och inbillade mig att prestation var meningen med livet… Tack och lov så började jag att yoga 1999, de första åren sporadiskt och sen dagligen. Det var en otroligt jobbigt i början, men utvecklande. Styrkan som yogan gav mig gjorde att jag vågade fråga mig själv vad jag EGENTLIGEN ville göra. Och det ledde till att jag, till mångas förfasan, lämnade min ekonomkarriär, utbildade mig till yogalärare och flyttade till Indien. Jag trivdes så bra med det att jag sen dess har jobbat heltid med yoga. Jag ser det mer som en livsstil än ett jobb men det krävs att man älskar, älskar, älskar yogan, annars orkar man inte jobba tillräckligt mycket och fokuserat för att kunna försörja sig på det.

Vilken är din livsfilosofi?

- “Problems are opportunities in work clothes”. Det innebär inte att vi måste GILLA problem, men istället för att misströsta när vi möter hinder så kanske vi kan tänka: ”Vad är det jag ska lära mig av det här? Vad är de inom mig som ska utvecklas?”

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet?
- Var ödmjuk mot andra människor OCH dig själv. Vems drömmar lever du? Gör du val utifrån vad DU vill eller vad du tror att andra förväntar sig av dig? Jag tog mig själv på för stort allvar när jag var yngre och ville vara duktig och bäst hela tiden. I takt med att jag har släppt taget om prestationsångesten så har livet blivit otroligt mycket lättare och FLER möjligheter och erbjudanden har dykt upp, i motsats till vad jag trodde.

Våga köra ditt eget race med andra ord, men kör inte över andra. Var lyhörd även för andras behov och se på olikheter med nyfikenhet; "Vad kan jag lära mig av andras perspektiv?"

 Men våga ”göra slut” med människor som drar ner dig. Träna på kommunikation, så att dina relationer kan ge näring åt båda håll och skriv tacksamhetsdagbok.

Livet, måste liksom ta vara på det

Den här veckan, jag visste det redan på söndagen att den skulle bli speciell. Men inte att den skulle handla om livet, ja, det pågår ju hela tiden. Men livet gjorde också att jag var tvungen att stanna upp.
Det är ju nåt med månaden maj. Plötsligt ska allt bli klart. Alla artiklar ska in. Alla jobbmöten läggs nu, och det är så klart en massa andra pryttlar som är supersuper viktiga och som måste göras just nu. Mitt i allt det klämde jag in min terapi i måndags. Jag började med att säga;
 "Det känns som om jag har en autopilot. Att jag liksom är lite distanserad, för att jag måste".
Trodde på nåt märkligt sätt att det skulle funka i terapin också, eh. Nej.
Det var min djupaste och mest märkliga terapistund. Men viktig. En sån där man går omkring och tänker efteråt, vad betyder det här, varför kom det här upp nu. Man stuvar och stökar i sitt inre.

I tisdags var det begravning av en gammal jobbarkompis och vän, Walter. Ceremonin var otroligt vacker. I Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården och solen sken. Mitt i all det sorgliga var vädret så där bedårande. Kontrast. Samma dag döptes lilla prinsessan Estelle och vi hade minnesstund för Walter.
Livets kontraster. Livet har sin gång, man vet det, men det gör ändå ont.
Det är egentligen fantastiskt att man har begravning och hur viktigt det är. Att det är en ceremoni, att man tar avsked av en vän. Ett stillsamt, men väldigt sorgesamt adjö. På begravningen träffade jag många gemensamma vänner, vi skrattade och skojade och berättade historier om hur det var att jobba med Walter. Hur han var. Vi grät också, för vi alla väldigt rörda av att en vän lämnat oss. Amelia Adam var där och jag fick chans och tacka henne för att hon och Walter satsade på mig, fick mig att tro att jag kunde skriva. Det är så viktigt att man får chans att säga det till folk. Tacka. Inte hålla inne med det vackra. Man kan ödsla med snällhet och kärlek.
På begravningen träffade jag också en annan kompis som har cancer och väldigt långt gången sådan. Hans liv är tidsbegränsat. Jag hatar cancer. Det var egentligen meningen att jag skulle gått på min balett direkt efter begravningskaffet. Men jag åkte hem och la mig på sängen och kom inte upp.
Jag var helt utslagen.
Benen var som förlamade.
I onsdags skulle jag ha gått på en superrolig invigning nämligen öppnandet av Spritmuseum. Men jag kunde inte. Stannade hemma och åt middag med familjen och vi satt länge och pratade och flamsade och bara var.
Låter så fånigt att skriva. Men varför är det så svårt att få till det när vardagen bara snurrar på?
Hur mycket älskar jag inte jag att vara i det. Livet, måste ta vara på det. Måste måste. Vill inte känna att åren bara går och jag hann ingenting. Vara med dem jag älskar. Odla det. Det ÄR det allra viktigaste.

bästabästa serumet

Nu har jag använt Moonsuns underbara fantastiska vitamin C Serum, och senast igår sa min man att min hud glänser, att den är så fin. Hur härligt är inte det att höra?
Och jag är säker på att det är för att jag bara använder Moonsuns produkter och gjort de senaste fem åren, skulle aldrig komma på tanken att ha något annat. Jenny och Mia, som skaparna bakom Moonsun heter, vet vad de pratar om. Det är så där insatta och medvetna om vad som är bra för en hud, och hur man på bästa ekologiska och mest naturnära sätt också tar hand om sin hud.
Tada, den här lilla flaskan är det som ger min hud extra mycket fukt, som extra mycket kärlek. En liten mirakelflaska. Ge dig själv ett mirakel ;)
Gå in och läs om Moonsun och deras produkter här: Moonsuns nykomlingar
Tjejerna har också behandlingar som man blir beroende av.
Jag rekommenderar å det varmaste.

en känsla om tiden

Igår hittade jag ett kuvert med lite gamla bilder i. Ett annat liv kändes det som. Just nu är jag nog inne i en fas sär jag summerar vad har jag gjort och hur har jag mått. Vad, varför, hur...  Småsmå steg av utveckling. Mitt liv har varit mycket jobb. Många roliga jobb. Jag har hoppat på många saker, följt min inre röst och den har alltid lett in mig till roliga saker, som utvecklat mig. Det kan jag se som en röd tråd, som jag inte såg då.
Jag har flyttat så mycket, att jag faktiskt här på sluttampen slarvat bort lådor med foton och annat viktigt. Sorterat ut och bort för mycket. Men så idag ska jag bli intervjuad av tidningen Hälsa och de ville att jag skulle samla ihop fem-sex bilder från mitt förflutna, sånt som varit viktigt, sånt som jag vill visa.
Att jag fick bli mamma är så klart viktigt, viktigt. Att få vara mamma till Mira, min dotter som jag är så stolt över. Pino är viktig för mig och att jag fick återförenas med min stora kärlek i livet, Ray. Så därför har jag varit på en minnesresa. Och när jag tittar på bilderna så kommer också känslorna upp från den tiden, det är märkligt. Känner ni samma?

Här ovan är en pressbild från tiden (1,5 år) när jag var programledare för tjejmagasinet Bambola på ZTV. Det var ett jättekul jobb och vi hade så kul på redaktionen. Världens gulligaste redaktion. Jag var 32 år, och mamma till en femåring. Jag kommer ihåg känslan jag hade här. Jag kände mig så gammal, typ lastgammal. Och i jämförelse med de andra som jobbade på kanalen var jag ju typ det. 

 Jag hade jobbat i flera år bakom kameran på flera tv-produktioner, så plötsligt tyckte tv-producenten Madde Stenberg; "Jag vill att du gör ett programledartest för talkshowen Menhallå". Jag bara, Nej, jag vågar inte, jag kan inte, jag vill inte. Jag kände mig så blyg. Men det var skoj. Härligt när någon tror så benhårt på en. Fick gå en programledarutbildning på SVT med Paolo Roberto, så att vi skulle bli synkade. Det var nästan roligast, att larva sig framför kameran för att bli av med nervositet. Jag var 31 år och Paolo lite yngre. Jag skulle vilja jobba med Paolo igen. 

Kan inte nån komma på att vi ska göra ett hälsoprogram för människor i medelåldern... Vi är ju båda såna överdrivna hälsomänskor, dessutom pratar vi båda italienska.

När jag var 36 år var jag chefredaktör på tidningen Voice, en editionerad tidning, alldeles för mycket före sin tid. Tidningen gick ut i elva editioner. Jag jobbade där i ett och ett halvt år, tills jag sa upp mig på egen begäran. När vi firade ett år hamnade jag på en prinsesstårta, och sen på omslaget. Uj, vad mycket kommentarer mina medarbetare fick. Hur kunde jag sätta mig själv på framsidan av en tidning? Vi skrattade bara åt det och titta idag, 12 år senare. Ingen tycker nåt om Blondinbella, Amelia Adamo, Blossom och Kattis Ahlström, för att nämna några som satt sig själva på omslaget. När man bläddrar i tidningen ser man sedan hur redaktionen och jag själv äter upp tårtan på ett kafferep.

Meningen med livet - Marika

Namn: Marika Bergström

Ålder: 51

Yrke: Inläsare av talböcker och yogalärare.

Civilstånd/familj: Lever ensam. Runt mig finns en pappa, en bror, en mamma och en bror i himlen, sju brorsbarn, tre brorsbarnbarn och vänner. Just nu kattlös, men förr eller senare flyttar det nog in en eller två igen.

Bor: Hammarbyhöjden.

Vad är meningen med livet?

- Livet är en tidsbegränsad gåva. Rent krasst är väl livets mening att man ska föröka sig så att livets kedja kan gå vidare, men det skulle ju innebära att människor och djur som inte gör det har meningslösa liv och så är det ju inte. När livet varit tungt har det hjälpt mig att tänka: Om jag fick reda på att jag var obotligt sjuk nu, eller om nån satte en revolver mot min tinning, vad skulle jag göra då? Svaret har blivit att jag skulle gå ner på knä och be att få fortsätta mitt liv, precis som det är. Livskraften är väldigt stark, den ligger och glöder i oss. Precis som hoppet.

Och i de två ligger nog meningen för mig, att lita på livskraften och att inget är skrivet i sten.

Så länge det finns liv finns det hopp.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

- Så här är det. Om jag hade berättat för en ung Marika att vid 51 så kan du se bakåt på ett liv där det funnits mer rädsla än kärlek och därmed mer ensamhet än vad du trodde att du skulle uppleva. Då hade jag nog krupit ner under ett täcke och inte velat komma ut igen! Det är en sorg att det är så och det finns ingen anledning att linda in det i försonande ord.

Det finns en fin dikt om anledningen att humlor kan flyga: "Modet måste vara något större än rädslan". Hos mig har rädslan varit större än modet och förut också lett mig in i relationer som inte varit bra för mig. Men nu ser jag i alla fall  att det är just rädsla det har handlat om. Det gör inte sorgen mindre,  men det har gjort att jag har kunnat förlåta mig själv och genom det har en anspänning jag levt i förut börjat släppa sitt grepp. Om jag lämnar det som är sorgen i mitt liv så är jag nöjd med mycket. Jag har följt mitt hjärta i mitt arbetsliv, där har jag varit rätt modig! Jag har vågat hoppa på knasiga teaterprojekt och haft väldigt roligt i dem och jag har också vågat lämna teatervärlden när jag var färdig med den. Genom yogan som har gett mig så mycket, yogan har en stor roll i förlåtelsen jag skriver om här ovanför, som att jag också börjat undervisa och vågat ge mig ut och resa alldeles själv. Det är jag glad för.

- Jag är omgiven av underbara vänner, kollegor, familjen och där finns kärlek. Jag har haft tur att födas i ett välmående land där kvinnor är fria att leva som de vill. Det finns mycket att vara tacksam för och det är jag. Det är intressant att leva. Och ibland kommer lyckan som en present.

Vilken är din livsfilosofi?

- På mitt kylskåp hänger ett motto som jag hittade i en intervju med Jan Malmsjö om livet:

49% Skit

49% Helvete

2% HOPP

Jag älskar det! Tycker inte alls att det är svart och mörkt, det är ju det där sista med stora bokstäver som är det viktiga. Hoppet.

Dessutom är det att vara snäll, ett ord som har en mesig klang, men jag tycker det är allt annat än mesigt.Att stå upp för sig själv och det man tror på. Att åldras utan att hårdna och stelna. Jag försöker bli mjukare och segare istället. Att hjälpa när man kan och att våga be om hjälp när det behövs.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd,vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet?

- Älska dig själv så mycket du kan, det är en så bra utgångspunkt för allt. Stå på dig. Det är ett rätt bra råd till 51-åringar också!

skeppsmyra på Björkö

Vi är med hus.
Ett trähus på Björkö.
Ön med alla fästingar, släktingar och träd, men också ön där barn lekt på somrarna. Känns fint att bo på barnens ö. Kolonierna fyllda med barnskratt och fniss.
Men också jag lekte här som barn, och min mamma.
Skratt, lära sig cykla, bada i regnet, fiska, cykla omkull, spökhistorier och knarriga trägolv.
Generationernas ö.
De många stränderna, klipporna och bryggorna. Båt från Nybrokajen, hela vägen fram, men också buss från Östra Station, 636:an hela vägen. Lanthandel, en halvtimme på cykel. Nudistcamping runt hörnet och Lyckhems pensionat med mysig restaurang.
Min syster och familj, tio minuter bort, och lite närmare mamma och pappa.
Hemma.
Mitt hem.
Vårt hem
Skeppsmyra är adressen.

Nu, snart börjar ett nytt liv och jag ser fram emot det så mycket.

guruji

Idag är det tre år sedan Sri K. Pattabhi Jois lämnade oss. Så sorgligt, för man vill ju att varje människa ska få leva hundra friska år. Det är ju det vi sjunger i vårt avslutningsmantra.
Jag är så glad att jag fick träffa Guruji, prata, göra bryggor och sjunga mantrat med honom.  Att jag faktiskt hann träffa honom. För det är inte alldeles enkelt att få till en resa till Mysore om man har barn och heltidsarbetande. Jag är glad att jag, jag tror året var 2003, bestämde mig för att åka dit. Även min älskade dotter fick träffa Guruji, för hon var ju med där i Mysore.

Och jag kände nog det alla andra också känner. Vissa människor har en förmåga att liksom rikta sin uppmärksamhet och titta på en med ögon, och man känner sig sedd. Jag upplevde också att de där ögonen inte hade något filter, inget fördömande. Utan som ett barns ögon, som tittar på dig och med ett bus, en humor närvarande. Man ville liksom bli sedd av de där ögonen. En guru.
Jag hoppas och önskar att du i himlen slutit upp med din fru, din son och dina elever som älskade att yoga för dig. Du tar väl hand om Thomasine och gör bryggor med henne. Den tanken känns trygg för mig.

morgontankar, typ tack universum

Det är egentligen magiskt. När man tar ett beslut och vad ska man säga, byter blad. Det är superläskigt, men oftast ofta så leder det in en på ett annat spår, som i slutändan blir bra.
Även om jag inte kan förutse min slutända...

Jag är så tacksam för att livet visar sig från sin snällaste sida. Just nu befinner jag mig mitt i en positiv spiral och det är så härligt, häftigt, spännande och jag är så glad och så tacksam.
Tack universum.
Tack för att det får vara så här.
Men sedan jag bestämde mig för att ta mitt hjärta lite mer på allvar, se om mitt hus, eller snarare se om mitt liv, lyssna på mina drömmar och behov och se till att vara mer tillgänglig för min familj och för mina älskade vänner, så får jag så härliga och bra erbjudanden.

Jag ska skriva en bok för Bonniers. Ämnet är hemligt, det tangerar yoga. Förväntad utgivning blir i vinter, om allt går enligt planerna.
Men jag har också varit på möte med bokförlaget Max Ström. De gör nog Sveriges vackraste böcker. Böcker man vill ha i sin bokhylla, böcker man bläddrar i och längtar och drömmer sig bort och med, böcker som är speciella. Jag har haft ett par möten, och en lunch med två superhärliga kvinnor på det förlaget. Och nu hoppas jag på att de vill ge ut en bok med mig. För jag vill gärna jobba med just dem. de verkar nämligen vara lika mycket lustmänskor som jag, och jag jobbar väldigt bra med såna.
Jag är väldigt mycket en lustmänniska. Jag kan jobba i stort sett hur mycket som helst, bara jag tycker det är kul. Tycker om att skapa en lustfylld arbetsmiljö, där alla medverkande får känna sig delaktiga, och tycka att det är kul.  Det är väldigt viktigt för mig.
Att skriva är väldigt mycket ett ensamjobb, men jag älskar också det andra att vara i en grupp, en kreativ grupp, att tänka vilka bilder och hur bilderna ska tas. Hur en bok ska byggas upp, formges. Jag älskar att ingå i en redaktion och man får spåna ideer och alla ideer tas emot, även de dåliga för dåliga ideer kan nämligen öppna upp för genialiska.
När jag jobbade på tv hade vi ofta spånmöte, ett halvår var jag också anställd på ett produktionsbolag på deras utvecklingsavdelning. Hur kul var inte det?
Tänk att bara få spåna ideer, testa programledare för olika projekt, hitta nya ansikten. Det är så roligt.
Mitt i den häringa positiva spiralen har jag också fått mer journalistiska skrivjobb och det är också så himlans kul.
Skriva, skriva, skriva.
Jag har absolut inte lämnat yogan. Men det behöver bli på ett annat sätt och det hoppas jag kommer att utkristallisera sig. Alltså hur det blir.
Men först ska vi ha härligaste yogasommaren på Yogavita i Båstad, gå in och kolla sommarschemat på hemsidan yogavita

och sen:
I höst blir det yogaresa till Mallorca läs mer här: Yoga på Mallis för 55plussare
och till Goa i Indien kolla här: Yogaresa till Goa för 55plussare
Men nu ska jag sluta skriva för morgonen och rulla ut min yogamatta i sovrummet, strunta i dammtussarna och göra min yoga. Härligt att tänka att nånstans därute, står ett helt gäng och yogar. Några kanske ihop, men flera som jag i sin ensamhet, och med en make eller fru eller barn ligger kvar i sängen och tar sig en sovmorgon. Härligt.

yogamat

Åååå, jag fick den här fina boken skickad till mig av Cecilia Davidsson. Oj, vad jag ätit Cissis underbara mat på de retreat jag varit med på genom åren. Superhärliga retreat som yogaläraren Viveka Blom Nygren på yogastudion Atmajyoti annordnat genom åren.
Hur underbart är det inte att få grotta in sig, dels i fysisk yoga, men också i samtal om filosofi och om allt som är runtomkring rörelserna, men som också är yoga, med andra likadana yoganördar som en själv... På en härlig plats, i ett varmt land helst och med Cissis mat som serveras till frukost, lunch och middag.
Redan vid frukosten pratade vi om vad man skulle äta till lunch och på lunchen vad som skulle serveras till middag.
Nu har äntligen Cissi gett ut en bok, och vad heter boken, jo; YOGAMAT, ges ut av Ica bokförlag.
Och jag vet, eftersom jag smakat en hel del av recepten, att det är så gott.

jag fick ett mejl

Fick ett mejl, och har kollat med avsändaren om det är okej att jag svara här på bloggen(det var det):

"Hej Karin!
Jag är en tjej som har haft problem med ätstörningar i flera år, det har gått upp och ner, jag har varit i olika behandlingar och träffat läkare, psykologer och behandlare hit och dit. För några år sedan kom jag i kontakt med yogan. Det var mest i hobbysyfte, men jag märkte ju att jag mådde bättre i både kropp och själ efter en yogaklass. I och med att jag var så lågviktig fick jag dock inte fortsätta för min läkare. Idag har jag fortfarande vikt att ta igen, men jag har under resans gång mognat och förlikat mig med det faktum att jag faktiskt behöver öka i vikt för att kunna leva det liv jag drömmer om. Nu går jag inte i någon behandling, däremot har jag kontakt med en yogalärare som undervisar kundaliniyoga och som själv har tagit sig ur destruktiva beteenden med hjälp av yogan. Jag yogar hemma några gånger i veckan, och läser din bok "Yoga för kvinnor" som jag har fått låna av en annan yogalärare. Någonstans i allt det här försöker jag hitta mig själv så att jag vågar flyga med egna vingar. Jag har varit så bunden till andra människor i min närhet och därmed har jag svårt för att ensam kasta mig ut i det okända.
Känner dock att den känslan börjar vända nu. Jag fyller 21 år i sommar och det är dags för mig att lämna mitt trygga bo så att säga. Jag försöker att ta några steg i taget, exempelvis skulle jag vilja utbilda mig till yogalärare men jag vill också åka till Indien - ensam, utan någon vän eller släkting. Jag vet att du har erfarenhet av Indien (som de flesta yogalärarna har) och undrar om du kan tipsa om vart jag bör åka och vad jag bör tänka på. Vet även att du har anordnat yogaresor till Indien, det är inte så att du har något sådant är på gång till vintern 2013?? Eller vet du någon annan yogaresa/ något yogaretreat som du kan rekommendera?
Det blev ett långt mail det här och du får säkert hundra liknande varje dag, men jag håller tummarna för att du orkar svara på ytterligare ett...

Svar:

Tack snälla du för ditt mejl och ditt förtroende. Den ålder du är i, är på många sätt härlig, men för mig var det min jobbigaste tid. Och jag tror att det kan ha varit det för ganska många andra jag känner. Att liksom ha hela livet framför sig kändes nästan kvävande på ett sätt. Jag la så mycket fokus på fel grejer, oroade mig för saker som jag nu förstår var helt onödigt. Jag tror att många kan känna igen sig i det du skriver.
Har du läst sista frågan som alla som svarar på Meningen med livet, svarar på? Om de skulle ge ett råd till en ung tjej, utifrån sina egna erfarenheter vad skulle det vara. Där tycker jag att det finns många fina svar, från många visa kvinnor.
Du har säkert hört det förr, men allt blir bättre med tiden.
Du skriver ärligt och berättar om dina ätstörningar. Jag kan på ett sätt förstå att din läkare "förbjöd" dig till att träna/yoga, det var nog av omtanke för dig. Yoga kan också i vissa fall bli en annan sak som man missbrukar och det där är svårt att liksom sätta fingret på. Men jag hoppas du förstår vad jag menar. Jag älskar yoga, jag tycker att yoga är ett fantastiskt verktyg och på många sätt också en väldigt bra självutvecklingsform. Men min erfarenhet säger att inte enbart yoga räcker för att ta sig ur ett destruktivt beteende. Du måste hitta din kärna som gör att du står stadigt i dig själv. Jag har gått i så många olika former av terapier, och sökt min kärna. Man blir egentligen aldrig riktigt klar. Och när livet blir för mycket, så går jag tillbaka till terapin och yogan finns där hela tiden som en vän, för att liksom hitta tillbaka till mig själv. Precis som du beskriver att du varit bunden till andra människor, så är det ju det en svår nöt att knäcka. Att lära sig att inte bli bunden till fel människor. Jag vet också att resa, resa bort också är en del av ens egen utveckling. Oj, vad jag reste som ung, idag kan jag nog se på mitt resande som en flykt att inte stanna upp, att inte ta tag i det som kändes. Eller hur jag verkligen mådde. Att resa ensam, att inte känna någon kan ibland vara härligt och utvecklande, eftersom de man möter inte vet vem man är och man får på ett sätt möjlighet att utveckla den där personen man är, men som man kanske känner inte får komma fram tillräckligt mycket. Men att åka ensam kan också spä på ens ensamhetskänslor, utsatthet och beroende av att ha andra omkring sig. Om du har möjlighet, tycker jag att du i första hand ska träffa en lärare, yoga för henne eller honom, känna efter om det här är en person du känner förtroende för. Då är det ju ett plus, om den personen också har resor till Indien. För då kan du kanske följa med på en sån. Då har du möjlighet att välja bort att vara med de som är på resan, att vara ensam lite ibland. Men du har också möjlighet att vara med i den gemenskapen som kan uppstår på en yogaretreat.
Varmaste kramen
P.s Tänk på att du har all tid i världen, njut av att du har det. Njut av att livet har en massa möjligheter och att du är precis i början av ditt liv. Gör sånt som du tycker är härligt, omge dig med människor som tycker om dig och som du tycker om. När yoga är som bäst, så gör den att man tycker så mycket om sig själv och sin kropp. Man bryr sig om sin kropp och lyssnar på dess signaler. Om den har ont, om man är ledsen, om man är trött. Jag upplever att jag tar hand om mig själv och min kropp mycket mer på ett bejakande och snällt sätt än innan jag började yoga."

Meningen med livet - Kia

Namn: Kia Naddermier

Ålder: 40

Yrke: Modefotograf och Ashtanga Yoga lärare och grundare av Mysore Yoga Paris (www.mysoreyogaparis.com).

Civilstånd / Familj: Make och två flickor Uma 11 år och Devi 6 år.

Bor: I Paris 19e

Vad är meningen med livet?

- Det som ger mitt liv mening är framför allt kärleken till min familj och mina barn som lärt mig att älska villkorslöst och förbehållslöst. Men sett ur ett större perspektiv så finns det i människan en strävan att göra sig av med illusionen att vi är separerade från varandra och i stället försöka se alltings enhet. Ur den insikten föds naturligt en större och mer gränslös kärlek som inte stannar vid mig och de mina...

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

- Jag försöker att inte fastna i termer som om jag blev nöjd eller missnöjd, rätt eller fel, bra eller dålig... Livet innehåller både sött och surt, 'Sukha Dukha' och hur vi hanterar detta gör oss till dem vi är. Ofta är det just i mellanrummen, i gråzonen och ovissheten som det verkliga växandet sker.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet?

- Det går över! Allt är i ständig förändring, försök att hitta en lätthet i livet. Jag var alldeles för tung och seriös i unga år tog livet på för stort allvar.Tror att en naturlig tillit till sig själv och de omkring en föds när man lyckas släppa greppet och kontrollen lite...

gulliga hundar

Det här är Pino, min lille prins. Han är lätt att bära, jag kan ta med honom överallt. Jag fattar varför småhundar lätt blir knähundar. Men även stora hundar vill känna sig små ibland. Som den här underbara bilden på hunden som liksom hoppat upp i husses famn. Samtidigt som det är lite så där man kan känna sig själv ibland. Det finns dagar när man skulle vilja bli buren, som man blev när man var liten. Jag tycker den är så gullig den här bilden.

en framåtrörelse

Bloggen har ändrat utseende och jag fattar inte hur man går in och svarar på kommentarerna. Måste lära mig det. Tack gulliga ni för er omtänksamhet, tack också ni som mejlat mig privat och också ringt mig. Det värmde.
För mig var det ett stort och svårt beslut att ta.
Men ett väldigt viktigt beslut.
Man kan inte vara på två platser samtidigt.
Jag har lovat mig själv att följa mitt hjärta och det jag tror på, även om det kanske inte är vad andra vill, eller tycker är rätt. Jag har lovat mig själv att vara stark nog att stå upp för det jag tror på, men det är så klart svårt i ett sånt här fall, när hjärtat liksom vill vara på två ställen...
Men ni förstår säkert vad jag menar.
Att vara sig själv hela vägen och följa sina drömmar hela vägen är jättesvårt för man stöter på motstånd ganska ofta. Både sina egna motstånd, men också andras. Det kan också provocera att man tar för sig i livet, tar stora tuggor, njuter och skrattar och utifrån sett kanske tar livet med en klackspark och ibland upplever jag att folk irriterar sig, tycker att jag tar onödigt mycket plats, får för mycket uppmärksamhet. När jag var yngre anpassade jag mig mer, försökte vara smidig. Men nu är jag snart 50 år, en magisk ålder. Känns som att då måste alla pusselbitar falla på plats och jag har förmodligen utforskat mina inre rum. Tagit mig längre in i mig själv, en inre resa som gått djupare än Hej, jag är nyfiken på mig själv-tiden som jag hade straxt innan jag fyllde 40.
Allt är en framåtrörelse, en långsam resa ibland. Men ändock en framåtrörelse.
Och jag har en viktigt uppgift att lära mig, jag ska lära mig att säga nej. Det allra svåraste upplever jag. Tänkte jag ska blogga om det, läste nämligen en väldigt bra bok om just det. Så fortsättning följer....


Och det värmer ju oerhört om flera känt lite som jag känner för Yogavita i Båstad.
Men jag tar inte avsked än, det är flera månader kvar och de är också de vackraste och härligaste månaderna att tillbringa här på västkusten.
Jag ska njuta den här sommaren, som den golosa kvinna jag är.
Och jag ska yoga för Karolina, Petri, Wambui och Marian som alla kommer ner hit och ger klasser.
Non vedo l´ora.
en fin låt, textraden Lights will guide you home...

ändrade planer

Jag har tagit ett beslut. Och det var inte så enkelt att göra. Det är både ett ledsamt beslut och ett bra beslut för mig. Men jag måste på något sätt bestämma mig.
Ni vet hur jag älskar Båstad. Jag älskar den här platsen. Jag älskar närheten till havet, den gula sanden. Det kulliga landskapet och luften. Jag älskar luften här i Båstad.
Känns som jag kan andas här.
Ta så där långa djupa andetag, rakt ner i lungorna, som om jag kan fylla dem med mer syre när jag är här.
Under en tid har jag vägt beslutet fram och tillbaka.
För nio år sedan kom jag hit och började ha yogakurser. I sommar är det min nionde sommar som jag har studion öppen hela sommaren. Det är lång tid. Jag har älskat att gå upp på morgonen, långt innan byn vaknat och vandra Köpmansgatan fram till min studio.
Jag älskar att hålla i yogaklasser. Älskar att se hur eleverna hittar sin yoga, sin kärlek till sig själva och sin kropp. Älskar att se utvecklingen. Och jag kommer att sakna alla tappra, för de är några stycken som kommit varje morgon för att yoga i den lilla sommarstudion.
Det är många somrar som jag förlagt här.
Det var perfekt för den ensamstående mamman, som jag var då jag kom hit till byn första gången -  att liksom kombinera semester och jobb med min lilla dotter, här i sommarstan.
Men barnet växte, jag träffade en man (som jag också gifte mig med här i byn)och fick bonusbarn.
Men i år blir det sista sommaren på Yogavita i Båstad.
Och den ska bli så härlig, ni har väl sett mitt sommarschema?
Låt oss göra den till en lång och härligt utdragen yogasommar.
Sedan stänger jag ner här och det lutar mot Björkö. Ön där min mammas släkt bor, där min mamma och pappa har hus och min älskade syster och hennes familj.
Ön, där jag var många av mina somrar, innan vi köpte hus på Gotland när jag var tio.
Det lutar mot att jag 2013 får ha mitt första sommarlov på riktigt, semester med min man.
Jag lägger inte ner yogan, men det kommer att bli på ett annat sätt, men framför allt kommer jag att skriva mer. Fler böcker är inplanerade.
Men det är sorgligt, det är det.

hur ska en vän vara

En kompis la ut en fråga på facebook, hur ska en bra vän vara? Hon fick många svar.
Så tänkte jag på att just vänskap var det allra svåraste ämnet att prata om när jag jobbade med research för tv-talkshowen med Maj Fant, för nästan tjugo år sedan.
 Det var så svårt att få folk att ställa upp och prata om det.
Tänk att något som är så positivt är så laddat.
Varför tror ni det är så?
Och vad tycker ni?
Vad är en bra vän? Hur ska en bra vän agera och vara?
Har du blivit ledsen på en vän?
Eller har en vän blivit ledsen på dig?

ge inte upp

Se den här länken! Gör det! Ge inte upp
I morse när jag såg den på facebook, tårades mina ögon. Jag vet inte jag kanske är extra blödig just nu, men jag älskar såna här framgångssagor.
Inte att folk blir rika och berömda, utan just sådana här framgångshistorier värmer hjärtat lite extra. Då känns liksom livet snällt, härligare att vara i på något sätt.
Men lite tycker jag faktiskt det handlar om att någon annan tror på en. Att man blir sedd. Han säger att han blivit avfärdad av flera yogalärare, bara det gör så ont i mig.
Varje människa är en möjlighet.
Varje människa har ett universum inom sig.
Det är så synd att många inte tror det.
Man dör inte av att uppmuntra en annan människa.
Man dör inte av att ge en annan människa en komplimang.
Eller att heja på någon lite grann.
Men det kan ge såna intryck och avtryck i en annan människa.
Man behöver inte hjälpa alla, det är inte det jag menar. Nånstans måste man kanske hitta sin egen integritet, värna om sin egen lilla värld. Men då och då, kan man sticka upp huvudet och heja på en annan människa som man ser och upplever inte riktigt tror på sig själv.

majkursen - KOM!

Kära yogi/yogini, nu närmar sig sommaren med stormsteg. Luften är varmare, dagarna är längre och allt känns lättare. Det är lättare att komma upp på morgonen och vi går väl alla och drömmer om en extra varm och solig sommar. Men tills dess

Det är dags att anmäla sig till majhelgen och du är varmt välkommen! Och vill du se mer vad som händer på Yogavita? Gå in på www.yogavita.se och titta under antingen helgkurser & gästlärare eller under sommarschemat.

Kram karin

Båstad: 11-13/5 Yinyoga, hathayoga & Ashtangayoga

Ashtangayoga Förberedande för Mysore & Mysore
Fredag 11/5 kl 18.00-20.00 Ledd klass
Lördag 12/5 kl 07.00-09.00 Mysore
Söndag 13/5 kl 07.00-09.00 Mysore
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 650 kr/för alla dagar. Drop in 225 kr betalas in på bg 5459-1201
Föranmälan krävs.

Hathayoga & Yinyoga (Kombineras)
Söndag 13/5 kl 16.00-18.00 Hathayoga och Yinyoga
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 225 kr föranmälan. Annars 250 kr dropin. Betalas in på bg 5459-1201
Föranmälan krävs

Lördag 12/5 Workshop i Viken på Sans och balans.
Bakåtböjningar. Vi går igenom ställningar för att försiktigt öppna upp ryggen och ge plats för en större andning. Här går vi igenom hur man kan jobba för att öppna i ryggen och gå djupare in i sina bryggor.
Tid: kl 14.00-16.00. Anmälan görs hör: www.sansochbalans.se

Meningen med livet - Lisa

Namn: Lisa Lalér

Ålder: 40

Yrke: Yogalärare. Äger och driver Yogashala Stockholm med min syster.

Civilstånd/familj:Sambo och två tonårssöner

Bor: På Södermalm i Stockholm

Vad är meningen med livet?

- Kärlek, medkänsla, kunskap och mod – I smått och stort. Att hjälpa andra när man kan och att dela med sig av det man har. För mig personligen är den största meningen kärleken till mina barn. Att de kom till mig är den största gåvan i mitt liv och de har hjälpt mig att förstå vad det innebär att älska utan förbehåll, villkorslöst. De påminner mig varje dag om vad som är viktigt och sant, i med-och motgång.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

- Jag är så oerhört tacksam över allt jag har och allt fantastiskt som jag får och har fått vara med om. Det ger mig så mycket att möta alla makalösa människor som finns och har funnits i mitt liv. Utan dessa människor hade jag nog fortsatt gå vilse... Mitt liv har, så här långt, burit med sig så mycket som jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle få uppleva. Ingenting har blivit som jag hade tänkt mig. Och det är bra. Både när det gäller svåra saker och glädjande saker kan jag se att det mesta som skett i mitt liv har haft en mening. Även det som är och har varit smärtsamt. Yogan hjäper mig att inte glömma det. Så länge jag kan minnas har jag, trots att jag verkligen älskar att leva och att vara i mitt liv, vaknat varje morgon med en mörk sorgsenhet och oro. En strävan och längtan är att vakna med samma ljus och positiva kraft som jag oftast känner att jag är i när jag går och lägger mig. Min vän Thomasine brukade med jämna mellanrum ringa och säga: “Lisali, har du skrattat ordentligt den senaste tiden? Glöm inte det! Du och jag behöver inte öva på att vara allvarliga. Det kan vi redan.Vi behöver öva på att inte glömma det som gör oss glada.” Älskade Thomasine finns inte med oss längre, men jag tror att hon vet hur mycket hennes ord och klokhet hjälper mig i livet.

Vilken är din livsfilosofi?

- I boken Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren finns ett citat som jag ofta brukar få påminna mig om som lyder ungefär så här:  "Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan." Jag är rädd väldigt ofta men jag har bestämt mig för att inte låta det styra mitt liv och mina val. Att våga fast man är rädd är viktigt både när det gäller att stå upp för sig själv och för att kunna stötta andra människor. Jag tror också att det är själva resan som är “målet” i många fall, att det ofta är längs vägen vi får möjlighet att lära oss, växa och utvecklas och att målet är att förstå det... Att vara ödmjuk inför att det som är sant för mig inte nödvändigtvis behöva vara sant för någon annan, att inte döma och att ta ansvar för mina handlingar och dess konsekvenser försöker jag också sträva efter i livet, fullt medveten om att jag långtifrån alltid lyckas.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

- Öva på att säga tre kärleksfulla saker om dig själv, till dig själv, varje dag. Även de dagar du inte tror på dem ett dugg. Det är dig själv du kommer att möta igen och igen, varje dag, hela livet. Du är värd all kärlek i världen. Det är så viktigt att du är snäll mot dig själv. Våga säga nej när du behöver och försök att vara sann mot dig själv och andra. Var inte rädd för att be om hjälp och stötta andra när du kan.

skogens konung

I morse när vi var på Björkö, möttes vi av den här älgkalven. Han bara stod där, mitt i skogsbrynet och tittade på oss. Så cool, skogens konung. Jag älskar att vara så nära det riktigt fria. En helt annan sak att stå nära en älg på riktigt i naturen, än att stå och titta på inhägnade djur på Skansen.
Jag var tvungen att slå upp vad ett möte med älgen symboliserar. Det här var svaret:
Älgen är ett tecken på kraft, skönhet, uthållighet och värdighet. Älgen har kraft att forcera hinder. När rådjuren går genom skogen tar de gärna en omväg runt saker som står i dess väg, medan älgen plöjer rakt igenom dem. Om det finns hinder i ditt liv som skapar svårigheter är älgen ett tecken som säger att du ska använda din kraft och styrka och gå rakt igenom det.  Näe, nu är det no pardon. Tack!

var rädd om livet

Var rädd om livet, det skall glädja dig, var rädd om ljuset, det skall leda dig, var rädd om mörkret, det skall skydda dig, var rädd om slutet, det skall rädda dig.
Bo Setterlind


När jag var lite flicka var jag så fascinerad av äldre människor. Historierna och den där säkerheten som jag alltid upplevde att äldre hade. Den som kommer med åren... Den jag avundades när jag var ung. Jag har nog haft alldeles för bråttom att bli gammal. Längtat efter att bli pensionär har jag liksom gjort i flera år nu.
Vi hade mycket kalas i mitt hem, många spännande personer som passerade. Jag har berättat det förr, men ofta på de där middagarna så utbröt nån sorts poesibattle. Vi brukade skoja om att vår pappa och hans vänner läste sina nyskrivna dikter för varandra. Vi brukade härma dem och skratta så vi kiknade jag och mina syskon. Men nånstans tror jag att vi fick med oss en god egenskap, (som jag tycker är god...) nämligen det här med att tycka det är okej att folk ställer sig upp och reciterar en dikt på en middag. Haha så osvenskt, men så härligt. Jag kan älska det överdrivna. Jag älskar människor som tar plats på det sättet. Mera visa känslor, mera gråt och glädje i vårt land.
Mer Arja Saijonma som insvept en röd fana sjunger en sång på ett torg. Kan inte hela historien, men kommer ihåg just det.
Dikten ovan är skriven av en av min barndomsfavoriter. Bo var vän till familjen och jag tyckte så mycket om honom. Han var en sån som såg också de små i en familj, och frågade hur man mådde och ställde de där extra frågorna som gjorde att man kände sig sedd.
Alla vill bli sedda.
Och tänk att man kan komma ihåg alla de som såg en på RIKTIGT när man växte upp. Och tänk vilka spår de sätter i en människas liv. Som ger en kraft att gå vidare, som gör att man känner sig värdefull och i allra bästa fall speciell. Vad jag önskar alla känslan av att få känna sig speciella nån gång i sitt liv. Vi vet att föräldrar är viktiga för ett barn, men dagispersonalen, fritidspersonalen och skolan har också den viktiga och sårbara uppgiften. Men också vi andra som då och då möter ett barn.

hjärtat är stort

På avstånd har jag följt Carolas väg till att bli adoptivmamma. Carolas blogg

Jag har också läst en och annan krönika om huruvida hon gör en Madonna, eller Brad Pitt och Angelina Jolie. Inte vet jag.

Men jag tycker om Carola.

Carola känns varm. Det känns som om hon vill väl. 

Och jag skulle gärna läsa fler bloggar och tankar om känslan och väntan på det där barnet man ska få möta. Om mammor och pappor som åker runt hela världen för att hämta hem en liten en, som man kan få älska så där besinningslöst. Men för många blivande adoptivföräldrar, så är det längre väntan än nio månader. För många är det flera års väntan, avslag och misströstan.

Det är klart man kan tycka en massa om adoptioner, men det tänker inte jag göra här. Utan jag vill skriva om den här barnalängtan.

Och jag blir varm i hjärtan när jag läser och ser bilderna på Carolas blogg.

Jag tror Carola har längtat efter en liten dotter.

Jag kommer aldrig glömma Birgittas ord. Birgitta var en kvinna jag jobbade med på ett kollo för förståndshandikappade när jag var ung och innan jag själv fick barn. Jag tyckte mycket om Birgitta. Hon var så varm. Jag kände att jag ville också bli så där lugn, rotad och framför allt kärleksfull när jag var i hennes ålder. Jag har alltid varit väldigt fixerad vid meningen med livet och tidigt frågade jag folk om deras tankar. Så det är inte konstigt att söndagarna på den här bloggen är vigda åt just det. Såklart pratade vi om just det, jag och Birgitta. Jag kommer ihåg att jag frågade henne om det var något hon ångrade i sitt liv.

"Ja, svarade hon. Jag ångrar att jag inte skaffade fler barn."

Den meningen har alltid funnits kvar i mig. Hon svarade inte; Jag ångrar att jag inte satsade mer på mig själv, besteg Mount Everest eller tog dykarcertifikat. Hon var inte intresserad av karriär, mera pengar, utmärkelse eller beröm. Nej, hon ångrade bara att hon inte skaffat fler barn, och i det införstått biologiska och fosterbarn. För henne var det ingen skillnad. Birgitta var en rik människa och då menar jag inte rik i form av pengar på banken. Utan rik på kärlek. Hon hade sju egna barn och minst elva fosterbarn.

Hjärtat är stort och vår värld behöver fler som Birgitta.