Varannan vecka kastar jag mig in i en ny form av terapi för mig. Jag har nog testat det mesta. Kia, som min terapeut heter, gick jag hos i nästan tre år, varje vecka. Det var livsviktigt, hon räddade mig när jag föll. Eller snarare hon fick mig att resa mig upp, borsta bort dammet och sträcka mig lite stoltare mina 164 cm över jordens yta. Nu är jag tillbaka hos henne, men med en annan metod. Vi pratar så klart, men sen lyssnar jag på musik och får måla. En dag ska ni få se bilderna.
Det är inte som att gå in i mina innersta rum och titta på det som jag inte vågat titta på. Det är mer in i hörnen, in i garderobernas allra mörkaste kyffen och städa, städa, titta på, acceptera, bli ledsen över, förfasas över, fnula över, förstå, ta hand om.
Jag har aldrig varit med om nåt som går så rakt in i mig.
Och teckningarna är så talande. Det är inte sätta ord på känslorna, utan bildsätta och sen utifrån bilden se och prata om det allra innersta. Det jag kanske inte vågat titta på, inte förstått.
Men jag är så tacksam.
Tacksam att jag har möjlighet att göra den här resan.
Det är som en enda stor och kärleksfull present till mig själv.
Nu vill jag går på målarkurs ;)
Det är inte som att gå in i mina innersta rum och titta på det som jag inte vågat titta på. Det är mer in i hörnen, in i garderobernas allra mörkaste kyffen och städa, städa, titta på, acceptera, bli ledsen över, förfasas över, fnula över, förstå, ta hand om.
Jag har aldrig varit med om nåt som går så rakt in i mig.
Och teckningarna är så talande. Det är inte sätta ord på känslorna, utan bildsätta och sen utifrån bilden se och prata om det allra innersta. Det jag kanske inte vågat titta på, inte förstått.
Men jag är så tacksam.
Tacksam att jag har möjlighet att göra den här resan.
Det är som en enda stor och kärleksfull present till mig själv.
Nu vill jag går på målarkurs ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar