indiatorka

Om man inte varit i Indien, kanske man inte förstår det här inlägget. Men jag har en så stark kärlek till Indien. Känns som jag varje år måste åka dit, om så bara för en liten stund och insupa lite Indien.
Indien är som en kärlekshistoria, först är man liksom uppöveröronen-kär, sen stillas den där känslan och nån sorts vana infinner sig. Ett lugn, man vet att man kommer tillbaka, man vet att landet ligger där det ska. Det kanske ändrar sig från gången innan man var där, men i det stora hela är det samma känsla som man liksom vaccinerats sig med.
Nu har jag varit så många gånger i Indien att jag slutat att räkna. Låter kanske urfånigt, eller "stöddigt", men vad spelar gångerna för roll, det är ju känslan jag vill åt.
Jag älskar Italien också, det är en annan kärlek. Det är mer min ungdomshistoria, min barndom typ. Något som följt med i hela mitt liv. Där är det maten, värmen, det dramatiska, kaffet, det överdådiga och det fantastiskt vackra rent estetiskt.
Indien förälskade jag mig i som vuxen.
Det är en annan kärlek.
Jag älskar kaoset, men också reglerna i kaoset. Som att åka scooter i en stad. Utifrån ser det helt kaosigt ut, men det råder hjärnkoll. Och nog vet man sin plats, och sin tur att få svänga ut, ha företräde eller inte företräde. Där behövs inga trafikskyltar.
Maten, värmen. Indien är inte så där lättälskat som Thailand.
Nej, Indien är som en tonårsdotter. Man vet att man älskar henne, man förstår inte varför vissa dagar, men man är liksom impregnerad.
På fredag åker jag till Goa, två veckors sol, bad, yoga och jäklarans vad jag ska andas Indien.

 Här får ni mig på en elefant som badar.Jag kan inte vända bilden, tyvärr.

Namaste och omshanti, får se hur mycket jag uppdaterar. Ska försöka, det lovar jag.

ashtangayogalista - uppdateras hela tiden

Här kära bloggläsare, här ska ni få en lista på ashtangayogaställen runt om i Sverige.
Jag hittade listan på ashtangayogauppsalas facebooksida. Jag uppdaterar den hela tiden, om ni kommer in med adresser till obs ashtangayogaställen.

Jag älskar ashtangayoga.

Vi ses väl på mattan?

Stockholm med omnejd:
Södermalm: http://www.yogashalastockholm.se/
Vasastan: http://www.ashtangayoga.nu/
  - http://www.planetashtangayoga.com
Stocksund: http://yogaochinrebalans.se
Södermalm: http://www.mysore-stockholm.se
Kungsholmen: www.ashtangayoga.se/
Östermalm: www.yogayama.se/
Odenplan: www.atmajyoti.se/ 
Bromma: www.omshanti.se/
Södermalm: www.inbalance.se/
Enskede: www.ashtangayoga-enskede.nu/
- http://www.frankkappas.com/
- Saltsjöbaden: www.stationshuset.nu/yogastationshuset.php
Göteborg:
- http://www.ashtanga.se/
- http://www.asanayogacenter.com/
Malmö — http://www.soulprint.se/
Uppsala — http://www.ashtangauppsala.se/
Västerås — http://www.yogavasteras.se/
Västerås - http://yogaochinrebalans.se/
Örebro — http://www.sassaleeyoga.se/
(utanför) Linköping — http://www.jessiyoga.se
Bjärred: www.yogamala.se
Jönköping — http://myoga.shop.textalk.se
Norrköping — http://www.vayu.se/
Lund — http://www.astangalund.se/
Umeå — http://yogastudionumea.se/
Gävle — http://www.taenpaus.com/index.html
Borås — http://www.usyoga.se/
Eskilstuna — http://dinbalans.nu/
Karlstad — http://www.ashtangakarlstad.se/
Växjö — http://www.vedayoga.se/
Baskemölla/Österlen - www.mudita.se
Sundsvall — http://www.yogashala.se/
Luleå — http://www.luleayogacentrum.se/hem
Trollhättan — http://www.ashtanga-yoga.se/
Östersund — http://yoga-shala.se/
Falun — http://yogahusetfalun.se/
Kalmar — http://www.yogaanna.se/
Piteå — http://undergroundpitea.weebly.com/index.html
Visby — http://www.yogavisby.se/ -- http://www.lilashala.se/
Strängnäs — http://www.yogastudio-samadhi.se/
Båstad — http://yogavita.se/
Karlskoga - www.ayogakga.se
Kalix — http://www.barfota.nu/ [http://www.kalixashtangayoga.se/]

love your skin

För fem år sedan hittade jag till Moonsun, och jag blev hooked direkt. Sedan dess använder jag bara deras produkter, deras hudvård och jag mår bättre och har fått finare hud. Visst åldras jag, men jag låter min hud åldras med de bästa produkterna, det renaste innehållet, som självklart inte är testat på djur.
Moonsuns koncept passar min livstil.

 Jag går så regelbundet jag kan på Moonsuns behandlingar, men framför allt tar jag hand om min hud varje dag med deras oljor som är som guld för mig. Varje gång jag besöker Moonsun får jag så mycket kunskap om huden, Jenny och Mia som driver Moonsun sitter på så mycket klokskap om hur man tar hand om sin hud på bästa sätt, så när de frågade om jag ville vara deras ansikte utåt, så blev jag så glad.
Tänk att de frågade en snart 50-årig kvinna att vara modell för deras produkter.

Det var inget svårt beslut för mig: Klart jag vill! För jag kan på fullaste allvar säga att Moonsuns produkter är det bästa som hänt mig när det kommer till hudvård. Och jag har testat det mesta.
Så vill du ge dig själv och din hud den bästa presenten, börja smörj in dig med Moonsuns oljor.

Mer om Moonsun kan du läsa här: Moonsun

Karin Björkegren Jones om Moonsun Organic
Ålder: 47
Yrke: författare, journalist och yogalärare

- För mig är det viktigt att det jag smörjer in mig med, min dagliga hudvård, är gjord av naturliga och rena råvaror och att den inte är testad på djur.Jag vill leva så naturligt jag kan, och ta hand om min hud så snällt och smart jag bara kan. Jag tror inte på mirakelkrämer, som kostar en förmögenhet och som lovar guld och gröna skogar. Jag tror på yoga, bra mat, sömn och en bra hudvård så klart, som är naturlig och jag tror på att använda den varje dag. Därför blev jag överlycklig när jag hittade Moonsun och började använda Jenny och Mias produkter för fem år sedan. Min hud har blivit så mycket bättre och jag vill låta den åldras med Moonsun, för jag tror att jag kommer att åldras vackrast då.

bästa hudvården

meningen med livet - Sofia

Namn: Sofia Norén

Ålder: 35 år

Yrke: Yogalärare

Familj: Norea 9 år, Moltas 4 år

Bor: Hägerstensåsen

Vad är meningen med livet?

- Jag har ingen aning egentligen.  För mig är det att skapa en mening med att leva det här livet just nu. I varje nu. I den här kroppen jag bor i. Att inte ta livet för givet. Att påminna mig varje dag om magin i att bara få finnas till. Att skapa en intim relation till mig själv. Gå djupare och våga utforska vem jag är. Bortom alla idéer om vem jag är. Möta andra människor och se vem jag blir i varje möte. Jag tror inte att jag i detta liv kommer förstå meningen med livet. Jag tror inte det är meningen heller. Det kanske inte finns så mycket att förstå. Inte med huvudet. Men uppleva. Vara närvarande. Öka min medvetenhet gör att jag blir mer närvarande och då blir upplevelsen så mycket större. Utan att behöva förstå.  Jag ställde frågan till min dotter o fick svaret: att få uppleva kärleken! Jag kan bara hålla med. Älska så mycket det går.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

- Det är först nu jag börjar se att jag faktiskt kan påverka mitt liv helt och fullt. I vilken riktning jag vill att det ska gå. Å, ena sidan. Och den insikten känns lite skrämmande… Jag börjar bli mer försiktig i vad jag ber om.  Å, andra sidan försöker jag följa med i det som presenterar sig. Vart livet bär mig. Bortom min kontroll. Att luta mig tillbaka och känna djup tillit i att det som ska komma kommer, när jag är redo. Så jag känner stor tacksamhet i allt jag fått uppleva så här långt. Alla resor och äventyr,  alla fantastiska människor som ryms i mitt liv, att jag bor på en trygg plats. Även om den just nu är lite väl kall och mörk. Jag arbetar med min dröm och den växer hela tiden.  Jag har helt fantastiska barn som är mina allra största lärare om och om igen. Så, ja. Jag känner mig nöjd! Och nyfiken på vad som komma skall!

Vilken är din livsfilosofi?

- Sökandet efter sanning har följt mig genom hela mitt liv. En inre längtan att komma nära det som är sant. Och sanningen förändras hela tiden. Skiftar och tar mig ännu djupare. Men längtan är konstant. Den har blivit min väg. Så min livsfilosofi är att vara så sann som det är möjligt att vara just nu. Inför mig själv och andra. Och där skapa en trygghet så att andra också vågar vara sanna. Mitt redskap är kärleken. Den stora kärleken som rymmer allt och alla. Utan krav och förväntningar. Den kan bara bli större.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

- Jag har tittat på gamla bilder på mig själv för att försöka minnas lite hur det var. På ett sätt känns den unga tjejen fortfarande väldigt närvarande. Men nu har hon en lite äldre och kanske visare guide med sig. Det känns svårt att ge något råd som ska passa alla. Vad jag skulle vilja säga till mig själv som cirka 15 åring är: Att du är helt perfekt precis som du är! Sluta jämföra dig med alla andra och våga gå din väg! Även om det inte är samma som gruppens. Det kommer bli lättare. Du är inte ung för alltid. Så njut av att vara ung nu! På ditt sätt. Ta plats. DIN plats. Det är din rätt! Och Du är sedd! Du är vacker! Du är helt fantastisk! Jag älskar dig!!!

den ömma modern

Jag har varit sjuk, hur har ni kunnat undgå det...
Jag har ju skrivit det här, ni är väl trötta på mig och mitt tjatande om feber. Jag är frisk nu. Jag tror att det är mirakelmedicinen Pau D'arco som fått mig frisk.
Ni ser hur jag håller på. lättlurad.
Hur som, de där dagarna jag låg däckad i sängen, ägnade jag åt att titta på SvtPlay och alla möjliga dokumentärer på kunskapskanalen. Jag vet numera allt om allting, som är en mening jag snor från en kompis facebooksida., apropå att ligga hemma, vara sjuk och zappa framför teven.

Visste ni till exempel att pandamamman bär sin bebis, kramar sin bebis och värmer sin bebis näranära i tre till fyra veckor. Hon äter inte eller dricker något under tiden, hon är så koncentrerad på att sin lilla bebis ska överleva, inte frysa ihjäl. Ibland är det så härligt att vara sjuk, vilka dokumentärer man har chans att se.

Den filmen var nog bland det sötaste, varmaste, finaste jag sett. En pandamammas ömma kärlek. Vackert.

linnen från mysoreyogaparis

Urhäftiga, supersnygga Kia Naddermeier, som är en svensk fotograf bosatt i Paris och som driver ashtangayogastudion Mysoreyoga i Paris var hos tränade hos Charlotte på Odengatan nu i veckan. Hon hade ett så snyggt linne på sig. Så klart ville jag ha ett likadant. Det är Lovisa Burfitt som designat linnena. Och idag med posten kom två fina linnen (och en jättefin tygväska) med posten från Frankrike.

Och vet ni, det bästa är att 10 % går oavkortat till barnhemmet Ashadayaka Seva Childrens home in Mysore, India. Man blir alltså både snygg och har gjort en god gärning, kan de bli bättre?

Här försöker jag ta kort på mig själv med linnet, lovade Kia det. Det går så där, men det är snyggt, det är punkigt och jag känner mig som Kia, fast jag är en halv meter kortare och bredare, men glad ändå!

Läs mer om linnet och MysoreyogaParis här:Mysoreyogaparis

jag har feber

jag har fortfarande feber och har tillbringat dagen i sängen. Jag har smörjt in mig med det här gröna innehållet. Det är något sorts vietnamesiskt tiger balm. Jag fick den när jag gjorde min manikyr och pedikyr hos de vietnamesiska systrarna Thao, Tien och Wam på Thao Nails på Adolf Fredriks kyrkogata. Så himla gulligt en av systrarna, Wam köpte med sig det hem till mig, eftersom hon vet att jag gillar tiger balm. Det är Wam som lär sig svenska genom att läsa alla skvallertidningar. Det tycker jag är så himla roligt.

Jag har haft en ganska småtråkig dag idag. Det är ju inte kul att ligga i sängen och vara sjuk. Jag har sett tre avsnitt av 30 grader i februari på Svt play, som var sååå bra. Men så idag fick jag ett glatt besked, ett synops som varit i en persons händer på ett bokförlag, nu fick jag besked att de vill träffa mig. Håll nu alla tummar och tår. Jag lovar att berätta mer, när jag får, det vill säga om det blir av.

i nån sorts väntan

Igår fick jag feber, och så hade jag en huvudvärk som var så där sprängande, ni vet när man är tvungen att kisa med ögonen. Men trots det, så lyckades jag ändå springa ner och köpa en semla. Det var ju fettisdag igår. Jag vräkte i mig semlan, så sugen var jag på grädde, vetemjöl och mandelmassa. Mums!

Idag har jag skickat in en stipendieansökan och skrivit på ett synops. Jag går också här och väntar på att ett förlag ska svara om ett annat synops jag skickat in. De ska ha utgivningsmöte här i dagarna.

Att vara frilans, är att ständigt ha tusen saker på gång samtidigt, att alltid ha en framåtrörelse. Hela tiden tänka på något längre fram. Jag har fått höra att jag är driven, att jag gör så mycket saker. Jag kanske är driven, jag kanske är modig och hoppar på saker.
Vad vet jag.
Men det är också fruktansvärt jobbigt, enerverande att vänta och hoppas på svar.

mobbing

Har det inte gått lite väl långt? Jag tröttnade på melodifestivalen, typ i samma veva som det blev deltävlingar in absurdum. Det blev liksom för mycket.
För mig har melodifestivalen alltid varit ett spektakel, ett riktigt härligt spektakel. Inget jag egentligen blir klokare, läs smartare av, utan där jag blir underhållen. Jag har sett larviga uppträdanden, sämre och bättre. Texter som kännts ganska oviktiga, men vad har det spelat för roll.
Melodifestivalen har varit pudelrockare, och varje år har det känts som om man sökt nåt nytt, och man har kastat in egentligen förutsägbara personer. Gick inte nån ut och sökte aktivt efter Leyla K på både facebook och twitter?
Vi vet att den tjejen inte mår så bra för tillfället, varför ska hon vara med i melodifestivalen?
Rubriker är man ute efter, rätt och slätt.
Nu går artisterna ut i nån sorts protest mot att Ranelid vann en deltävling. Som om det fanns finare och fulare/sämre uppträdanden på melodifestivalen. Vad är att vara en artist?
och får man ta hur mycket plats som helst i Sverige?
Nej, uppenbart inte.
DET tycker jag är intressant.
Är man som Ranelid, dvs man gillar sig själv. Man gillar att ta plats, man tycker att man är värd en plats där folk tittar på en. Herregud, vad är det för fel med det?
Vem bestämmer, vem som får ta plats?
En mobb, av artister och journalister som hånar och förfasar sig över en ranelid, som just bara tar för sig. Äter stora tuggor av livet.
Jag tycker bara att det är ganska härligt, att folk tar för sig.
Det jag tycker är mindre härligt är alla tongångar.
Plötsligt börjar folk, som säkert pratat om den svenska avundsjukan tycka och faktiskt mobba EN person som gillar sig själv så där mycket, som vi alla typ vill att våra egna barn ska känna.
En härlig egenkärlek, Typ Titta på mig, här är jag och lyssna på vad jag har att säga.
Nej, I Sverige ska man veta sin plats.
Och får man en förfrågan om att vara med i melodifestivalen, och recitera en dikt ja, då ska man verkligen tänka ett antal gånger, kanske fråga någon expert. vem det nu är? Om man får det, eller om hela Sverige ska vända sig emot en.
jag får ont i magen, det är mobbing på hög nivå.

när nån blir arg på en

Oj, jag läste ett så fint inlägg på en blogg idag, här: nar-du-skaller-pa-mig-mamma-ar-det-svart-for-mig-att-alska-mig-sjalv/

Ja, ni ser ju. När du skäller på mig mamma, är det svårt för mig att älska mig själv. Jag blev ledsen ända in i mitt innersta när jag läste de raderna. De handlar ju egentligen inte bara om föräldra-barn-rollerna. Det handlar ju om alltid tänker jag.
För vem tycker om när man blir skälld på?
Men det är klart alldeles särskilt när man är liten, och man vill inget hellre än att bli älskad av sina föräldrar, att de ska tycka att man är bra. Men man glömmer bort sig, glömmer av vad man skulle ha gjort för att något skojsigt kom i vägen. Och så blir mamma arg för att man inte kom direkt när hon ropade, eller gjort det hon bett om hundra gånger, för man glömt det alla de här hundra gångerna.

Och lite är det ju så, att fast man är vuxen, och fast man lärt sig på vägen att alla kan inte älska en, och det är inte heller viktigt att bli älskad av alla. Så nog blir man ledsen när man vet/hört att nån pratar illa om en, eller om någon är arg på en. Inte kan man bara skaka av sig det, fast man kanske tycker att de har fel. Hur blir ni när någon är arg på er?

När min dotter är arg på mig, eller vi är osams får jag nästan som ångest. Jag hatar verkligen att bråka, tjafsa och vara osams med henne. Få kan som hon gå så där rätt in mig. Jag blir som olycklig när vi är osams.
Min man kan jag bråka och tjafsa ganska bra med och vi blir också ganska snabbt sams, just för att vi inte tycker om att vara osams.
Hur blir ni när nån ni älskar blir arg på er?

Meningen med livet - Anna

 

Namn: Anna Fannberg

Ålder: 41

Yrke: Yoga-, och pilateslärare

Civilstånd/familj: sambo med min Erik, två barn och en hund

Bor: Åkersberga

Vad är meningen med livet?

- Att älska. Det kan låta högtravande, men det känns som att det är essensen. Jag tror att det är meningen, men att allt arbete runt omkring; att utvecklas, öppna upp, ge sig hän, förlåta mm är det stora arbetet. Och med att älska menar jag sig själv, andra runt omkring, sitt liv, de val man gör och så vidare. Med tanke på hur världen ser ut är det tydligen väldigt svårt.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

- Jag känner mig nöjd, men med det inte sagt att jag lutar mig tillbaka och rullar tummarna. Jag vill hela tiden fortsätta att utvecklas som person och människa och är hela tiden nyfiken på vad som kommer att hända härnäst!

Vilken är din livsfilosofi?

- "Det finns inget ont som inte för något gott med sig". Kopplat till frågan ovan så är det den filosofin som hjälpt mig igenom riktigt svåra stunder i mitt liv. Jag har hela tiden tänkt att "Jag förstår inte nu varför det här händer, men jag lär mig antagligen massor som jag kommer att förstå längre fram" kopplat med tanken "Det här tillståndet kommer inte att vara för evigt, det går över".

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

- Det här med att ge råd är svårt tycker jag, för jag kan ju bara ge råd utifrån mina upplevelser och erfarenheter och där är vi ju alla olika... Men jag tror att jag kanske skulle koppla det till svaret ovan, att ta tillvara på det positiva och roliga som händer i livet och att försöka hitta lärdomar i det negativa, på så sätt blir de lättare att leva med.

jag ska inte gå

Jag har kommit till den däringa åldern när återträffar av alla dess slag duggar tätt. Det är lågstadieklassens återträff, gymnasiet, universitetsklassen och vi jobbade ihop för hundra år sedan. Gamla vänner, gamla bekanta och tid man kanske inte ens gillade, så ska man återträffas och prata om vad som blev. Hur tiden efter skoltiden varit, berätta om hur lyckad man är. Vad man åstadkommit, eller inte. Känna sig bra, känna sig dålig, hamna i den tiden igen. Fick en sån inbjudan. Först tänkte jag, vad kul.
Så började jag tänka på hur jag tyckte det var när jag gick där. Att jag faktiskt inte var särskilt delaktig i aktiviteterna som de hade. Att jag höll mig utanför. Jag gick på lektionerna, gjorde det jag skulle, men stannade aldrig kvar, gick inte på festerna som anordnades.
Vet egentligen inte varför.
Men så kom jag på, när två av tjejerna lite surt anklagade vår lärare för att favorisera mig.
Jag ska berätta min bakgrundshistoria.
Jag tyckte inte om att gå i skolan. Jag har aldrig varit några lärares favorit. Jag har varit vild, pratat för mycket, haft mycket fantasi och väldigt mycket myror i byxorna. Jag har aldrig känt att det som är jag blivit särskilt uppmuntrat i skolan.
Jag har alltid haft lätt att lära, men som sagt aldrig varit någon lärares favorit, förräns jag började på universitet och man mer uppskattades utifrån nåt annat.
Det var mina lärare på universitetet som uppmuntrade mig att skriva, och gav mig självförtroende att vilja skriva mer. Så var det bland annat med den här läraren.
Men de här tjejerna som också gick i samma grupp som jag, var tvungna att minimera mig, och det jag skrev, genom att säga till mig att han tyckte om mina texter, eftersom han egentligen var kär i mig.
Fan, tänker jag så här i efterhand.
Dumma brudar.
De fattade inte att han uppmuntrade en tjej som inte trodde att hon kunde. Han gav mig ett självförtroende och han fick rätt.
Jag skriver. Numera kan jag till och med titulera mig författare.
Jag älskar att skriva och jag behövde den där uppmuntran.
Så kände jag, nej, jag har ingen lust att gå på den där festen.
Jag stannar hemma och skriver istället.

så bra

beväpna dig med vingar

Den här låter går varm just nu. Den blir bara bättre och bättre för varje gång jag lyssnar på den. Orden, orden. En gång i tiden, i min ungdom, umgicks vi med Imperiet. En av mina bästa kompisar var tillsammans med Thåström i flera år.
Det är så häftigt med människor som håller fast och kvar vid den de är, som inte är här för att behaga och göra precis som alla andra. Att köra sin stil, sitt uttryck och det håller, det fortsätter att hålla. För har man något att berätta brukar det göra det.
Så stå fast vid det som är du, håll kvar i din kärna och kör sen järnet. Strunta i vad andra ska tycka och tänka om dig, så länge du följer ditt eget hjärtas röst, ja, då kan det inte bli fel.
Och med denna låt avslutas det här inlägget: kort biografi med litet testamente

semla på hundgästvänligt fik

Man skulle kunna säga att jag samlar på fik där hundar är välkomna. Vurma vid St Eriksplan är så där gästvänligt mot oss hundägare. Jag blev så glad att jag tog en semla, faktiskt årets första semla. Jag älskar semlor. den som kom på semlan, måste verkligen ha varit en riktig smaskis. Så klart finns det bättre och sämre semlor. Den allra godaste jag ätit hade krossat mandel i mandelmassan, som var uppblandad med grädden.

Nyhetsbrev från Yogavita - april

Kära yogisar,

I mars blir det ingen yoga på Yogavita i Båstad, för då åker yogafröken till Indien för att yoga själv. Men i april, blir det desto mer. Och också en workshop på Sansochbalans i Viken. Nu finns sommarschemat på hemsidan: www.yogavita.se. Jag har utökat mysoreträningen på mornarna och lagt in en ledd första serien (till navasana) varje fredag och de som gör fler ställningar fortsätter själva.

Det är hög tid att börja anmäla sig, och också till gästlärarna. I juni kommer också Marian Papp och i augusti Petri Räisanen. Och till den senare har anmälningarna redan trillat in, så säkra din plats!!!

Båstad: 5-9/4 Yinyoga, hathayoga & Ashtangayoga

Ashtangayoga Förberedande för Mysore & Mysore
Torsdag 5/4 kl 18.00-20.00 Ledd klass/förberedande
Fredag 6/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Lördag 7/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Söndag 8/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Måndag 9/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 950 kr/för alla dagar betalas in på bg 5459-1201.
Föranmälan krävs. Dropin 250 kr, dvs oanmäld

Hathayoga & Yinyoga (Kombineras)
Fredag 6/4 kl 16.00-18.00 Hathayoga och yinyoga
Söndag 8/4 kl 16.00-18.00 Hathayoga och Yinyoga
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 450 kr för alla klasserna. Annars 250 kr per klass. Betalas in på bg 5459-1201
Föranmälan krävs

Måndag 9/4 kl 14-16 Workshop på Sans och balans i Viken. Höft

Höftöppnande och bandhas är temat. Vi är ett sittande folk och därför är vi ganska tajta i höfterna. Vi går igenom ett höftöppnande program, och tittar på hur man med hjälp av yoga kan öppna upp i höfterna och få mer blodgenomströmning i bäckenbotten. Vi går igenom bandhas, dvs kroppslåsen, det lilla lyftet som man aktivt använder i sin yogaträning och som vi i väst kallar knipövningar.

Var: Sans & Balans i Viken

Anmälan: www.sansochbalans.se eller på tel: 042-23 69 79

2-3/6 Workshop med Marian Papp
Lördag 2/6 kl 09.00-16-00
Söndag 3/6 kl 09.00-14.30
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Pris: 2200 kr, då ingår Marians jättebra bok Ýoga på djupet och en del forskningsrapporter

Vetenskapliga effekter av Yogaträning/Yoga på djupet
Workshop med Marian Papp på Yogavita.
Kursen är både praktisk och teoretisk och du lär dig mer om vad som sker i kroppen och vilka effekter yogaträning har i kroppen. Kursen är uppbyggd kring fyra teman där det finns mest forskning: Hjärta och kärl, andning bålstabilitet och rygg samt humörförändringar. Du får en genomgång om vad som finns forskat inom yogaträningen, du lär dig yogafysiologi och vi varvar detta med praktik och ser på vilka program som forskarna har använt. Detta är en unik fördjupningskurs som är baserad på medicinsk forskning.
I kursen ingår:
Marians bok ”Yoga på djupet” samt vissa forskningsrapporter.
Teer med lite tilltugg under hela kursen
Föreläsningar, Yogaklasser och laborationer.

Om shanti Karin Björkegren Jones

en inre resa - min bästa alla hjärtans dag present

Varannan vecka kastar jag mig in i en ny form av terapi för mig. Jag har nog testat det mesta. Kia, som min terapeut heter, gick jag hos i nästan tre år, varje vecka. Det var livsviktigt, hon räddade mig när jag föll. Eller snarare hon fick mig att resa mig upp, borsta bort dammet och sträcka mig lite stoltare mina 164 cm över jordens yta. Nu är jag tillbaka hos henne, men med en annan metod. Vi pratar så klart, men sen lyssnar jag på musik och får måla. En dag ska ni få se bilderna.
Det är inte som att gå in i mina innersta rum och titta på det som jag inte vågat titta på. Det är mer in i hörnen, in i garderobernas allra mörkaste kyffen och städa, städa, titta på, acceptera, bli ledsen över, förfasas över, fnula över, förstå, ta hand om.
Jag har aldrig varit med om nåt som går så rakt in i mig.
Och teckningarna är så talande. Det är inte sätta ord på känslorna, utan bildsätta och sen utifrån bilden se och prata om det allra innersta. Det jag kanske inte vågat titta på, inte förstått.
Men jag är så tacksam.
Tacksam att jag har möjlighet att göra den här resan.
Det är som en enda stor och kärleksfull present till mig själv.
Nu vill jag går på målarkurs ;)

sånt man tänker på

Igår kom jag på en grej, nämligen sånt som jag tänkte så mycket på, och undrade över. Som att tv-legenden Lasse Holmqvist hade en vit hårtofs i sin mörka kalufs.
När jag var liten och tittade på tv, och han var programledare, vilket han var i många, många år, jag kunde nästan inte koncentrera mig. Och det där fortsatte upp i vuxen ålder, tyvärr.  Jag tänkte på det jag hört, att han hade fått den där vita strängen i håret av ett slag. Jag var så fascinerad av det. Ja, ni märker ju. Jag brukade tänka om han ramlat, gått in i en dörren eller slagit huvudet i en kant eller nåt. Eller var det ett slag av en tegelsten och hur hårt var slaget? Hur hårt måste man slå i huvudet för att hårfärgen ska ändras? Och är det ens sant?
Har ni såna här grejer som egentligen är ganska ointressanta, men som upptar mycket tankeverksamhet?

Meningen med livet - Frida

Namn: Frida Eriksson

Ålder: 36? (slutade räkna efter 30)

Yrke: Gymnasielärare/yogafröken

Civilstånd/familj: Gift med 1 barn

Bor: Östermalm

Vad är meningen med livet?

- Meningen med livet och själva målet med all existens är kärlek, i alla dess former. Kärleken är inte bara målet med livet utan även

strävan och vägen dit.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

- Jag lever, är frisk och känner ofta lycka, alltså måste det ha utvecklats bra för mig.

Vilken är din livsfilosofi?

- Jag bekänner mig inte till någon tro och är egentligen agnostiker, men delar av den livsfilosofi som Buddha förespråkade sympatiserar

jag gärna med. Människan har en fri vilja och har kraften och möjligheten att skapa sin egen lycka. Livet är dyrbart, lev som om var

 dag vore den sista. Respektera din kropp, du har endast en. Att praktisera icke våld, att vårda och att respektera livet och naturen alla dess former är viktigt för mig såväl som närvaro och ärlighet i relationer. Jag utövar även fysisk yoga för att må bra. Det är ingen dock ingen filosofi utan en praktik.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

- Skaffa dig en god utbildning, det lönar sig i livet oavsett.

rosengård kanske inte är taggigt, i allafalll

Det finns en annan bild än den vi pumpas fullständigt överfulla av. Rosengård, Sveriges baksida. En del av Sverige som när man läser tidningen är en mycket farlig plats. Jag vill verkligen inte förringa dödskjutningarna, men så idag i kvällsposten hittade jag den här fantastiska bilden. En vithårig tant som hjälps ut från bingon på somaliska föreningen. Den här bilden finns också, den är sann och det är samma kvarter. Rosengård kanske inte är en så taggig del av Malmö.

i yogans namn

Det känns som gårdagens tankar fortsätter i dagens. Yogaläraren Laruga Glaser postade det på sin wall på facebook. anklagelser mot Anusarayogans grundare
Och nånstans vad ska jag säga, är jag förvånad? Nej. Tycker jag det är tråkigt? Ja!
Människor som håller på med yoga  eller kanske framförallt jobbar med yoga, tillskrivs många saker, bland annat att det ska vara omänskliga. Det vill säga inte ha de problem som andra människor tampas med dagligen, som avundsjuka, ledsenhet, stress, oro, sorg, bagage, önskan om att tjäna pengar, bekräftelsebehov, jag kan hålla på i all evighet.
Visserligen finns det lärare som gör allt för att dölja att de också bär på en massa oberabetade känslor, som också gör att de agerar tokigt ibland. Det vill säga, en yogalärare går inte omkring hela dagarna och pratar med sammetslen röst och är i nuet. Hon/han stressar på och oroar sig, har också föräldramöten att gå på, tonårsbarn som utmanar dem, en partner som man kanske precis bråkat med eller en förälder som precis gått bort.
Den stora utmaningen för en yogalärare är att inte ta med det in i yogarummet, eller i sin undervisning. Inget i yogaläraren ska färga av sig på eleven. Och det är inte så lätt alla gånger. Därför tycker jag att alla lärare som jobbar med andra människor borde gå i terapi, och jobba med sig själva, så att det där inte sipprar igenom. För en yogalärare är en helt vanlig människa.
Men att man förtrycker andra, utnyttjar andra människor är ju en helt annan femma.
Det är så klart inte okej.
Någonstans är det lite det här som händer, när yogan västifieras, man kanske döper yogan efter sitt eget namn. Karinyoga, säger att det här är den enda rätta vägen, min yoga. Startar en skola, en koncept som lärarna måste följa. Dyra utbildningar och så steg som man måste gå, steg ett, steg två, steg tre för att få de där medaljerna på bröstet: certifierad enligt....
Så börjar pengarna rulla in, för ens skola blir så populär att man kan åka land och rike runt för att sprida sitt budskap. Tycker ni det är konstigt att många yogalärare blir fartblinda? Nej, jag tycker inte det. Särskilt inte om lärarna är från väst, skolade i det västerändska tänket, där en rik eller läs lyckad  människa är en person som äger en massa saker, är rik ekonomiskt helt enkelt.
Hur tänker ni? Jag tycker det är bra att såna här grejer kommer upp till ytan, att man dryftar och pratar om sånt här. För det är viktiga grejer, så länge man jobbar med människors välmående.

mina tankar

Jag länkar här till Fridas tankar om yogagames på hennes blogg yogista: om yogagames och fortsätter lite med mina.

Jag hade tänkt att jag inte skulle skriva något om yogagames, eftersom jag tänker att allt som främjar att människor hittar yoga är fantastiskt. Det menar jag verkligen. Men så fick jag ett personligt mejl från yogagamens ledning eller Pr, där man vill att jag ska skriva om yogagames i min blogg. Vilket jag ju nu gör. Men jag kanske inte gör det på det sätt som de vill, vad vet jag...

Yogabranschen är inte en bransch där man tjänar särskilt stora pengar.  Det kanske kan verka så. I alla fall inte i Sverige och i alla fall inte om man inte vill ta svarta pengar, utan faktiskt skatta för varje krona man får in. Och många av de yogalärare jag känner, går upp klockan fem på morgonen för att ta hand om sina elever klockan sex i en yogastudio och ett par-tre timmar på morgonen. För att få det hela att gå ihop, så har de också  nybörjarkurser och workshops, eller ger privatlektioner och det är oftast sent på kvällen och på helgen. Som yogalärare jobbar du när andra är lediga.
I Stockholm kostar en högst ordinär yogastudio minst 17000 kr i månaden. Ni förstår hur mycket en yogalärare måste jobba för att dra in de pengarna. Så jag vill verkligen ge en eloge till de lärare som jobbat på det sättet och som jag haft äran att yoga för under mina 12 år som jag gjort ashtangayoga och som fortfarande gör det. De driver fortfarande sina studios i samma anda.

Gittan Hendele på Ashtangayoga Stockholm

Charlotte Lindström på Ashtangayoga på Odengatan

Maria Boox och Lotta Bertilsson på Yogashala, Gotlandsgatan ( de har visserligen gått skilda vägar, men båda jobbar som yogalärare fortfarande)

De här kvinnorna startade sina studios på sent 90-tal och de jobbar fortfarande, men blir de bjudna till Yogagames? Nej, inte vad jag vet. Men förmodligen är de de som jobbat längst med yoga i Sverige.

Det är klart att du måste på något sätt profilera dig. Och det man idag kan tjäna pengar på, är just happenings och yogautbildningar, eftersom att alla vill bli yogalärare. Men, man måste oftast ha ett yrke vid sidan om för att få det att gå ihop.

Jag förstår att yogagames blir ett perfekt ställe att annonsera och sälja in prylar som man "måste" ha om man yogar. För man måste ju ha en mandukamatta, med rengöringsspray som luktar lavendel och så en tygmatta ovanpå som kostar 650 kr. Och så de där kläderna som är avsedda för yogisar. Yogandet kan bli en dyr affär, och det är klart man hakar på det.

Och jag ska verkligen vara försiktig, jag har gjort dvder och skrivit böcker om detta ämne. Så absolut jag har gjort min del. Men jag gör så mycket jag kan och tipsar om bra lärare och deras skolor, skriver artiklar om yoga. Men jag vill verkligen lyfta fram de personer som verkligen lever sin yoga, stretar på i ur och skur och hela tiden underhåller sin yoga, genom att yoga själva.

Och det är det jag saknar lite. Yogagames har bjudit in många fina och fantastiska lärare, några som jag känner till och verkligen tycker gör ett fantastiskt jobb. Men bland de som yogagames presenterar hittar jag ingen som levt med yogan längre än, ja, vad vet jag. Tjugo år.

Var ärde  lärare som jag räkande upp innan? Var är Dona Holleman, som var en direkt elev till Vanda Scaravelli och Iyengar och Dena Kingsberg, för att nämna några häftiga kvinnor, eller Alexander Medin som är certifierad ashtangayogalärare och som pratar sanskrit. Fatta PRATAR sanskrit.  Och som också var den som såg till att Mr Iyengar och Patthabhi Jois träffades efter vad var det 50 år? Jag vet få som kan yogans filosofi så ingående som han.Här kan ni se Alexander

Jag ser att det är några kundaliniyogalärare inbjudna, men jag saknar ändå filosofin. Och jag tänker om man nu ska göra en sån stor satsning, kunde man tänka på det.

Man kunde tänka på mångfalden, man kunde tänka på att yoga är mer än the practice och man kunde premierat kunskapen från de som yogat länge, levt i Indien. Eller varför inte en indisk yogalärare som Desikachar, son till den store yogagurun Krishnamacharya eller hans barnbarn Kausthub.

Jag eftersöker större blandning, mera bredd. Kanske kärnan i yoga, så om ni vill fånga mitt intresse. Och ni vill att jag ska skriva och tipsa om ert game, så tänk på det till nästa år. För då skriver jag gärna om det ;)

.

skäms inte för att du är människa

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i  halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig  Och viskade genom hela kroppen: "Skäms inte för att du är människa, var stolt!  Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt  Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini  och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Den här bilden är fantastisk, i sin utsatthet, sin känslighet, sin värme, sin nakenhet, jag kan fylla på i just - oändlighet. Den passar så fint ihop med Tranströmers Romanska bågar. Jag älskar den dikten. Älskar, älskar den.

lite som en förvuxen bebis

men väldigt, väldigt glad. Ja, ni ser ju. Här poserar jag lite för min man. Han säger att jag ser gullig ut, men jag vill nog mer att han ska säga att jag ser ut som en balettdansös. Men det gör jag inte, och det vet jag. Alltså, hur kul är det inte att dansa klassisk balett. Och nej, det ser inte bra ut, jag ser ut som en förvuxen bebis. men man måste ha de här kläderna. Tajtsen ska vara ljusa och man ska ha en dräkt så man kan se, svanken, ryggen, skulderbladen och nacken. Därför måse håret vara högt uppsatta. Men vilken träning. Jag rekommenderar alla lite balett i sina liv.

om att åldras

Min man sa till mig; "Du får inte låta din bild ligga kvar för länge, du måste byta ibland". Han menade att den här bilden på bloggen, inte skulle ligga kvar år efter år.
Hm, bilden togs förra året. Jag får väl lägga in en ny mer nytagen bild.
 Men jag tror han menar, att man inte ska ha tio år gamla bilder, liksom nån sorts rädsla för att visa hur man  e g e n t l i g e n ser ut.
Men det är klart man vill ha en bild på sig själv, när man tycker att man ser bra ut, eller att den förmedlar något man vill visa. Vad vet jag. Men jag ska tänka på det.
Men när han sagt det, så tänkte jag på texten som står,  ni vet här på högersidan, att jag är en medelålders kvinna. Eh, när är man medelålders? Jag kanske inte är det? Vad är jag då? Tänker man att man lever i hundra år, ja, då är jag verkligen medelålders, till och med yngre. Hur tänker ni om ordet medelålders?
Hur tänker ni om att åldras?
När är man gammal?
För gammal?
När jag var liten, så visste man så tydligt när en människa var äldre, vuxen. Man kunde se att en tjej var tretton, eller 25. Man kunde på nåt sätt dela in människor lättare. Idag, kan jag tycka det är ganska svårt att åldersbestämma folk. Vad tycker ni?
Inte för att det är så himlans viktigt, men ändå.
 Jag tycker att många ser så unga ut, fast man vet att de är äldre. Tar vi hand om oss själva bättre nu?
Jag lägger ingen värdering i det. Bara en reflektion, men jag skulle bli så glad om ni skrev något om att åldras, och att vi kan prata om det. Hur det känns? Eller hur man tänker att det ska vara.

sudda sudda bort din sura min

Vissa dagar känns det som att man tänker mer än annars. Idag har varit en sådan dag. Jag vet inte vad det är som sätter igång alla tankar i huvudet? Ibland snurrar det på bra och jag har en massa roliga ideer, som jag tänker de här måste förverkligas. Då går det undan i huvudet.
Men så är det sådana här dagar när jag faktiskt på allvar går runt och tänker på vad jag vill.
Det är som om jag har tid med det nu.
Jag slängde ut på facebook, en fråga som löd: "När vet man om det är en annalkande femtioårskris, eller bara en kris". Och lite så känns det.
Förstår ni vad jag menar?
När vet man att tankar är bra, är det när de rör sig en varm och jämn framåtrörelse, utan ett minsta stänk av oro i sig.
Och kan man tänka sig att det kanske inte är lika bra om oron blir för mycket oro. Typ att man blir rädd?
Jag kanske låter helt flummig.
På vår ayurvedakurs, sa vår lärare, mer i någon sorts bisats, att barn skrattar 500 gånger om dagen. Nånstans, vet man när? Så försvinner lättheten och känslan för skratt och leende. Och vi vuxna vi kanske skrattar och ler max  15 gånger på en dag. Är inte det lite sorgligt?
Jag brukar fråga gamla människor, om de är nöjda med sina liv och om det är något de ångrar. Äldre män, brukar säga att de ångrar att de inte var så närvarande med sina barn.
Så för några dagar sedan läste jag det här: aftonbladet

En studie om vad vi ångrar på dödsbädden och ni ser femman va? Munnen den ska skratta och vara glad.

Det ångrar vi människor
1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra. – Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra. 2. Inte jobbat så hårt. – Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv. 3. Vågat säga ifrån. – Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta. 4. Haft bättre kontakt med vännerna. – Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog. 5. Tillåtit sig själva att vara gladare. – Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen. Källa: The Guardian

Meningen med livet - Elin

Namn: Elin Pettersson

Ålder: Det finns ingen ålder, bara mer eller mindre livserfarenheter.
(25 år)

Yrke: Student

Civilstånd / familj: Solo / Världens finaste (både två-och fyrbenta)

Bor: Värnamo

Vad är meningen med livet?- Det är att må bra! Jag har funderat så mycket på meningen med livet att jag nästan blev lite besviken när jag gång på gång kom fram till att det  ”bara” måste vara att vi ska må bra och vara lyckliga. Jag har alltid  förväntat mig att hitta en djup existentiell förklaring som skulle vända upp och ner på hela min tillvaro. Men nej, det jag kom fram till var: Gör mer av det som får dig att må bra och gör mindre av det som får dig att må dåligt.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?- Jag har lärt mig att livet inte bara är någonting som händer mig utan att det faktiskt är en pågående process som jag skapar i varje ögonblick oavsett om jag är medveten om det eller ej. Jag har därför
alltid gjort det bästa jag förmått utifrån de kunskaper och förutsättningar som jag haft. Allt kanske inte har en mening just när det sker, men allt får i alla fall en mening i efterhand!

Vilken är din livsfilosofi?- Balans. I alla avseenden. Det är balansen mellan gas och broms som  avgör hur behaglig resan genom livet blir. Och att vara snäll mot sig  själv. Det är så lätt att glömma eller prioritera bort sig själv.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din  egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?- Det är samma råd som jag ger till mig själv hela tiden. Att inte fly ifrån sin rädsla utan att våga stanna upp och vända och vrida lite på det som skrämmer en. Vi bär alla på så mycket rädsla och vi är så drivna av den. Rädsla för att inte räcka till, för att inte vara  tillräckligt framgångsrika eller snygga, för att inte uppfylla de  krav som vi har på oss själva eller som vi känner att andra ställer på oss. Istället för att dras med i den nedåtgående spiralen måste  man vända på den och i stället vara snäll och uppmuntrande mot sig själv. Och framför allt ha överseende med sig själv, och sina så
kallade fel och brister. "Jag behöver inte prestera för att existera. Jag har ett värde i att bara finns till!" Det är ett skönt mantra att upprepa när självföraktets kyliga vindar nyper en i kinderna.

Mira 20

 Min älskade dotter MiraStina fyller 20 år idag. Det är stort. Jag förvägsfirade henne lite igår. Hon fick välja lunchrestaurang. Det blev Roppongi på tegelbacken. Och bara det sätter igång minnen, för vi gick jämt på lilla Roppongi vid Fridhemsplan. Ett litet hål i väggen och bara två bord. Det var mer hämtsushi. Idag femton år senare, har Roppongi växt och har kanske tre eller fyra tjusiga restauranger i Stockholm. Times flies, är så uppenbart. Och det är nåt med att det går så fort, tiden alltså. I alla fall känns det så, för mig. Som

mamma känns det stort, lite konstigt, nytt att ens lilla skrutt fyller 20 och man kastas tillbaka i tiden. Till minnen. Mycket av åren som ensamstående mamma bara gick av farten, nu när hon liksom på ett sätt är färdigbakad och klar, då kan man hamna i minnen om hur tiden var. Tröttsamt för henne, men ibland vill man skruva tillbaka tiden, kanske göra om, göra bättre, men framför allt en sak är HUNDRA procent säker Mira är det bästa som hänt mig.

 Jag vet inte om ni vet, men jag har alltid varit ensamstående mamma till Mira, från start.

Och för att få pengar till barnvagn, spjälsäng (som hon aldrig låg i) och allt det där, lät jag Walter Hirsch ta bilder på min mage för olika reklamjobb. Miramagen var bland annat på omslaget av Vecko revyn och när Mira föddes, så var jag och en sexveckors Mira på ännu ett omslag. Det var bra pengar för en ensamförsörjande ensamstående mamma.

Med Mira händer det alltid grejer. I Mexiko, vi hade typ bara landat, så bröt Mira foten och vi fick åka ambulans till sjukhuset. Här på bilden ovan har vi varit ett par dagar på ett yogaretreat på ön Idöborg. Mira ramlade och bröt armen på två ställen visade det sig. Vi fick ta ambulansflyg till Karolinska.

Ibland googlade jag på Mira, särskilt när hon var tonårsbrutta och sprang runt på alla klubbar. Då dök såna här bilder upp. Hur oroad är inte en mamma när man får reda på att ens sextonråriga flicka hängde på klubben längst ner på Berns? Eller gick på alla såna här fester, där det var tidningssläpp eller klädesaffären som bjuder 16 åringar på öl och vin.

 Såna här remsor tog vi ofta. Gick in i fotoautomater, för det var liksom enda gången vi hamnade på bild samtidigt, om inte någon annan tog bilder på oss.

Idag fyller min Mira 20 år. Och jag är jättestolt över henne. Tänk bara samtalet jag fick från skolan, när Mira gick i fjärde klass. " Vi vill att MIra gör nationella proven för årskurs fem, för vi tycker att Mira ska hoppa upp en årskurs". Tänk känslan på fyrans skolavslutning och fröken inför hela klassen och alla föräldrar säger: Att Klara ska börja på konstskolan på ERiksdalskolan, Anna ska gå handbollsskolan och Mira ska börja sexan. Den känslan. Min kloka, balla, vackra, underbara, smarta, roliga, empatiska, stolta, häftiga och helt fantastiska dotter fyller 20 IDAG!

Valde mellan två låtar som på nåt sätt är Mira.

Låt 1:isnt she lovely

Låt 2: bad girls

käre läsare, vem är du?

Kära läsare, vem är du? Hur tänker du? Svara på de här frågorna, gör din stämma hörd. Skicka en bild till mig, skicka alltihopa till yogavita@telia.com.
Jag vill veta era tankar om meningen med livet.
Här kommer frågorna jag vill ni ska svara på:

Namn:

Ålder:

Yrke:

Civilstånd/familj:

Bor:

Vad är meningen med livet?

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

 Vilken är din livsfilosofi?

 
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

nostalgi

kommer ni ihåg när man med förväntan tittade på Gbs, alltså glassbolagets, vår och sommarpremiärer? Hur det vattnades i munnen när man läste beskrivningen av den nya på glassen på glasshimlen. Glass kan visserligen fortfarande få det att vattnas i munnen på mig. Men just den där känslan av att vara med i nåt som händer precis. En just-nu-känsla, med förväntan.
 Å, vad jag längtade och nästan trånade efter GBs vårsläpp? och hur man sprang ut och köpte nyaste glassen, och man hoppades att den inte skulle vara slut. SEn, ja, då pratade man om glassen, om den var god, eller inte lika god som iglo eller 88:an, typ så.
 Varför gör man inte det längre? För att utbudet är så stort? Äh, jag vet inte, men här är bästa året, tycker jag: 1980 då släpptes Minty. Mintchokladglass med ett lager av vit choklad runt sig. Sååå god, men var bara kvar ett par år i Gbs repetoar. Synd.

Klicka här och kolla in din favoritglas, när den kom. Hur året var, en nostalgitripp. glassnostalgi

klassisk balett

När jag var lite flicka dansade jag balett och drömde om att få gå på riktiga balettskolan. Men jag fick aldrig någon uppmuntran, och slutade också efter några år. Men känslan av att dansa balett har liksom stannat kvar i kroppen, som en längtan. Igår tog jag min första klass i balett som vuxen, en nybörjarkurs. och det var helt fantastiskt. Och vilken träning. Jag är såld, och tänker hur ska jag få in mer dans i mitt liv. Fler klasser. Vill, vill.
Precis innan jag skulle gå iväg, postade Ellie, som är en kompis (och både dansare och yogalärare) den här på sin facebook. Titta och njut. Det är så vackert att man vill gråta. Och jag är så glad att jag hade den här filmen så färskt i minnet när jag klev in i danssalen.
Och musiken, hur fint är det inte att dansa ackompanjerad av ett piano.

så vackert