gilla läget

Tiden går. Tiderna förändras och ändå känns det som igår när jag låg på en brits och genom ultraljudet "tittade" på den lilla bebisen där inne i min mage. En annan tid. Då förknippades ultraljud med glädje. Med liv.
Idag har det förändrats, 22 år senare, ligger jag på en annan brits, en annan avdelning, ett annat sjukhus och ser hur mitt hjärta pickar svagt, men bättre än förra gången jag undersökte mitt hjärta.
Mina bröst är inte stinna av mjölk som då. Mina bröst har liksom utarmats, ett har försvunnit.
Deras funktion har förändrats. De har förändrats.
Det är så här det är.
Gilla läget.
Men tänk hur nåt som var liksom förknippat med glädje idag har en annan betydelse.
Livet är besynnerligt. Föränderligt.

I morse när jag tittade på Kristallengalan blev jag så glad att jag började tokböla, när jag såg glädjen hos Christine Meltzer när Partajgänget fick pris som bästa humorprogram. Hon som gått igenom den här jävla behandlingen och oron. Jag blev så himla glad. Klart som fanken att hon skulle få pris. Grattis.

grön paus

Får så mycket frågor privat på mejlen och överhuvudtaget om hur jag äter och hur jag tänkt genom alla cancerbehandlingar. Jag har tyvärr inte möjlighet att svara alla individuellt och skicka recept.
Och jag kan egentligen inte råda någon att göra som jag gjort.
Jag har gått på min magkänsla. Vad som känts rätt för mig.
Jag har läst massor på nätet, tagit kontakt med kunniga människor. Läst en massa hälsoböcker.

Men om jag nu ska råda någon så är det följande:
Börja morgonen med kokat vatten och en halv pressad citron. Det har jag druckit varje morgon sedan jag fick diagnosen. Det gör kroppen basisk.

Det andra jag vill tipsa alla om är just gröna drinkar. Det gör också kroppen basisk. Och glad.
Glad och grön är det nya!
I alla fall känns det så. Jag får som värsta kicken när jag druckit min gröna drink på morgonen.

Idag har jag druckit flera gröna drinkar, både på morgonen. Här tar jag en grön paus i manusskrivandet. Jag har precis kommit ut på landet och det är meningen att jag ska finslipa boken som ska in nästa vecka. Så jag behöver en grön kick.

Här kommer receptet:
Bäst blir det om du har någon form av råsaftscentrifug. Jag brukar byta innehållet i drinken, allt beroende på vad jag har i kylen. Det viktigaste är att det är grönt.
3 selleristjälkar
2-3 Romansalladsblad
2-3 nypor spenatblad (idag hade jag grönkål också)
1 hel gurka
1 pressad citron
Färsk ingefära (idag hade jag i färsk gurkmeja också)

Blir ungefär tre drinkar. Jag dricker först ett glas juice. Sedan tar jag det som blir kvar och häller i min mixer. Där lägger jag i en avocado, lite proteinpulver (Sunwarrior som är ett raw proteinpulver), kokosolja, chiafrön som varit blötlagda i lite mandelmjölk. Då blir det min frukost. Brukar bli två glas smoothie.

laddat med vikten

Tänk att det här med vikten är så laddat.Här kan du läsa kostdoktorns tankar om huruvida 5:2 dieten är inkörsporten till ätstörning.
Jag kan bara gå till mig själv, som ju trodde att jag  var så hälsosam innan jag fick min dom inflammatorisk cancer. Men det var liksom startskottet, det som fick mig att börja titta på hur jag och åt och vad jag åt. Har man inflammatorisk cancer, vill man bli av med inflammationen. Och jag vill aldrig ha tillbaka den. Sedan vet vi ju inte vad livet för med sig. Stress, oro, rädsla, ångest, sorg, ja, allt det där som vi alla kan drabbas av, som gör att energin i oss försvinner och vi blir lätta måltavlor för exempelvis cancer. Jag hade inte lyssnat på min kropps signaler. Jag körde bara på, stressade runt för att få det hela att gå ihop.

Nu när jag på något sätt är frisk, får jag också då och då den där lilla kommentaren. "Nu får du inte bli smalare". Den kommer ofta efter att jag fått höra att jag ser så fräsch ut. Jag tänker och hoppas att det är i all välmening, men ni behöver inte oroa er för mig. För tyvärr blir den kommentaren lite som att klappa mig på huvudet. Som om jag inte visste bättre nu när jag typ sprungit värstacancermarathonet, på en väldigt bra tid. Lite ungefär som att bli smal var vad jag var ute efter när jag la om kosten och la upp min strategi att bekämpa cancern.
Känns lite konstigt faktiskt. Jag är snart 50 år, jag har aldrig haft någon ätstörning. Det ligger inte i min natur. Det vet de som känner mig. Jag har varit ute på de sju haven. Jag har kämpat som en krigare mot värsta cancern. Jag har gjort allt jag kan och mer därtill för att må så bra som möjligt, försökt njuta också under de värsta cancerbehandlingarna. I det har maten spelat en stor roll, eftersom jag är av tron att mat är medicin. Och att också mat kan vara gift, det har väl de flesta som slår upp en tidning, någon gång i veckan ändå förstått. Våra livsmedel innehåller ofta en massa gifter. Jag tänker inte gå ut som näringscoachen Ulrika Davidsson och säga att jag gått ner si och så många kilon. Det är helt onödigt tycker jag. Men om vi skippar snacket om kilona, så är vi många som behöver se över vad vi stoppar i oss. Det handlar inte om 5:2 dieten, eller vad de olika dieterna numera kallas. Det handlar om att äta mesta möjliga näring och inte fylla ut magen med en massa skräp.  Jag pressar numera ner en massa grönt till en juice och dricker min sallad. Jag får i mig en massa näring via de gröna juicerna. Jag känner hur blodet älskar det gröna och hur min kropp mår så bra av min morgondrink. Jag äter mer grönt än någonsin. Jag är starkare nu än någonsin. Mina värden är bra. Jag har inget kolestorol. Jag har höga serotinvärden. Ingen inflammation. Toppenbra D-vitaminvärden. Bra helt enkelt. Min kropp har förändrats, JA. Jag är numera en kvinna i klimakteriet. Jag har lite östrogen. Mina bröst, som var storlek DD, ibland E tidigare, har numera blivit en liten B. Efter rekonstruktionen kommer de ha gått ner ännu mer. Så bara där har det förändrats ganska mycket i min kropp. Jag har förändrats. Jag tränar precis som förut, kanske lite mer faktiskt och jag äter väldigt bra. Jag tänker på allt jag stoppar i mig. Jag äter inte mjöl, eller gluten ska jag väl säga, inget socker och inga mjölkprodukter. I alla fall inte från kon. Men ni behöver inte oroa er.
Jag kommer inte att försvinna bort. Jag tänker inte minimera mig. Varför skulle jag vilja förminska mig själv? Jag kommer att fortsätta ta plats, säga vad jag tycker. ta för mig, äta stora tuggor.
ÄTA. Men jag kommer att fortsätta att äta bra mat.
Oroa er inte för det. Så nu var det sagt ;)


I morse när jag gick min gata fram till yogan möttes jag av denna syn. På en balkong, en cykelentusiast. Kanske har han ett härligt cykellopp framför sig, som Giro D'Italia, eller det där franska loppet. Han har pulsmätare, hörlurar och en skön fläkt. Någon tyckte han var en galning, men det är just sånt här som gör mig glad. Jag älskar galningar. Jag älskar människor som inte tänker efter före, hur det skulle se ut i någon annans ögon. Så länge man inte gör illa någon annan människa. Här en kille som lagt sitt hemmagym på balkongen. Hejaheja

 Så nästa upptäckt. På väg hem från yogan var jag tvungen att köpa kopieringspapper, eftersom jag för tillfället filar väldans på min bok. Ja, vad säger man. Svanströms hänger på trenden och kallar ståmattan som man ska stå på vid sitt skrivbord, och som alltså ska avlasta knäna och höfter. Bra för ryggen. Ja, vad kallar man den för att den ska sälja? jo, Matta Yoga...

sånt jag inte förstår

Såg idol igår och slogs över hur alla tjejer med gitarrer dissades. Men aldrig killarna. Killarna fortsätter att komma in med sina gitarrer och spela egna och andras låter. Men jag har ännu inte hört någon skratta, flamsa och dissa en kille för att han kommer dragandes med en gitarr. Sånt kan jag reta upp mig på väldans. Plötsligt var det liksom larvigt att tjejerna hade drömmar om att skriva sina egna låtar och spela själva. Det är sånt jag inte kan förstå.
Egentligen borde de säga, hejaheja. Kul att tjejerna tar för sig, att de faktiskt tror att de kanske har en chans att göra något själva, där de inte är uppbackade av andra musiker, typ läs killar.  Nej, så modig får man inte vara, för då blir man skrattad rakt upp i ansiktet att man tror att man är någon.
Jag fattar inte.
Är det inte bra?

Igår var jag också på en föreläsning av Mia Lundin. Mia har skrivit boken Kaos i kvinnohjärnan. Först gavs hennes bok ut i Usa, där den också fick pris för nationens bästa hälsoinformation för allmänheten. Jag hoppas att det fanns några läkare, blivande läkare och barnmorskor i publiken. Mia började med att säga att hennes bok är tillägnad alla de kvinnor som trott att de skulle bryta samman och som lidit i tysthet, utan riktig hjälp eller förklaringar. Har ni möjlighet att gå på någon av Mias föreläsningar, ta den chansen. Mia Lundins hemsida.
Men vården är orättvis. Kvinnors problem och hälsorisker är på något märkligt sätt inte lika viktiga som mäns. Jag blir så arg och ledsen på det. Varför skojas det om våra hormoner, hur vi mår. Hur vi åker bergochdalbana under månaderna, alldeles särskilt när vi fortfarande har mens. Och varför för vi inte den hjälp vi behöver när vi kommer in i klimakteriet. Varför tittar inte svensk sjukvård på studier som gjorts utomlands på kvinnor? Då skulle man kunna se en massa samband som skulle kunna hjälpa kvinnor att må bättre. Hålla sig friska, friskare. Prevention helt enkelt. Men jag är ju i tron att den där hormonella bergochdalbanan som många av oss hamnar i, är just en hälsorisk. Det tillsammans med den stress vi utsätts för i våra vardagsliv. Känns som skojet fastnar i halsen. Gå in på Mias hemsida och läs. Hon har lagt upp en massa undersökningar.
Gör som Mia sa, släng upp undersökningarna på läkarens bord vid ert nästa besök. För vi behöver inte må så här dåligt, vi har rätt att må bra.
Jag vet inte riktigt varför jag gör kopplingen med Idol, men är det inte typiskt på nåt sätt att när tjejer tar för sig, visar framfötterna, vågar lite mer, tänker att jag fixar det här, nu ska jag visa dem. Ja, då hånas dem av andra tjejer, alltså Laila och gärna påhejade av  killarna. Jag vet inte, men det kändes inte bra.

monica gunnes krönika om löneolikheterna

behövs kosttillskott?

Vad är mat? Känns som en relevant fråga man kan ställa sig själv. Visst är det tröttsamt med alla dieter och olika rön. Inget stämmer längre. Hur ska jag tänka. Folk blir rådvilla. Jag blir i alla fall rådvill. Men mat är medicin, rätt sorts mat. För fel sorts mat kan göra dig sjuk. Är du med?
Så långt har väl de flesta hängt med. Men mat är inte längre vad den var. Enbart mat räcker inte för att du ska få i dig tillräckligt med näring.

Jag följer den här sidan på facebook Matfusket. Då får man ganska bra inblick i vad man bör utesluta och ta bort.
Det som hänt är att jag har svårt att gå in i mataffärer. Jag blir nästan äcklad av allt som erbjuds, som inte känns som mat utan som olika kemikaliebomber. Hur blev det så här? Nu senast sockervattnet som lanseras som hälsovatten. 

Själva ordet hälsa urvattnas. Vad är hälsa? Är hälsa ett vitaminvatten som visar sig vara en sockerbomb? Känns mer som att det vi trodde var mat, numera är godis, eller så är hanteringen så urdålig att vi bör utesluta bara för det. Som hanteringen av djur. Går inte in på det, eftersom det är för mig helt sjukt att vi ens tillåter att det fortgår.

Är det inte dags att sätta sockerskatt på de företag som använder socker i sina produkter, som någon sorts utfyllnad. Liksom lurar oss att bli sockerberoende.
Då kanske staten får in de pengar som behövs för att vi ska ha bra skolor och en bra äldrevård.

När jag blev sjuk i cancer trodde jag verkligen att jag levde hälsosamt. Men cancern blev på många sätt ett startskott för mig att ta reda på mer.
Jag är verkligen bara i min linda och jag söker. Men jag har mött helt oroligt häftga och kunniga människor på vägen. Jag vill verkligen lära mig mer. Som Patrick som driver Innate Response. Det är därifrån jag köper alla mina kosttillskott.
Och så klart! Det är skillnad på kosttillskott och kosttillskott. För det har ni väl ändå inte undgått att förstå?

Nu fick jag det här mejlat till mig.

”Bruce Ames är en av vår tids giganter på det medicinska fältet. Han är känd av alla forskare i medicinvärlden över för sina metoder att mäta påverkan på arvsanlagen och cancerogenitet. Han var också tidigt ute med en metodik för att mäta skador av fria radikaler. Nyligen har Bruce Ames publicerat ett arbete där han visar att för låga nivåer av essentiella näringsämnen, vilket bevisligen är vanligt i befolkningen, ökar risken för svåra sjukdomar som cancer och åderförkalkning. Det handlar om potentiella skador på arvsmassan, och Bruce Ames menar att [för låga nivåer av essentiella näringsämnen] spelar en tusenfalt större roll för befolkningen än den samlade effekten av alla bekämpningsmedel och tungmetaller. Bruce Ames rekommenderar därför kosttillskott till hela befolkningen och hävdar att detta skulle vara oerhört kostnadseffektivt, dvs. ge en kraftig sänkning av sjukligheten till en låg kostnad.” Det finns ett flertal studier som pekar på faran med kosttillskott eller dess avsaknad av verkan; i dem ingår alltid isolerade syntetiska tillskott. Det finns däremot inga studier som har visat på skador eller verkningslöshet av tillskott från högkvalitativa 100% wholefoodtillskott, tvärtom.

Bruce Ames är professor i biokemi och molekylärbiologi vid University of California, Berkeley, USA och är även så kallad Senior Scientist vid Children's Hospital Oakland Research Institute. Han är även medlem av det prestigefulla National Academy of Science i USA. Bruce Ames har dessutom erhållit U.S. National Medal of Science samt att hans över 450 vetenskapliga publikationer har resulterat i han varit nummer 23 i listan över de hundra mest citerade forskarna i världen (alla vetenskaper inkluderat) i över en tioårsperiod. Bruce Ames är en världens mest ansedda forskare när det gäller biokemi och molekylärbiologi och det är troligtvis bättre att lita på honom än på många andra när han rekommenderar kosttillskott till hela befolkningen. Tillskott ska dock givetvis vara av högsta kvalitet eftersom tillskott av dålig kvalitet gör mer skada än nytta.

Jag får många frågor om vilka kosttillskott jag äter. Jag lovar att jag ska svara på det, varför och vilka. Lovar att skriva ett inlägg om det. Men tycker ni inte att ovanstående meningar räcker? Tänk om det är så som Bruce Ames säger att många av de sjukdomar vi har och får kanske kan hållas borta om vi fick kosttillskott av "staten". Att det skulle vara oerhört kostnadseffektivt, för att vi kanske då skulle bygga upp en urstark befolkning?
Men, det kanske är lättare att hålla oss på mattan om vi pumpas i en massa socker.
För de enda som tjänar på att vi blir sjuka det är läkemedelsbranschen.
Det är lätt att blir paranoid. Väldigt lätt.

Alla mina vitaminer, mineraler, ja, mina kosttillskott köper jag på Innate Respone och ni vet väl att ni får 10 procent på ert första köp, och glöm inte att skriva Yogavita som kampanjkod. Här kan du läsa om huruvida kosttillskott behövs

Jag är helt säker på att kosttillskotten är en av anledningarna till att jag återhämtat mig så bra efter de tuffa cancerbehandlingarna.

livet är en skör tråd

Läste den här artikeln om tjejerna som startade Hasbeen och började storböla.
Vet inte riktigt vad det var. Det är en så fin kärlekshistoria om vänskap, som jag hade velat höra mer om. Och kanske var det att jag kände igen mig i Cilla, hon som fick bröstcancer och som senare också dog av cancern.
Ibland kan jag känna att det är lite för lättsamt runtikring det här med bröstcancer. (Nu menar jag INTE den här artikeln, utan i stort) Ungefär som om bröstcancer är ofarligt och att det är så många som klarar sig.
Så många som sagt till mig att det inte är någon fara och så drar de till med någon statistik. Och jag vet de försöker uppmuntra och det är bra. Men har man väl fått cancer och gått igenom alla urjävliga behandlingar som man mår så dåligt av, så är man ju såklart livrädd för att cancer ska komma tillbaka.
Just återfallen. Fan, vi som fått cancer och gått igenom hela skiten, det är ju det vi oroar oss för, just återfallen. För när de kommer tillbaka, kommer de så starkt. Tar över. Tar makten. Fanihelvete vad jag hatar cancer. Verkligen hatar den här sjukdomen som tar liv. Skövlar runt och gör oss rädda.
Å, fast jag känner mig stark. Som hälsan själv. Så finns oron där. Rädslan. Gör det inte lite ont i magen. Och kändes det inte lite konstigt i bröstet. Andas jag inte lite konstigt. Känns det inte märkligt i huvudet. Försöker mota bort den känslan.
Tänka på något annat.
Fokusera på något annat.
Jag har ju också valt att avsluta behandlingarna i förtid. Och det gör mig rädd ibland. Gör jag rätt? Vem är jag som tror mig veta bättre än läkarna? Men jag måste följa min magkänsla, men är den rätt? Och ibland känner jag mig övermodig.
Ibland tänker jag att jag borde ta mig till någon bröstcancergrupp, och prata med dem. Att vi förstår varandra. För jag kan faktiskt känna mig som ett ufo när jag hamnar med någon som pratar om bröstcancer och tycker en massa, utan att själv ha några egna erfarenheter. Märker att jag ofta blir ledsen att jag lyssnar på ord de säger. Ord som sårar. Det är så svårt. Vill inte heller vara så här "lättstött", men kan inte bara låta saker passera. Är ju också rädd för att känslor ska kapslas in och växa sig till en tumör. Även om jag inte tror att det funkar så, men jag vill inte få ett återfall. Jag är så rädd för det att jag nu räknar in typ allt som skulle kunna ge mig cancer igen.
Och alla jag sett och träffat när jag gjort mina behandlingar på Karolinska. Kvinnor i samma situation som jag. Kända kvinnor och okända. Vi kan alla få den. Och den drabbar inte bara oss, den drabbar alla runtomkring oss och det gör också ont. När man får sin dom, sin sjukdom bär man inte bara sin egen rädsla och oro och ångest. Man bär också oron för de man älskar, att de ska bli ledsna  och oroade och det är tufft. Det är liksom det sista man vill, att de man älskar ska må dåligt för hur jag mår. Jag vet inte, men idag verkar vara en sån här dag. Det är väl så här det är, livet är en skör tråd. Och just nu är det skört.
 

jag är ingen välgörenhetsprinsessa, jag har inte råd att vara det

Idag ska jag skriva ett riktigt obekvämt inlägg. Jag kommer inte vinna ett dugg på det här, snarare förmodligen hamna fel. Men jag gör det, för jag har funderat länge på det här och för att jag inte förstår det. Kanske kan ni hjälpa mig lite? Jag håller på att lära mig att säga ifrån. Säga nej. Känna efter och ifrågasätta.

Min stilla undran är; Varför förväntas det av mig att jag ska jobba gratis? Att jag ska lobba andra, tipsa om andra människor så att de får jobb, eller annonsera deras varor gratis. Jag får många "erbjudande" där man vill att jag ska samarbeta med dem. Jag tackar nej till det mesta faktiskt. Någon som ville att jag skulle annonsera om deras workshops på min blogg, så kunde de annonsera på deras kanaler. Eller som en man skrev, han hade byggt en studio på tomten men inte riktigt fått igång sin verksamhet, då tänkte han på mig. Att vi kunde ju samarbeta, eftersom som han skrev jag hade ju så många kontakter. Jag fick också ett "erbjudande" av låt oss säga ett kvinnoföretag i miljonbranschen. De föreslog att jag skulle komma ner till dem, låt oss säga en stad i södra Sverige och hålla ett föredrag om låt oss säga kvinnors hälsa - gratis. Jag kände mig oerhört obekväm när jag mejlade och sa att jag inte jobbar gratis.
För mig finns det så många bitar i det här sättet att se på kvinnor och tyvärr är det ofta andra kvinnor som förväntar sig att jag ska vara så snäll och generös att jag tar av min egen energi och tid. Och i det här fallet är jag ju knappt färdigläkt från cancer och med en cancerbehandling bakom mig som tagit massor av mig. Jag ska alltså hålla, slänga ihop ett föredrag lite så där och prata om kvinnors hälsa, utan att få betalt för det. För att vara schysst mot andra kvinnor.
Men jag är ju kvinna, en kvinna som genomgått cancer. Min hälsa då?
Kanske är det just det, att jag tagit för lite betalt, jobbat för mycket "gratis" som gjorde att jag fick cancer. Att jag haft svårt att säga nej, för att det är obekvämt.
Att vi kvinnor förväntas vara smidiga och schyssta. Å liksom brinna för något så mycket att vi gärna jobbar just gratis.
Jag har skrivit om det här på bloggen. Jag får inte betalt för den här bloggen. Jag skriver här för att ingjuta hopp och kraft hos andra, att ta för sig, sätta sig själva i främsta rummet, våga ifrågasätta läkare och sjukvården. Jag skriver här om orättvisor, som jag ser och med en önskan om att på mitt lilla sätt göra en förändring. Få människor att se om sina egna hus, läs dem själva och för att må bättre. Jag har velat rikta fokus på cancer och rehabilitering bland annat. Jag får jättemycket mejl, privat mejl och jag försöker svara så gott jag kan. Men jag har inte möjlighet, tid och kraft att svara på allt. Jag har på senare tid börjat att samarbeta med några företag som jag tror på och stöttar helhjärtat.
När jag blev sjuk hade jag, eller har jag en sjukpeng på 5700 kr i månaden. Vem kan leva på det? Inte jag. Jag har helt enkelt inte haft råd att vara sjukskriven. Jag har sedan jag blev sjuk jobbat, skrivit artiklar, en bok, hållit föredrag, haft workshops och retreat och det mitt i värsta cytostatikaångorna. Nu skriver jag det sista på en bok, och som tur är så kommer den här bloggen att bli en bok.
Jag behöver all min kraft, all min tid att läka. Bli frisk och att hålla mig frisk.
I samband med bröstcancermånaden hoppas jag kunna göra ett "välgörenhetsjobb". Jag ska försöka hålla i en yogaklass för bröstcancerdrabbade och jag skulle gärna hålla i ett föredrag/öppet samtal i samband med det och de pengarna som kommer in, vill jag skänka till Bröstcancerfonden.

Jag har inte den ekonomiska möjligheten att vara en välgörenhetsprinsessa. Jag har inte den ekonomiska möjligheten. Så nu var det sagt.

Igår blev jag så himla glad, när jag läste att den fantastiska yogakvinnan Malin Berghagen skrivit om boken YogaErotica i sin blogg: Yoga och sexlivet Tack underbara Malin som vill yogifiera hela världen. det vill jag också, jag vill också knipifiera hela Sverige.

stoppa tiden

 Vill inte åka hem. Måste jag? Sensommar på Björkö, i vårt hus. Jag vill stoppa tiden. Stanna. Vara kvar. Bara en liten stund till.

I den grönagröna busken har en liten gren ändrat färg. Några har tydligen bråttom till hösten. Inte jag. Jag vill stanna tiden.



Var ensam på landet i helgen. Det var helt underbart. Inte att vara ensam, men att få vara på landet. Jag ville inte åka hem. Nu är jag i stan och det är superhärligt det också...
Kanske bara ska acceptera faktumet att jag gillar båda. Att vara i stan betyder att jag kan gå Döbelnsgatan fram för att komma till yogan hos Charlotte på Odengatan. Där var jag i morse och det var så härligt, så härligt. Å, vad jag älskar att yoga. Kroppen älskar yoga. Yogan gör mig glad, stark, frisk, hel, vacker, pigg.
Jag har träffat så mycket människor genom yogan. Det är härligt. Yoga betyder ju förening och man kan verkligen förenas i en sak, att man gillar yoga. Jag har träffat många väldigt begåvade personer i yogan. Multitalanger. En sådan är unga Ellie. Hon är bara några år äldre än min dotter, men hon har alltid haft en sån stark drivkraft. Vetat vad hon vill, vågat ta för sig, stå upp. Det är häftigt.
 Nästa vecka ska jag och Mira gå och titta på Ellies uppsättning på Dieselverkstan. Ellie, eller Eleonora  som hon egentligen heter var också Miras yogafröken ett tag. Ellie är en fantastisk yogafröken, med en enorm kroppskontroll och kroppskontakt. Jag kan avundas den känslan för kroppen som många dansare har. Det ska bli väldigt kul att se hennes uppsättning på torsdag 29/8 på Dieselverkstan. Kom du med!

Här kan du läsa mer

Här kan du se en trailer på uppsättningen Creativity across boarders

Här köper du biljetter

i bättre form nu

Igår la jag ut den här bilden på instagram. Först var jag lite, näe, ska jag verkligen. Men så tänkte jag, JO. För jag ser det ju själv. Jag är nog i bättre form än någonsin tidigare. Lite kanske det är dags att säga tack cancern du öppnade mina ögon. Idag har jag förstått att jag trodde att jag var hälsosam. Jag trodde jag åt bra. Jag trodde jag tog hand om mig själv. Men egentligen snurrade det på för fort, och vem vet hur länge jag burit på det? Vem vet jag kanske fortfarande bär på vilande saker, men som kan blomma ut om livet strular till sig?
 Jag såg den här intervjun. cancer är svamp Fd läkaren, som han numera måste kalla sig Erik Enby är en väldigt kontroversiell person. Jag vet inte så mycket mer om honom, än att han blivit anklagad för att ha dödat folk, genom att de valt att komma till honom och inte valt den vanliga sjukvården. Det är fruktansvärt. Jag skulle önska att ingen dog. Men vi dör också av sjukdomen. Vi dör trots att vi gör allt rätt och tar alla de mediciner och cytostatikan som vi måste ta för att det för tillfället är det enda som kan "rädda" oss från cancer. Därför blir jag också ledsen att de som försöker forska fram alternativ, nya behandlingsmetoder motarbetas så hårt.
Jag blir också ledsen att läkarna inte uppmanar sina patienter att äta bättre och att träna. Istället får vi uppmaningen att fortsätta som vanligt. Men inte frågar de om hur vi levt och lever innan cancern kom. Min onkolog sa senaste gången jag träffade henne: Tänk om alla patienter var som du. Ifrågasatte medicinering, tränade och åt bra. Hon var så imponerad av att jag varken gick upp eller ner under hela min cancerbehandling. Jag har gått ner nu, men det är allt vatten som försvunnit ur min kropp. Och jag har inte heller vatten runt hjärtat vilket tydligen är vanligt efter cytostatika.
Och idag, efter min senaste hjärtkontroll så känner jag för att mejla den dumme läkaren på Karolinska som skrev ut en massa mediciner efter knappt en kvarts samtal med mig. Mediciner som skulle kunna gett mig en massa nya biverkningar. Jag tog inte tabletterna. Att bestämma sig för att inte fortsätta med herceptin, strunta i antihormonerna och inte heller ta hjärtmedicinen som hjärtläkaren säger åt mig att ta, det är ett tufft beslut.  Jag vet inte om jag gör rätt. Jag har lagt ner så mycket pengar på alternativ vård. Vågar inte ens räkna efter. Men allt jag gjort sammantaget har nog gjort att jag idag mår så bra som jag gör och gode gud, låt mig få fortsätta ha hälsan. Jag lovar att jag ska vara rädd om mig själv. Det lovar jag dig.
Jag hade stressat för mycket, i för många år. Bjudit in människor som bara ville ha av mig och fast de märkte att jag gick på knäna, skulle de ändå ha mer. För att jag är en människa med mycket energi och kraft, men den måste ju också fyllas på någonstans. Jag hade stor sorg i min kropp. Inkapslad, ledsen. Både av personer som gått bort, men också kanstöttheten av livet. En osäkerhet på mig själv, som låg och gnagde. Jag lyssnade för mycket på vad andra sa och lite för sällan på min egen röst. Jag hade också haft flera år av infektioner och sjukdomar, som jag på ett sätt negligerade.
För vad säger man till 16 yogalever nyanlända till Indien, att jag måste ställa in yogaresan. Jag var så magsjuk att man ville lägga in mig på sjukhuset i Goa. Jag bara: "Nej, det går inte".
Och jag hade yogaretreatet fast jag var så sjuk, och fast min enda föda var utslagen Cocacola och det lilla som gick ner. Jag sa inget till eleverna, ville inte förstöra deras resa. Det de sett fram emot. Men jag började se ett mönster, men lyssnade inte. För hur gör en egenföretagare som byggt upp ett varumärke kring sig själv när hon blir sjuk? Visst man skaffar vikarie, men när man som jag blev sjuk kvällen innan yogaeleverna skulle anlända. Jag kan än idag inte riktigt förstå hur man gör, hur man ska tänka.
Jag skulle kunna radda upp det ena efter det andra som hände. Sjukdomar, infektioner kroppens indikationer på att jag inte mådde bra, men som jag struntade i. Jag hade inte råd, var tvungen att försörja mig. Dra in pengar. Ekorrhjulet.
Jag hamnar där fortfarande. För att vi måste försörja oss, för att jag inte hade någon sjukpeng att tala om. Men jag är noga med sömn, med vad jag äter. Jag går i terapi. Jag väljer bort sånt som inte känns bra. Säger nej.  Men livet är fortfarande svårt, tufft i bland. Och man utsätts för konstiga saker, sånt som dränerar. Man blir ledsen, sårad och arg. Livet. Men jag försöker bygga upp en starkare och solidare grund.
Men idag ska jag njuta. Vara glad för att jag mår bra. Att jag känner mig stark. Det har gått ett år. Jag hoppas jag får många fina år i mitt liv.
Jag är så tacksam idag för alla de fantastiska personer som kom in i mitt liv och som hjälpt mig. Ni har varit helt underbara. Tack!

Den här artikeln är också intressant. Alla får läckande tarm av gluten

det finns nåt vackert i alla, även de som vissnat

Uppvaknad på landet. Igår var Anneli här och vi fotograferade som två galningar. Jag älskar att jobba med Anneli. Hon är bästbäst. Och nu har vi jobbat ihop sedan 2007, eller var det 2006? Vi blev liksom ihopfösta av tidningen Amelia tror jag. Vi skulle göra ett yogajobb ihop. Det är många år, flera böcker och dvder senare. Nu är vi ett team. Vi vet precis vad vi vill ha, hur det ska framställas. Och framförallt har vi så kul. Jag gillar att jobba i projekt. Ibland kan jag sakna tiden jag jobbade på tv eller på tidningen jag var chefredaktör för. Älskar att ingå i en grupp där man har ett mål. Men det ska vara tidsbegränsat, då jobbar jag bäst. Jag är nog en deadlinemänniska. Därför är de projekt jag får ihop med Anneli så kul. Det passar mig.

Anneli är en sakletare precis som jag. Fast Anneli hittar mer coola grejer. Tror nog att hon är bättre på att leta. Hon hittar små jackor från YSL och supersnygga väskor, som gör en grön av avund. Jag är nog lite fast i gammeltänket. Det ser mer ut som det bor en gammal tant där jag bor. Jag har en kompis som efter sin skilsmässa och i sin nya lägenhet, verkligen plockat fram tanten. Det hemmet är helt underbart.  Kände att jag fick en sån där längtan i magen efter att komma hem till henne och få gå runt bland hennes fina grejer och installationer. Och dricka kaffe eller te och babbla om livet, om vad som hänt, hur vi mår. Uppdatering. Kan vi ses i veckan H?

Kolla vilka fina skor jag fick av Anneli. Tänk att hon vet min skostorlek. De sitter som en handske. Nu vill jag gå på fest och ha en fin klänning och dansa lite. Jag tror jag börjar bli redo för att göra nåt lite mer vilt.

Och så fick jag den här fina gula hjärtskålen, perfekt för mina citroner. Ni vet ju att jag dricker citronvatten varje morgon.

Igår var himlen helt fantastisk härute. Regnbågen försvann nästan i allt det rosa.

Och himlen så dramatisk. Vad jag älskar att vara härute.

 Imorse såg det ut så här från vårt sovrumsfönster. Dimman var som en hägring.

Just nu pågår en sorts kockarnas diskussion om vad som är sexism och inte. Här kan ni läsa Idag såg jag bilden som den nye tv-kocken använder på sin restaurang Vendels matrum. Om den bilden inte är sexistisk, ja, då kan man ju undra. Försöker tänka vad han vill ha sagt med bilderna som tydligen hänger på hans krog. Kan inte komma på någon förmildrande anledning. Förmodligen kommer han säga att det är det ironi. En lek med bilder. Men för mig är det mer korkat. Både Mannerström och Vendel verkar faktiskt vara rätt korkade. Gubbar. Gubbkorkade. Jag är hellre en tant än en gubbe faktiskt. Tanter är roligare. Mycket roligare. Tanter bär kulturen, det vet ni väl? Det är tanter som går på teater, tanter som köper mer böcker. Tanter som skyfflar ner sina pensioner och löner i att förkovra sig även på gamla dagar.  Men helt uppenbart verkar det inte spela någon roll, för man får välbetalda tv-jobb om man är korkad och gubbe. Jag vill se mer tanter på tv. Jag är trött på gubbigheten. Jag började ogilla Mannerström efter att det kom fram att hans äckliga räkmacka, ni vet den man kan köpa när man åker tåg innehåller en massa E-ämnen. Vad jag vet har inte han uttalat sig nåt om det. Eller har någon hört honom prata om eko och reko någonstans?
För mig är det också en fråga om Vendel kanske kan rikta blicken upp från tjejernas rumpor och om purjolöken han håller i handen är ekologiskt odlad.

Och som svar på Mannerströms uttalande som kommer att bli historiskt, eftersom det säger så mycket om honom. "Allt har blivit så otroligt överkänsligt. För mig kan en halvnaken kvinna vara väldigt vackert, om hon är vacker, jag tror inte att man skulle sätta upp bilder på fula kvinnor. Men har man en bra restaurang med massa god mat behöver man inte en massa marknadsföring"

Så lägger jag ut den här vackra bilden av rosorna som jag glömde och som vissnade. Det finns nåt vackert i alla, även det som vissnat.

vänskap och regler

När man blir sjuk, har sorg, hamnar liksom på sidan om sitt vanliga jag. Eller vad man nu ska kalla det. För allt man är med om, särskilt stora grejer som förändrar ens synsätt kommer ju också på många sätt göra att man aldrig kommer tillbaka till sitt gamla jag. Men dit jag vill komma är att jag tänkt så väldans mycket på det där med vänskap. Och att temperaturen på vänskapen på något sätt blir väldigt synlig när något stort och dramatiskt händer i ens liv. Både åt det positiva hållet och åt det negativa.
För även om sorg, depression och sjukdom kan sätta press på en vänskap, så kan också framgång vara jobbigt i en vänskapsrelation och skapa irritation, missunsamhet och avundsjuka. Liksom göra att jämlikheten i relationen får sig en dust. Ja, ni fattar.
Idag kan jag med säkerhet säga vilka som är mina vänner, så där på riktigt. De som är med både i sorg och glädje. Vi kan väl kalla de bästisar för att det ska bli lättare. Och de ryms i en hand. Sedan har jag en andra vänner och bekanta. När jag jobbade på tv, skulle vi göra en talkshow om vänskap. Jag jobbade med helt fantastiska Maj Fant. Det var Sveriges första talkshow, året var 1993. Time flies.
Vet ni att det programmet var det svåraste att göra. Jag tror faktiskt inte ens att vi fick ihop det. Vänskap är inte alldeles enkelt. För det är jobbigt när ens vän gång på gång använder en som käpp. När man inte längre orkar tycka synd om sin kompis och höra historierna om pojkvännen som är så dum. Ni vet när man fått det fyrtioelfte samtalet om hur knäpp han är. Och man blir så upprörd å sin kompis vägnar: Två dagar senare ringer hon och kvittrar och då är de ihop igen. Eller kompisen som aldrig har några pengar och aldrig betalar tillbaka när hon lånat. Eller hon som lämnar en helt i sticket om någon mer spännande och häftig person dyker upp.
När är man vänner? Hur bestämmer man det? Frågar man chans? Och vad kan man förvänta sig av en vän? Och kan man ens sätta såna regler?
Vad tycker ni?
Har ni gjort slut med en kompis? Och varför gjorde ni det?
Eller har någon gjort slut med er och hur kändes det?
Har ni blivit besvikna på en kompis? Hur har ni gjort då?
Är vänskap att man ska göra avkall på sig själv och ställa upp alltid?
Eller ska vänskap klara ett nej?
Jag tycker det är så intressant, eftersom det är så laddat. Väldigt laddat.
Jag övar på att säga nej. Det är inte bekvämt.
Man hamnar väldans utanför om man säger nej och säger ifrån. Men jag vill bara ha rent och rakt i mitt liv. En konsekvens av min sjukdom. Det är svårt att säga nej. Nej är ett väldigt laddat ord.
Eller vad tycker ni?
Jag kommer tillbaka till min bästis Cissi. Men jag har sett ett mönster.
När jag och Ray träffades igen för fem år sedan, bestämde vi oss för att gå i parterapi. Så vi gick i två omgångar när vi var som allra mest nykära. Det var så himla bra. Ett råd vi fick bland annat, var att promenera och prata. Och det är verkligen ett bra råd. För man gör något, och man går bredvid varandra. Vi har haft många bra och ibland jobbiga samtal gåendes.
När jag och Cissi lärde känna varandra som 22-23 åringar drog Cissi med mig på omvärderande parsamtal. Haha. Jag ser mönstret. Men vi gick på terapikurs där man lär sig prata om sina djupaste sorger och ledsamheter. Lite kortfattat. Men man ger varandra en timme var. När man liksom får prata av sig och sedan är det den andras tur. Jag har kommit på att vi ofta tillämpar det rent automatiskt. För när det handlat för mycket om mig, eller tvärtom om Cissi, så byter vi spår och då är det den andras tur att liksom få ta för sig och prata om sina bekymmer. Då hamnar man inte det där att man går ifrån en kompisträff och känner sig helt dränerad på energi.
Kanske är en bra affärside?
Parterapi för kompisar?

Googlade på bilder om vänskap. Den här kom upp.

ut med skiten

På landet.
Det är så underbart att jag kan åka på busskortet hela vägen ut. I morgon kommer Anneli och vi ska fotografera både för tidningen Topphälsa och för Amelia. Jag älskar huset härute. Vi använder det som vår studio och hittar nya fina vinklar och vrår. Och jag älskar att jobba med Anneli, ja, det vet ni kanske vid det här laget. Kanske vill hon avsluta arbetsdagen i vår underbara bastu.

I mitten av juli införskaffades vår fantastiska infraröda bastu ifrån luxway. Jag har längtat så efter att bada bastu, men inte känt mig mogen att gå iväg och basta på badhus enbröstad. Känner mig inte riktigt redo för det. Vore det inte en bra ide, om badhus med härliga bastuar hade vipkväll för bröstcanceropererade, ja, nu under oktober månad. Så vi kan få bada loss och slippa folk som tittar ogenerat på våra ärr. Bara en tanke.
Jag hört så mycket gott om bastu med infrarött ljus och just det hittar man ju inte på badhus, tyvärr. Tydligen finns den här typen av bastu på den flesta hälsohem, eftersom de är så effektiva. De går liksom djupare in i kroppen. Jag vill ju bli av med alla gifter som jag fått i mig i samband med min cancerbehandling och eftersom jag har så svårt att svettas av min natur. Har alltid haft svårt att svettas, ja, då kommer ju inte skiten ut. Inte på riktigt. Men oj, vad jag svettas när jag IRbastar. Ut med skiten bara.  Och huden blir rosig. Infraröd bastu är också bra för hjärtat, blodcirkulationen. Kanske är bastun också en av anledningarna till att jag inte har vatten runt hjärtat och att allt det där vattnet som jag hade lite för mycket av, och som gjorde att det gjorde ont i alla leder, nu är borta.  Jag kan bara se fördelar med den här bastun. Det enda lite småsvåra, var själva ihopsättandet. Det är lite Ikeakänsla över bastun som kommer i bitar. Men vi fick ihop den till slut. Det tog lite längre tid för oss, men så är varken jag eller Ray särskilt tekniskt begåvade. Nu står den i vårt "slarvrum" som vi nu bestämt ska bli vårt gym. Så himla lyxigt. Här har vi min yogamatta, pilatesbollar, några hantlar och våra kettlebells. Och nästa investering ska bli ett riktigt sånt där tyngdlyftarsätt. Jag ska kicka igång mitt hjärta. Men kettlebells får duga tills dess.
Här kan du läsa mer om IR

I går fick jag ett mejl från en av deltagarna på Yogaretreatet. En av dem som blev väldigt förtjust i min lille trasselsudd till hund. Hon åkte hem och köpte en liten dvärgpudelflicka. Jag förstår henne.

det är svårt att motstå den här pojken. Han letar sig in också i stängda hjärtan. Jag har sett det. Han är som ett enda stort läkande hjärta. Bästa medicinen. Kärlek i en hund. Jag och Pino önskar Helena och hennes familj en massa pudelkärlek.



Här kan du läsa om IRbastu

jag hjärtar Cissi

som ett orosmoln har den här dagen hängt över mig. Ett tungt grått, regntungt moln. Ibland har jag känt mig nästan sprickfärdig av oro. Försökt att hålla i mig. Stilla mig. Men tänker att det nog är så här det kommer att vara. Att alla mina besök på sjukhuset är liksom allaminabesöknånsinpåsjukhus, liksom i någon sorts sjukhuskoncentrat.
Det lagrar sig i kroppen.
och mina sjukhusminnen är ju inga härliga och varma stunder jag tänker tillbaka på. Men nu var liksom dagen kommen. Jag skulle undersöka hjärtat igen. Och jag har varit så rädd för att det inte ska vara bra med mitt hjärta. Hjärtat som är själva motorn i oss. Min onkolog hade ordnat med en ny koll, denna gång på Huddinge, eftersom jag inte var nöjd med det bemötande jag fick på cardiologen på KI.
Cissi följde med. Jag är så glad för att jag har verkligen världens finaste kompisar. Cissi tog ledigt från jobbet för att följa med sin kompis till sjukhuset. Är inte det fint? Är inte det fantastiskt fint?

 Här försöker vi oss på att ta kort i hisspegeln. Och vi kommer på hur fruktansvärt dålig syn vi båda fått. Åldern. Vad hände? 26 år sedan vi gick runt i kulvertarna under SVT och pratade om livet. Jag var nog mer vilsen då, lite mer osäker på mig själv. Vi vet varandras svagheter, men vi vet också varandras styrkor. När jag är ledsen, förundrad eller tänker om nåt som händer på jobbet eller i en relation, så är det så härligt att ta det med Cissi. Hon är alltid på min sida och jag är alltid på hennes. Nu är vi här, snart 50 båda två. Vi har fått våra barn. Haft våra sorger. Kämpat båda med livet som inte alltid varit så snällt. Och kämpat med att få behålla livet. Så mycket sorg, men så mycket glädje. Och aldrig konkurrens. Cissi är en av de vänner jag haft som alltid sagt, kom igen ta för dig Karin. Ta plats. Ta mer. Stå upp, säg ifrån. Och Cissi om någon borde ju veta, hon är ju chef på tidningen Chef. Och hon är bra på det, att pusha andra tjejer att ta för sig och att också själv ta för sig. Cissi är inte någon liten mes.

Jag kan bli alldeles gråtmild när jag tänker på hur viktig vår vänskap är för mig. Idag kände jag att jag måste ta körkort och skaffa bil, så att jag kan köra Cissi den dagen vi båda blir skröpliga och blir alldeles beroende av varandra. För den dagen kommer att komma. Dagen du kommer att upptäcka hur dina vänskapsrelationer är. Vilka som är på riktigt. Jag skulle kunna ett skriva ett vänskapskontrakt med Cissi. Där jag lovar att stötta henne i vått och torrt. Känns alldeles självklart. Gud nåde den som pratar illa om Cissi. Skulle kunna ge en rak höger. "Dont even go there" med mig.  Hon är min vän i vått och torrt. I nöd och lust. Så mycket som hon stöttat och hjälpt mig under det här året. Hon borde ha en stor fet guldmedalj.

Idag på ultraljudet behandlades jag med sådan respekt. En vacker iranska, med ett namn som betyder doftande blomma på persiska. Hon var den första som gav mig en handduk att ha över mig när jag undersöktes. Ingen har gjort så förut. Jag har alltid fått ligga i det upplysta rummet på en brits med naken överkropp. En överkropp som är fylld av ärr. Det är liksom inget jag med alldeles lätthet visar upp för allt och alla. Vi pratade om det. Om hur man blir bemött ibland. Och egentligen är det så lite som behövs. I det här fallet bara orden: Här, vill du ha en handduk att skyla dig med?
Hon sa att mitt hjärta var fint. Inget vatten runt det, vilket tydligen brukar vara vanligt när man gått igenom cellgiftsbehandlingar. Och hjärtsvikten, eller pumpen har blivit bättre. De kan ju inte säga med exakthet förrän de tolkat och räknat ihop alla siffror, men de trodde att det gått upp från 40 till minst 45. Jag är så glad. Nu ska ju min onkolog titta på svaren, men jag tror hon kommer att säga att jag kan fortsätta som jag gjort. Med akupunktur, träning och bra mat. För jag vill inte medicinera. Håll tummarna för det. När vi kom ut från undersökningsrummet kom tårarna som en fontän. All den här oron som lagrats. Tänk vad härligt att då ha sin bästa vän med sig, så att jag kunde gråta i hennes famn. Och som är glad med mig. Jag hjärtar verkligen Cissi.

allt löser sig - alltid till det bästa

Idag har varit en så härlig dag. Efter yogan med Sharath mötte jag upp Penny, jag kallar henne handtsnadPenny för en fika. Penny har världens skojigaste och lagom utmanande handstandsklasserna på Atmajyoti. Väldigt roligt!! Vi har inte setts sedan Yogamarathon och Penny är en av initiativtagarna till det eventet. Och när det gäller yogamarathon så har det löst sig som så, att Atmajyoti och en av ägarna Viveka. Som jag känt sedan jag var 17 år, och också den personen som drog med mig på min första ashtangayogaklass, öppnar upp sin studio på söndagen 13 oktober och vi har några klasser där. Vilket betyder att det blir en lång yogamarathonhelg. Vi donerar det som kommer in den söndagen till Yogamarathon och Bröstcancerfonden. Jag är jätteglad. Jag ska hålla i en klass.
Ni får mer information snart. Och vill ni sponsa eventet på något sätt, hör av er till mig yogavita@telia.com.
Å, vad jag hoppas det kommer in massor med pengar till bröstcancerfonden. Hejaheja.
Atmajyoti har flyttat till större lokal numera på Sigtunagatan. Jag och Penny gick och kollade på lokalerna som är helt nya.  Och oj, oj vad fint det är. Jag utbrast direkt: Här vill jag jobba.

 I trappen möts man av en kristallkrona.

 Så fin inbjudan. Det öppnar redan på söndag. Gå in och kolla på Atmajyotis hemsida. Jag har redan bokat in mig. Jag ska gå på Ron och Marla. Det ska bli jättekul.

 Lokalerna är ljusa, golvet brunt.

 Stora ljusintag från takfönstren. Två yogasalar. En stor och en lite mindre. Behandlingsrum. En jättestor och härlig lounge.

Allt ska fyllas med tavlor och möbler i dagarna.

 och så det här fina rummet med den vitmålade tegelväggen

 solen sken så fint och hela jag fylldes av just Hope, så hamnade jag under den här skylten. Och så berättade Penny att tjejen som har Hope, är en yogi. Kul!

Yogamarathon & fina yogakläder

När vi skulle plåta nya boken letade jag efter lite nya yogakläder att ha på mig. Så hittade jag Katarina Waldenströms fina kläder. Katarina yogar själv och har gjort de här superfina och härliga kläderna.

På bilden nedan har jag ett par superfina blå hotpants och ett perfekt skuret linne. Det är lite urringat i ryggen, jättefint.

 Här har Karolina ett halternecklinne som knyts i halsen. 

 Här har jag ett grönt linne från Katarina Waldenström.

 Och här en superfin och skön lång "efteryogantröja", Katarina använder så härliga och mjuka, liksom kvinnliga material.

Ja, här ovan är vi igen i våra shorts och linnen. Kombinationen shorts och linne blev så gulligt, lite 40tal och jympaflickor.

Nu erbjuder Katarina alla er läsare 5 % rabatt på hennes fina yogakläder plus att 5 % går oavkortat till Yogamarathons insamling till bröstcancerfonden. Bra va!!! Allt ni behöver göra är att nämna Yogavita som promocode.

För det blir Yogamarathon i år igen 12/10 i Stockholm. Jag hade gärna varit med och hållit i en klass, men jag kommer hem sent på kvällen på lördagen från Montenegro. Men om det är någon yogastudio i Stockholm som tänkt sig att ha ett yogamarathon på söndagen, så kommer jag gärna och har en klass.

hudlösheten

Han är här nu. Sharath. Jag har yogat två dagar. Vi har också haft en konferens. Hörde inte så mycket, akustiken var inte den bästa. Men en mening som fastnade var: Chikitsa. Det vill säga första serien i ashtangayogan kallas för yoga chikitsa. Jag har alltid hört att det betyder yogaterapi. Igår sa Sharath att chikitsa betyder To cure diseases. Å, vad jag tog till mig det. Nu känner jag det så starkt. Jag la aldrig ner ashtangayogan, inte ens när det var som tuffast i mina cancerbehandlingar. Jag yogade i ur och skur. Yogan blev min livboj. Det jag höll fast i när det stormade utanför mig men också inuti mig. Och kanske nånstans i mitt bakhuvud visste jag, att jag yogade för att läka, för att bli frisk. Min alldeles egna medicin där vältränad var den enda biverkningen.

Jag har svårt för de stora sammanhangen. Känner mig inte bekväm, snarare som om jag har en för tajt och felvänd kroppsstrumpa, som liksom skär in här och där. Svårt att förklara.
Men jag har hållit mig på min kammare det här året, försökt läka. Inte utsatt mig för sådant som kan bli jobbigt. Gick på ett kalas i våras, vilket slutade i att jag satt i soffan och grät. Men det var så många jag inte träffat på lång tid. Personer jag vet tycker om mig och som också sa det. Vi grät ihop och det var fint, men det tar på krafterna. Därför har jag inte riktigt orkat gå på sammanhang där jag inte riktigt känner alla, där jag kan känna mig trygg.
För mig är trygghet allt nu.
Värme och trygghet.
Men jag måste också lära mig, skapa det där skyddet. Höljet runt mig. Bubblan, rustningen. Skyddet. För jag är hudlös.
Men jag övar på att vara hudlös och välja bort. Liksom känna efter.  Känna in och känna efter. Vad blir bäst för mig. Alla behöver inte älska mig. Och jag behöver inte älska alla. Det är okej.
Det är okej, att inte vara till lags. Okej att säga nej, även om nejet är tyst som en musröst. Det är okej att lyssna på sin egen röst och att följa den. Det är okej.
Samtidigt tycker jag väldans mycket om det där hudlösa. För det är min egen närhet. Själva nyckeln in till mig.  Bortom alla hinder, alla skydd. Liksom rätt in.
Jag tycker om det.
Jag tycker om att jag bara kan sätta mig ner och så kommer orden, som måste komma. Och de kommer osorterat, som om de måste komma. Som de måste komma.
Och en dag som denna, känns det extra spännande. Jag ska till ett nytt bokförlag. Träffa en ny förläggare och prata om hur den här bloggen kan bli en bok. I fredags fick jag ett kontrakt för påseende. Det är så kul och jag är så förväntansfull och glad.

Jag vill vara en storyteller. Så, nu har jag uttalat det. Det vi kastar upp i skyn, vågar uttala högt blir till sanning om vi tror på det vi säger och om vi tror på oss själva.

jag hjärtar ashtanga

Jag har sagt det flera gånger, att man på nåt sätt efterkonstruerar sin tillvaro till "att det var meningen att jag skulle få cancer" för att liksom orka med. För mig är det fortfarande svårt att tänka så, eftersom det på något sätt pekar på att det var meningen att de som inte överlevde den här skitsjukdomen inte skulle klara sig. Förstår ni hur jag tänker?
Men jag märker att ju längre tid som jag håller mig frisk, så smyger sig det där tänket in också i mig.
Att jag börjar tänka att jag lärt mig nåt, eller snarare kanske tvingats att lära mig nåt. Jag möter folk som hjälper mig att hitta rätt, som lotsar mig rätt. Som när jag kom i kontakt med Josefine och den fina unga människan hjälpte mig att hitta rawfood och gröna drinkarna. Hon delade med sig av sina tankar och gjorde det lättare för mig att anamma ett nytt sätt att tänka med maten. Jag är verkligen i min linda, men jag mår så bra. Så mycket bättre.
Jag har på många sätt känt mig buren genom den här sjukdomen och det är en fantastisk känsla när man är sjuk. Ni vet när man känner en tilltro till att allt blir bra, till slut. Det är en så viktig tilltro, som en religion, en sjukdomsreligion att hålla fast vid när man är sjuk.
För mig har också yogan varit helt ovärderlig under min sjukdomsperiod. Attmitt förhållande till yoga verkligen är i nöd och lust. Jag har ju ashtangayogat mig igenom cellgifter och ångest, illamående, operation och strålning. Ashtangayogat mig genom hjärtsvikt.
Jag har också backat i min träning. Kan inte göra vissa grejer, eller snarare är begränsad. Det är en ny känsla. Men jag utmanar mig själv och jag vilar i vetskapen om att jag kommer att åldras med yogan och att allt får ta den tid det tar. Jag tar det lugnt när jag behöver och yogar på när jag kan. Du kan aldrig vinna i yoga. Det finns ingen sämre eller bättre yoga. Att vi alla har vår kamp eller väg eller stig att vandra, att den är olika krokig den här vägen för oss alla. Någon försöker gena sig fram, men genvägar blir alltid senvägar. Några blir upplysta redan vid solhälsningarna, medan andra måste traggla sig igenom tredje, fjärde serien innan den där utveckligen kan ske.
Vet inte var jag är.
Eller hur det är med mig.
Men jag vet att även långsamma steg leder framåt och hem.
Jag tänkte på något en tjej sa på yogalägret. Hon hade hört att Guruji, ashtangayogans grundare sagt att det tar tolv år innan man blir en ashtangi.
Förändringens vindar. Jag började med ashtangayoga 2000. Sommaren 2012 hade jag alltså hållit med ashtangayoga i 12 år, då fick jag cancer.
Halva mitt liv har jag levt som yppig blondin. Nu är jag inte så yppig längre och håret är en aning mörkare. Min kropp har blivit knotigare. När jag ser bilder på mig själv, känner jag inte riktigt igen mig. Min kropp har kanske blivit mer ashtangi, haha, är inte det märkligt. Nu mitt trettonde år kan jag kanske kalla mig ashtangi ändå.
Och imorgon kommer Sharath (gurujis barnbarn) till Stockholm och jag ska yoga hela veckan för honom.Här kan du läsa om Sharath och yogan i Mysore

im a luckylucky girl

Fylla år. Oj, för mig är det alltid en liten lätt ångest. Någon sorts oro att inte bli firad, liksom bortglömd. Men bortglömd var verkligen det sista jag var. Kändes som en kavalkad av uppvaktning hela dagen. Och som började i arla morgonstund med att Ray sjöng för mig tidigt och hade bästabästa presenten.
De här fina gummistövlarna som jag suktat efter varje gång vi varit inne i den där äventyrsbutiken, vad den nu heter. Han hade tydligen lyssnat varje gång jag sagt; "Åh, vilka fina, såna vill jag ha."
Nu känns det som att hösten kan bli mysig med mina fina gummistövlar. Det är klart att det är mysigt med hösten, tända ljus och vara nära varandra, liksom hemma.
Men den här sommaren gick så fort.
Hade så gärna velat stanna kvar i sommarland ett tag till.

 Även insidan på gummistövlarna är fin, och undersidan. De är fina rakt igenom Lycka.

 Sen var det frukostdrinken, den gröna. Den jag dricker varje morgon. Gör det ni med, testa ett par veckor. Man blir så glad och stark av den.

 Mamma och pappa kom förbi, tänk att de varit gifta i 60 år

Och min mamma "som spar hon har med allt", gav mig det här fina armbandet som varit en släktings och som är från 1830. 

Sen kom min bror och systerdotter och vi avslutade dagen med thaimat, som jag önskat mig, på en sån här dukning hemma hos mamma och pappa. Ryska vackraste linneduken jag vet, med likadana servetter.

Och kanske det allra roligaste, med mejlen kom också ett kontrakt för påseende. Den här bloggen blir bok. På måndag ska jag på möte till bokförlaget. Jippie, jippie

Gårdagens horoskop, känns lovande.

Im such a luckylucky girl.

Och som grädde på moset, visste ni att 8/8 är en speciell dag, för det är nämligen Internationella orgasmdagen

vill inte, vill ha kvar sommaren lite till

vaknade i morse och borde känt mig lycklig. Idag är vår bröllopsdag. Fyra år som gift med mannen i mitt liv. Men lyckan ligger så långt in.
Det har ju inget med Ray att göra, men plötsligt kom liksom känslan över mig. Sommaren är snart slut. Det är bara ett par dagar kvar. Sedan börjar liksom stadslivet igen. Hastahasta inte hinna med sig själv. Jag hade så gärna varit kvar här i min bubbla. Fått vila i det. ni har ju fattat lite hur jag funkar, ni som läst min blogg. jag hamnar i lågläget ibland, simmar där en kort stund. Sedan tycker jag det är trist och tvingar mig upp till ytan för att kippa luft som en liten fisk. men idag känns det så här och det har ju inte varit bättre av det trista vädret. idag har det regnat, visserligen småregnat. men ändå.
Om en stund ska vi äta middag på pensionatet. Jag och Ray.
Vilket år vi haft, vilket sjujävla år. vi är trötta, lite slitna. Vi vill inte åka härifrån. Ingen av oss.
Vill inte.
Vill vara här.
stanna.

 Vill hinna plocka klart mina buskar. Fylla frysen med röda och svarta vinbär. Ta hand om träden som dignar av äpplen. Plocka blåbär i skogen och en och annan kantarell.

 Köpa mangold på Senneby och njuta av mina gröna drinkar.

Jag vill fortsätta att sätta mina fötter på klipporna och njuta av naturens färger och naturens egna mönster är det vackraste jag vet.

jag vill inte ställa in sommarmöblerna. jag vill inte känna att nu är snart sommaren över. hatar att det går så fort. hinner inte njuta. hinner aldrig baravara. förstår ni vad jag menar? känner ni som jag? det finns något sorgesamt när kvällarna blir kyligare, dagarna kortare. jag vill inte, så är det bara.