vara med

Jag får inte ihop det. Tidsmässigt. Jag känner mig stark. Jag har en massa lust att göra grejer, träffa personer jag inte träffat på länge. Starta projekt, skriva böcker, vara med. VARA MED.
Men fortfarande tider att passa på sjukhuset.
Sånt som gör mig kvällstrött.
Retroaktivt trött också.
Sitter framför teven och låtsas att jag också får vara med i gemenskapen på slottet. Ja, att jag också är en av deltagarna på Stjärnorna på slottet. Vill liksom vara med i deras fina gemenskap. Också simma påklädd och få simborgarmärken och fiska från kanot en alldeles solvarm sommardag. Jag vill också skratta och gråta med LillBabs och Ewa Fröling. Jag vill också vara finklädd på Guldbaggegalan. Jag sitter och flinar i tv-soffan och känner mig nästan med.
Det är nytt för mig.
Jag har varit och behövt vara i mitt hemmaland.
Lite ensamland.
För att läka och bli frisk.
Nu börjar jag känna mig frisk.
Nästan vågar känna mig frisk.
Stark.
Energi.
Nu vill jag träffa vänner.
Än, vågar jag mig inte ut på galej. på kvällstid
Men en lunch.
Titta på folk.
Skoja, skratta och vara som förr.
Men får inte ihop det med tiden. Dygnet har för få timmar för det jag vill.
Hinner inte med allt jag vill.
Måste liksom nästan stilla mig.
I morgon tar jag min sista strålbehandling. Det är tur, för huden har nästan gått sönder. Jag har fått blåsor på min bröstkorg. Det är rött och ömmar. Men i morgon tar jag min sista strålning. Och sen får jag vara med. Nu längtar jag.