gott slut och gott nytt

Finaste du som läser. Tack för att du läser min blogg. Tack för dina inlägg. Sen jag blev sjuk har min blogg besökt av över 340 000 personer. Så många som läst mina ord. Följt det jag skriver. Tack för det.

Tack för 2012. Året då så mycket hände och som jag inte bara vill avfärda som ett skitår, även om så mycket i mig vill slänga ur sig det ordet. 2012 blev också ett yogaår för mig. Yogan som jag höll fast i genom cellgifter, operation, strålning, oro, rädsla, men också hoppet och tron på att klara av cancern.

Tack för Yogamarathon, som samlade 125 000 kronor till Bro, Bröstcancerföreningen.

 2012, jag tackar för mig och jag ser med tillförsikt och en stor dos hopp fram emot 2013. 

Det snälla året, året då inga stora beslut tas, inga omvälvande katastrofer vare sig för mig eller någon annan.  

Ett lugnare år för oss som behöver lugn och ro för att tillfriskna och ett lite vildare, men fortfarande snällt år för de som behöver lite mer utmaningar i sina liv. 

Tack tack för alla utmaningar, apuh. Jag behöver inga fler.

Förutom en yogamöjlighet på Björkö i Stockholms yttersta skärgård. Håll utkik här, håll utkik på min hemsida. Varje dag blir jag starkare. Tack för all uppmuntran och alla hejarop. 

Gott nytt år till er alla, hoppas det blir snällt och omfamnande för er alla. Tack för att ni finns. Tack för att ni hejar på.

Gott slut och gott nytt.

Om shanti till er alla, vi ses på en yogamatta nånstans inom en snar framtid

Om jag kunde sjunga, så skulle jag sjunga den här sången till de jag älskar i mitt liv. Till alla er som ställt upp så för mig 2012. Stått ut med mina ups and downs. Tack, jag är sååå tacksam. Ni är mina änglar. Flaws and all

lyckokaka

"Your ability to communicate with others will be a valuable asset." Det var innehållet i min fortune cookie. Jag ska ta till mig det rådet.

Vaknade sent här på landet. Klockan är långt över åtta. Men det är så tyst och mörkt och lagom svalt. Hela huset sover. Till och med Pino ligger och drar sig. Vi ska avsluta året här och påbörja det nya. Jag skulle kunna tänka mig att faktiskt sova klockan 12 på natten, mest för att på nåt sätt verkligen instifta lugn och ro i mitt liv.

Ett nyår firade jag med min kompis Tintin. Vi skrev ner på lappar vad vi ville sluta med, bli av med och brände lapparna i min kakelugn. Som en ceremoni, verkligen kände hur vi menade vad vi önskade. På riktigt. Och sen när vi var på gatan och på väg till festen kastade vi våra lappar med önskningar upp i luften. Ungefär nåt sånt vill jag göra i år. Jag vill bränna det gamla och "lufta" det nya. Ge det vingar, se till att det sker.

Jag ber att få återkomma med mitt nyårsbrev eller vad man skulle kunna kalla det. Jag hoppas ni får en skön och lat söndag. Nu ska jag yoga.

vad fick Stig att tappa fotfästet

Just nu pågår den här kampanjen för tidningen Situation Stockholm i tunnelbanan här i Stockholm. Vanligtvis åker jag mest buss i stan, men i morse missade jag bussen till Karolinska och tog t-banan till Sankt eriksplan. Under några år bodde jag på Krukmakargatan, ungefär vid Zinkensdamm, bara några portar bort på den gatan låg också Situation Stockholm. Där de hemlösa hämtade tidningar som de sedan sålde. Vid varje nytt nummer var det fest på gatan, då alla hemlösa som jobbade med tidningen samlades för att få de nya tidningarna. Några lyckades inte hålla sig nyktra, men många försökte. Behöver jag tillägga att Pino var väldigt populär?

-"Han är så mallig din hund, malliga pudeln i stan" 

Och så jättegarvet.

- "Skaru ha en tidning, rykande färsk"

Men hon som hade sin lite mer argsinte och framförallt ganska bortskämda terrier i en barnvagn, ja, hon var ju måttligt intresserad av Pino.

Men annars var ju tongången; "Han är så gullig, som en liten nallebjörn"

Ofta satt de i vår port och drack öl och rökte. 

Det hände att en och annan bröt sig ner i vår källare och bäddade upp med madrasser och annat. Riktigt boade in sig. Det var liksom mindre kul. Då kunde det försvinna grejer ur källaren och kläder i tvättstugan.

En gång strippade två civila poliser en stackare öppet i vår port. Han fick stå i kalsonger medans jag och min dotter gick förbi. Sån förnedring. Då blev jag tokarg och skrev mejl till Södermalmspolisen. Då ringde chefen och försökte förklara att poliserna kanske blivit lite blinda och inte förstod att det var ett övergrepp. Det gjorde mig ännu argare och jag sa nåt "Kanske är läge att de går i terapi så att det fattar det".

Inget kan göra mig så arg som orättvisor. Det spelar ingen roll vem som står framför mig om jag ser någon som blir orättvist behandlad. 

Jag är världsbäst på att försvara andra, men har så svårt att stå upp för mig själv. Men jag jobbar på det.

Men lite är det som ringar på vattnet. Tänker att den där stackaren kanske tog med sig det "övergreppet" och gjorde nåt elakt mot någon annan. 

Det är läskigt när respekten försvinner, när man glömmer att bakom varje hemlös finns en historia. Jag undrar så ofta vad som får en att hamna där. Vad som var utlösande. 

Enligt en statlig kartläggning gjord 2005 var så många som 17 800 svenskar utan hem. Av dessa är många särskilt utsatta, då de är tonåringar, föräldrar, i pensionsålder eller har dålig hälsa. Det finns säkert ett mörkertal som vi inte vet om. Tonåringar och unga vuxna som inte blir anmälda som försvunna. Såna som de anhöriga liksom "tröttnat" på, inte längre riktigt orkar med. För när det kommer till missbruk. De måste vara så svårt och tungt att vara anhörig. Men när det är kallt, som nu, nog gör det mer ont när man ser en hemlös kura ihop sig på en parkbänk eller i en port.

Hemlösa i Stockholm

I morse när jag läste de här korta cv;na från fyra hemlösa, så undrade jag:

Vad fick Stig att tappa fotfästet?

Susanne, jag får alltid lite extra ont när jag läser om tjejer som är hemlösa. De är ju på nåt sätt extra utsatta. Varför hamnade hon där i utsattheten?

 Och Pierre?

och Markko.

släppa kontrollen lite

Jag har världens bästa svägerska. Hon är så gullig. Igår hade jag dubbla strålningar. Man blir så trött av det där åkandet framochtillbaka till sjukhuset. Men efter sista strålningen kom både Babette, som min svägerska heter och lillRay hem till oss. Vi hade en liten julklappsutdelning. Jag fick ett fotbad, ikväll ska det fotbadas och så fick jag en massa nya strumpor. Visste Babette att jag haft hål i strumporna de senaste strålningstillfällena? Upptäckt det lite försent. Legat där på britsen med en tå som sticker ut.

Förutom alla härliga julklappar så hade Babette med sig en massa mat som hon lagat och vin och öl. Och jag drack rött vin för första gången på ett halvår.  Vi hade det så mysigt. Det infann sig en liten känsla av att snart, snart så är mitt gamla liv tillbaka. Litegranna i allafall. Inte för att jag pimplat en massa vin tidigare. Utan mer känslan av att kunna låta lusten styra lite mer. Jag har varit så "duktig". Inte ätit vitt mjöl, inget kött, inget socker, ingen mjölk. Ingen ost, bara feta-ost. Inte druckit alkohol. Tänkt på vad jag stoppar i mig och försökt träna så mycket jag kan. Jag kommer att fortsätta med det. Men samtidigt känns det så skönt att kanske kunna ta en avstickare ibland. Kunna släppa på kontrollen. Men jag har gått in för den här cancerbehandlingen som ett jobb. Och det verkar ju som det gett resultat. Nu är jag så sugen på att föreläsa. Jag har aldrig varit sugen på det tidigare. Tyckt att det varit lite läskigt att stå inför en massa människor och prata. Älskar att vara yogalärare, där har jag inga problem. Men nu känns det som att jag har nåt att på allvar berätta. 

Snart ska jag iväg till strålningen. Har idag och imorgon kvar den här veckan. Sen åker vi till landet.

 Gjorde snöänglar i veckan. Hur härligt är det inte att ligga där och "sjöängla" sig och titta upp i himlen, se och känna snöflingorna som faller ner i ansiktet. 

Pino ville så klart vara med på bild.

knip

Börja nya året med ett knip!
Kniiip in det nya året.
Och gör sen din bäckenbottenträning till en vana.
17 januari kommer min bok "Knip för bättre hälsa" ut på BonnierSemic. Men du kan förhandsboka den redan nu. Omslagsbilden togs en vecka innan jag fick besked om att jag hade cancer. Känns märkligt att se mig själv med så mycket hår. Från en dag till en annan kan livet förändras. Jag är så glad att förlaget hela tiden fanns vid min sida. Mitt i cellgiftsrus, behandlingar och dödsångest gjorde jag och Anneli Hildonen klart den här viktiga boken. För det är så viktigt att vi kvinnor lär oss att knipa rätt. "Fittis och svettis-jympa" som nån lite skojsigt döpte bäckenbottenträningen till.
Jag hoppas att den blir en storsäljare. Att landstinget och flera MVC köper in den som kurslitteratur, så att nyblivna mammor kan börja använda sig av den. Men knip är inget som bara nyblivna mammor behöver öva på, nej, det är viktigt för alla kvinnor. Det finns en oerhörd kraft i att lära sig knipa rätt. Du förebygger inkontinens, livmoderframfall och hemorojder. Du får plattare mage och mindre ryggont. Du får en stoltare kroppshållning och ett härligare sexliv. Ni ser många fina anledningar till att ta knipet på allvar. Men det är svårt att hitta knipet, därför har jag i den här boken bjudit in en massa experter på just knip. Så att ni får många infallsvinklar.
Barnmorskan & yogaläraren Tina, yogaläraren, det vill säga jag själv, pilatesläraren Carin, personliga tränaren RoseMarie, dansaren Maria och sjukgymnasten Agneta. Det tipsar om sina bästa knipknep.

Förhandsboka boken Knip här

Här har Aftonbladet uppmärksammat det viktiga med att knipa: intervju i Aftonbladet Wendela

inte tillräckligt tålamod

Vaknar sent på jullovet. Halv nio. Ska yoga men först tänkte jag skriva en hälsning här. Idag ska vi åka hem från landet. Imorgon har jag dubbla strålningar, tidig morgon och eftermiddag, så vi måste hem. Hade gärna stannat här lite längre. Det är här jag vill bli mitt gamla jag igen. Läka.
Jag vet att det kommer att ta tid.
Och jag vet att jag inte har tålamod.
Inte tillräckligt tålamod.
Har yogat lite, men också tagit ledigt från det mesta. Igår stod jag på händerna. Det kändes stort. Bryggorna är fortfarande stela och jag kan inte sträcka ut högerarmen. Igår blev jag ledsen när jag yogade. Just för det. Just för att jag är begränsad i min kropp.
Om sanningen ska fram gråter jag en liten skvätt varje dag.
En sorts sorg över hur det blev. Att det är här jag är nu. I det här.
Det är en ny känsla för mig. Min kropp har alltid varit böjlig och mjuk och samtidigt stark. Jag har för det mesta gillat min kropp, just för att den kunnat göra så mycket. Eller snarare jag har haft en sund relation till min kropp. Visst har jag tänkt att det hade ju varit roligare om mina ben var längre, eller att jag lättare fick synliga muskler. Men överlag har jag nog varit nöjd. Gillat mig själv. Känt mig härlig. Och det är ju kanske lite tabu att säga. Men så är det.
Nu känns det om om jag måste återerövra kärleken till min kropp.
Jag känner mig som ett lapptäcke med alla ärr.
Jag tycker att lapptäcken är vackra, men jag ser inget vackert i det lapptäcke som är jag.
Jag vet att några kanske tycker att jag är ytlig.
Att jag borde vara glad för att jag lever.
Det är jag.
Jag är jätteglad.
Men jag är oerhört ledsen för att jag förlorat mitt bröst.
Och jag hade kanske inte förstått hur den känslan skulle te sig.
Jag har fått mitt liv tillbaka, men jag har också tappat nåt. Jag har tappat tillgången till min kropp. Tappat min kärlek till min kropp. Och med den försvann också min lust.
Så klart är en stor del att min kropp förändrats, att jag opererat bort ett bröst. Och att jag måste vänja mig vid det. Vänja mig vid skevheten. Men nåt som jag har svårt att vänja mig vid, är att min kropp inte längre är min. Idag klämmer vårdpersonal på mina bröst, på det bröst som inte längre finns. Det bröst som jag själv har svårt att röra vid. Som jag ännu inte lyckats bygga en relation till.  Vid varje strålning måste jag ta av mig tröjan och lägga mig på en kall brits. Först måste sköterskorna ställa in maskinen så att den strålar rätt. De flyttar på mig. Ritar på mig för att markera och sätter tejpbitar som helst ska vara kvar nästa dag. Alla är snälla. Det är inte det. Men det är utsatt och den där utsattheten gör något med mig. Den tar bort min kärlek till min kropp. Den tar bort det intima. Jag har inte något som är privat.
Kanske är det bara nu under strålningsperioden. Kanske blir allting bättre längre fram.
Kanske kommer jag att återerövra min kropp.
Känna lust.
Kanske kommer jag att känna mig härlig igen.
Snart är det här året över. Snart är strålningen över. Snart åker jag till Vidarkliniken. Snart är våren här. Snart är sommaren här. Snart kan jag lägga den här tiden bakom mig och våga blicka framåt, kunna planera. Känna att jag får leva lite som jag vill, utan att ha skelettröntgen, hjärtundersökning, strålningstider, blodprovstagning och allt det där som begränsar mig.
Snart.

God Jul

Kung Snö och Drottning frost önskar er alla en fridefull jul

Lite julmys:
det enda som behövs
Last christmas i gave you my heart
KOmmer hem igen till jul
Måns Zemmerlöv @ Pernilla Andersson
Laleh Snö

Tipsa mig gärna om mysiga och braiga julsånger


God jul till er alla.
Må det bli en härlig, snäll och alldeles lugn jul för oss alla.
Låt snön ligga kvar, så jag kan promenera långa promenader i mina goretex-snow-jogger-kängor, ner till bryggorna.
Gillar inte julmaten. Skinka, korv och köttbullar går bort.
Gärna grön och röd kål.
Enda jag beställt är:
Blinier - boveteplättar ala russian style.
Nu ska jag vädra ut strålningen ur kroppen.
Sova, äta och gå promenader långtbortifrånstan.

jag har hybris

Var det så HAN tänkte när han delade ut sjudomar i somras? Ja ni vet, HAN där uppe. Han vi tillber när livet är för hemskt och som vi ifrågasätter i samma stund. Jag vet inte hur inspirerande min sjukdom varit för er läsare. Men en sak som jag kan säga, det är att jag fått hybris. Överlevnadshybris.
Jag känner mig nästintill odödlig.
Stark.
Som om jag gått igenom en skärseld. Jag är ingalunda klar. Det måste jag ju påpeka, men det känns så härligt. Och jag har sån lust att ta ut glädjen i förskott. Lite tomteblossvarning på mig kanske. Men jag vill njuta av att jag mår så här bra.
Jag har avslutat en veckas strålning. Nu väntar middag med Mira och hennes pojkvän och sedan landet i flera dagar.
Så jag tror jag fortsätter att vara lite mitt i hybrisen. Låter som en blomma.
"Jag tar ett fång hybrisar också. Ska jag ha kallt eller varmt vatten i vasen?"
Jag tror att den där hybrisen på nåt sätt också lurar till sig komplimanger. För idag har jag fått en massa komplimanger.
Först på strålningen. Då frågade en av sköterskorna om jag hade barn.
Jag: Min dotter är snart 21 år.
Sköterskan: Va, har du ett så stort barn
Jag: Ja, jag är nästan femtio.
Sköterskan: Va, du ser mycket yngre ut.
Jag tackade så mycket, för hon får ju se mig i mitt vildabebinhår och utan bröst. Då när man känner sig ful och gammal och trist. Man är väldigt utsatt där man ligger naken på britsen, så det kändes som värstabästa komplimangen.
Men det var inte slut där.
För senare på sjukgymnastiken var det en tjej som tyckte jag var så vältränad.
Tack och hej, säger jag. Jag har fått mina julklappar i år. Bästabästa.
Nu kan jorden gå under.
Idag är det exakt ett halv år sedan jag fick mitt cancerbesked 21/6. På årets längsta dag. Idag är det väl årets mörkaste dag, imorgon är det genast bättre. För inte går väl jorden under idag.

jag är ett unikum

Bildtext: Blev så glad av den här bilden på mig som det lejon jag är. Seså, nu jag legat och slickat mina sår ett tag, nu är jag snart redo för savannens jakt. Huka sig för snart kommer jag rusande. Vårruset!

Jag är ett unikum. Helt enkelt FA,FA,fantastisk. Jag ska snart berätta varför.
Den här veckan har varit sjukt intensiv. Min cancerrehabilitering är ett jobb, helt klart är det så. Jag springer på KS varenda dag, strålning på morgonen, blodprov, läkarbesök och sjukgymastik.

Min Vecka:

Måndag:
9-10 Strålning
11 Kurator
13-14 InfoMöte med Sjukgymast/lymfexpert
14 InfoMöte med Amazona (bröstcancerförening)
15-16 Sjukgymastik

Tisdag
9-10 Strålning

Onsdag
7.30-8.30 Strålning
8.30 Blodprovstagning
9-10 Sjukgympa
10.30 Onkologen
11 Blodprovstagning

Torsdag
7.30-8.30 Strålning
14-14.30 STrålning
15 Herceptin

Fredag
8-9 Strålning
10-11 Sjukgympa

Ni ser fullt schema. Men jag är så inihelskotta glad. Svävar på moln. Min onkolog var också så glad när vi träffades igår. Trots mitt ursprungsläge. Jag hade en aggressiv cancerform. Om man googlar på inflammatorisk bröstcancer är det inte någon rolig läsning. Men testerna de tog i det bortopererade bröstet och som de haft konferans om, visade inga spår av cancer. Därav min rubrik. Det var bara bindväv i det som togs bort. Förstår ni vad underbart?!

Bilden: Det här är bilden på min "byst" och strålningsområdet. Det rosa är området med mitt bortoperade bröst, det som ska strålas. Men ser ni vingarna? Haha, jag har vingar.

Så egentligen kan jag slå mig för bröstet redan nu. Allt jag gör nu är i förebyggande syfte. Att cancern inte ska komma tillbaka. Det är helt fantastiskt. Cellgifterna och herceptinet har hjälpt till att få bort cancern. Men jag är också helt säker på att mitt sätt att leva. Hur jag la om min kost, alla tillägg jag gjort. Att jag yogat, tränat, andats ordentligt. Sovit, valt bort sånt som jag inte behöver i  mitt liv. Sett om mitt hus. Allt det. Summasumarum, har gjort mig frisk. Är inte det helt "fucking fantastic".

På riktigt kan jag säga: Det blir en strålande jul. Cancerhumor.

i taket lyser stjärnorna

Så var det igång.
Strålningen. Varje dag i fem veckor med uppehåll på helgen. Men eftersom det är jul och nyår snart, så blir det lite konstigt. På torsdag till exempel ska jag strålas två gånger. En gång på morgonen och en på eftermiddagen. Och så har de klämt in en lördag också.

Det är märkligt. Har nu fått min första strålning. Vet inte riktigt vad jag känner. Vad känner jag?Vet inte. Men jag kan tänka mig att det är jobbigt att man måste ta sig hit. Varje dag, fram och tillbaka. I det här snöiga slafsvädret. Men ändå en ganska bra tid för strålning.
Men det är jobbigt att det är dropintid, så man kan inte vara säker på att det går fort, för vips är det plötsligt en lång kö. Sånt är ju jobbigt, men nu ska jag bara förlita mig på att allt blir bra. Det svider redan lite i huden. Har smörjt in med Calendulasalva från Weleda. Hemma väntar sheasmör och jag tänkte att aloeveragel säkert är toppen.

Strålningen går fort. Man ligger helt stilla och tittar upp i taket. Där har de gjort som en stjänvägg eller ett stjärntak kanske man ska skriva. Nu förstod jag titeln på boken(som också blev en film), som jag förövrigt känner att jag måste läsa; I taket lyser stjärnorna.

Blå porten kallas dörren som vetter in mot strålningen. För mig är Blå porten en restaurang på djurgården.

Man får kaffe, men ingen mjölk. Vilken tur att jag inte dricker mjölk.

Man får ligga på britsen. Knäna på det röda. Man måste ligga helt stilla. Inte röra sig ut fläcken, så åker strålningen runt och bestrålar från alla håll och kanter. 

Så stjärnorna som lyser. Kanske är det meningen att vi ska nå stjärnorna efter den här behandlingen. För till himlen vill jag inte än.

lovely sunday

Känner mig så glad. Fyra veckor efter min operation kan jag göra hela första serien i ashtangayogan. Första serien med Guruji 

Känns helt fantastiskt att min kropp är så stark. Jag hade som mål att kanske kunna göra första serien nån gång efter jul. Tänkte att det skulle ta längre tid. Men kroppen ville annorlunda, för i morse när jag rullade ut min bruna yogamatta på det bruna golvet, så kände jag att kroppen ville verkligen yoga. 

Det var inte ens jobbigt, då måste det ju vara rätt. Och tänk, jag har ännu inte fått gå till sjukgymnasten. Jag undrar hur lång tid det tänker att det ska ta innan man vill börja träna? Man vill ju börja så fort det är möjligt.

Träningen och vilken sorts mat jag äter är ju typ det enda jag kan kontrollera i den här sjukdomen.   Så nu har jag börjat med min egna sjukgymnastik och det verkar ju funka bra. Nu känner jag mig någorlunda redo för strålningen som börjar i morgon. 

Vi har kommit hem från landet och om ett par timmar ska vi gå och se Callgirl. 

jag har inte skrivit på några dagar

Jag har inte skrivit på några dagar.
Det finns ett par anledningar, en bra och en dålig. Som tur är blev den dåliga anledningen bra till slut. Men det har varit lite ner som en pannkaka och upp som en sol de senaste dagarna. Skönt att det inte var tvärtom...

I onsdags när jag som vanligt oljade in mig innan duschen så fick jag en chock. I mitt friska bröst upptäckte jag en stor, JÄTTESTOR hård knöl. Jag skrek rakt ut. Jag blev så rädd. Både Ray och jag förflyttades till i somras och dagen innan  midsommar när vi fick cancerbeskedet.
På torsdagmorgonen ringde jag till Bröstcentrum och fick en tid på fredagen för undersökning. I två dagar gick jag med en en oro som jag inte orkade dela med någon.

"Fanihelvete, hur kan jag ha fått en stor knöl. Fyra veckor efter operation. De sa ju att jag svarat så bra på alla prover"

I mitt huvud snurrade tankarna som en hackig centrifug. Värsta dödsångesten. Jag vet ju att när och om cancern kommer tillbaka, så verkar den komma tillbaka så hårt och med sådan kraft att man slås ut. Knockas totalt.

Jag märkte att jag på de där två dagarna började vänja mig vid det. Alltså tanken att jag kanske skulle räknas ut. Som om jag förberedde mig, så himla obehagligt.
Tänkte på var min begravning skulle vara, att det blir nog Kungsholms kyrka, för det är den kyrka jag av någon anledning känner mig närmast. Kanske är det för att mina föräldrar bor där och att jag bodde där från jag var tolv år och till jag flyttade hemifrån. Jag vet inte. Men så gick tankarna.

Nu när jag läser vad jag skrivit, låter det så larvigt. Men det är sant jag blev så rädd. Jag tror också att om man en gång fått ett cancerbesked och gått igenom den här urjävliga resan så ligger den här dödsångesten så nära. Som om den lurar bakom nästa tanke, bakom varje känsla. Svårt att förklara. Men den klampar alldeles för lätt in i mitt liv. Skiljelinjen mellan glädje och sorg har tänjts ut, som om jag så snabbt är redo för sorgen som tar över.
Vad jag längtar tillbaka till tiden när det inte var så.

Jag har nog aldrig varit rädd för sorg och vemod och sorgligheter. Det är verkligen inte det.
Det här är nåt annat. Det här är ren och skär dödsångest.
Det är som om min kropp och hela mitt inre gör sig redo för det värsta, för att jag en gång smakat på det där värsta. Att få ett cancerbesked, det är som om döden knackar på dörren. Första gången blev jag överaskad. Jag ska inte säga att jag nu den andra gången var redo, men kanske lite mer beredd. Inte lika överumplad, men ändå samma känsla.

Jag orkade inte berätta för någon, ungefär som att jag gjort så många så rädda med mitt första besked. Orkade inte komma med ännu en oro. Men det var också obehagligt, för sån oro är så tung att bära. Så tung.

Men jag kunde berätta för Ray och för N som jag åkte till Vidarkliniken med på torsdagen. Det besöket hade varit bestämt ett par veckor och jag ville inte ställa in det. För några timmar kunde jag släppa rädslan, vilket var otroligt skönt. Jag följde med min kompis N till Vidarkliniken ute i Järna där hennes mamma vilar upp sig också från cancer. Det var så fint att träffa U. Vi åt lunch därute och det är så rogivande. Och jag ser så fram emot mina veckor i februari. Vidarkliniken känns som bomull för en sjuk en. Tänk att de kommer och stoppar om en om natten efter att de masserat ens fötter. Efter lunch får man ligga en timme med värmeomslag på mjälten och vila. Jag kommer att bli antroposof efter de veckorna. Å, vad jag vill leva varmt, snällt och ulligt. Jag vill ha mjuka fina kläder i finaste ullblandat silke. Varma tofflor på fötterna och dricka örte och dansa mitt namn som man gör i eurytmin.

Bildtext: Just det här märket vill jag ha Ruskovilla

Bildtext: Jag och Ray efter mina tre veckor på Vidarkliniken ;)

Så kom fredag morgon. De är så gulliga däruppe på Bröstcentrum. Sköterskan undersökte och tyckte också att knölen var oroväckande, så hon kallade in en kirurg som kände till mitt fall och också hon tyckte det var något som behövde kollas. De var så snälla. Jag var så förtvivlad och när jag blir riktigt orolig blir jag som ett barn. Gråter som ett barn, såna där stora tårar.
Jag var så rädd.
Jag skickade vidare och fick göra mammografi och ultraljud. Och det visade sig att jag hade en cysta i bröstet, en stor godartad cysta. Jag blev så lättad, som om jag fick livet tillbaka. Jag hade en cysta som var 1,8 cm X 3, som de tömde på blodvätska. På väg hem från sjukhuset ringde sköterskan från Bröstcentrum som hört den glada nyheten. De hade också blivit så glada. Tänk vad fint att de hör av sig. Jag känner mig så omhändertagen och att de lyssnar på min oro. Alla är så snälla mot mig, så snälla. Jag är så tacksam.

Bildtext: På måndag kommer BROs tidning Brofästet. Det är andra gången som jag är omslagsflicka på några månader. Tänk att flintskalliga brudar kan vara så heta ;)

Just nu känner jag mig nästan euforiskt lycklig. Vi är på landet. Det är tända ljus överallt. Vi ska vara här hela helgen. Jag är sååå lycklig. Igår trodde jag att jag skulle dö, idag fick jag veta att det inte var någon fara. Jag är högst levande, som att jag fått en andra chans.

Bildtext: För ni missade väl inte det här omslaget.

kanske blir det bättre

Den är ganska dubbel känslan jag har. Det känns lite som att jag måste vara så glad för att jag överlevt så här långt. Klart att jag är glad för varje dag som jag får i det här livet, tacksam för att behandlingarna svarat så bra. Men jag är också ledsen och sorgsen känns som om jag måste betala för en framtid som så många andra tar för givet, som jag också själv i min enfald tog för givet en gång i tiden, men som vi som nu är sjuka måste tacka så väldans för? Och betala dyrt för att få ha.
Uppenbart kan man inte ta livet för givet.
Det har jag lärt mig.
Men nåt som jag inte förstår det är varför måste våra sjukdomar, vi som är sjuka, jämföras med de som har det värre?
Det däremot har jag inte lärt mig.
Ungefär som att jag måste vara tyst, vad har jag att klaga på. Förstår ni vad jag menar? Jag har aldrig riktigt varit en person som klagar. Jo, mina allra närmsta får nog höra en del. Men jag är nog ganska mycket en person som vill se det poistiva, hitta utvägar och framförallt ha kul i livet. Nu däremot har ett helt nytt läge uppkommit.
Jag hade blivit lite förvarnad. Hört om vakumet som infinner sig. Men var inte beredd på den depp som faktiskt då och då tar över. Biter sig fast.
Jag hade hört att när man gått igenom alla behandlingar hamnar många i en depression. Då när framtiden ser ljusare ut. Då när alla anhöriga pustar ut, då deppar vi ihop. Då har vi hunnit ifatt, då har liksom skräcken och oron lagt sig och istället infinner sig sorgen, hårt och bestämt. Jag vet inte om jag är deprimerad, men jag är låg och så trött på det här.
Inbillar mig att nånstans i mars kommer jag att må bättre. Då har nog håret växt ut och ögonfransarna och jag har varit mina tre veckor på Vidarkliniken.
Herregud, jag fattar varför man blir bitter när allt lagt sig, när liksom själva sjukdomen och alla behandlingar klingat av och man står där med sin kunskap och bittra erfarenheter.
När håret och ögonfransarna väl växt ut kommer det inte synas på mig att jag haft cancer, om jag inte klär av mig naken inför en publik så klart. Men hur ofta gör man det?
SEn om ett halvår kommer man förhoppningsvis inte kunna se på mig att jag varit sjuk, att jag gjort hela den här resan.
En resa jag skulle velat ha ogjord, hade hellre rest till Mallorca och Indien, som jag ju skulle ha gjort i höstas. Istället tog jag in på Radiumhemmets retreat avdelning med allinklusive deluxe:

Här på Radiumhemmet kan vi erbjuda följande paket:
Hitta din djupaste källa, kom åt din rädslor och farhågor = ögonblicket man får sitt cancerbesked
Cleansingssystem med tarmsköljning= cytostatika behandling i fem månader med efterföljande sviter, som dåliga tänder och naglar
Förändra ditt utseende med en ny frisyr = man tappar allt hår på HELA kroppen
Brazilian vax = ja, också könshåret faller
Extra allt detox = Operation med en månads efterföljande sårvätsketömning
Stråla din aura = fem veckors strålning
Finmassage = ett års herceptinbehandling
Förändra din personlighet = fem års antihormonbehandling
Akupunktur = ett års sprutstickande ett par/tre gånger i veckan
Vila i din smärtpunkt = Begränsningen i kroppen efter en operation, nog vet man var smärtpunkten ligger.
Här&Nu= wow, varje dag, fullständigt medveten om att vara här och nu. I varje nålstick, i varje behandling.


Sorg äter sig in i dig
In under huden.
den tunna huden.
Cellgiftshuden.
Torr, tunn och blek.
Som en igel.
Eller sprängticka.
Jag sprängs snart.
Ingenting blir någonsin som förr.
Men kanske blir det bättre?
Låt oss hoppas på det.

uppochned hela tiden

Uppochned, hela tiden i känslorna. Nu har jag blivit sjuk. Nös mig igenom hela helgen och nu är det täppt och hostigt. Lite småfebrigt. Sjukdom på gång, eller på väg bort.
Men det betyder ingen träning, ingen yoga. Lugnochro-läge.
Jag är så trött på den här skiten nu.
Ett halvårs jävla prövning.
På måndag börjar strålningen. Varje dag i fem veckor. Ett jobb.
Sitta i väntsalen och vänta på att få gå in på strålningen, eftersom det är dropin som tillämpas. Kan bli väntan upp till tre timmar. Allt beroende på om alla som ska strålas väljer att gå samma tid som jag.
Allt känns så motigt.
Vill känna mig glad. Tillfreds. Se framåtrörelsen. Lita på att det blir bra.
Jag känner mig som en manet.
Genomskinlig och slemmig.
Vill ha sol och värme. Kunna bada. Hoppa i vågorna och känna sand mellan tårna.
Men, nej, jag måste vara här.
Alla åker bort men jag får strålning på KS hela julen.
Trött på alltihopa.
Vill isolera mig.
Isolerar mig.
Idag ska jag till KS, fast jag känner mig sjuk. Ska tömma bröstet och träffa kirurgen. De har haft sin konferans. Gått igenom det de opererade bort för snart en månad sedan. Fick de bort allt? Känner de sig nöjda? Är cancern borta? Eller tror de att den kommer att dyka upp igen?
Oro.
Igår googlade jag på bröstrekonstruktion.
Orkar inte titta på mer bilder.
Tappar det
Måste orka, men skulle vilja ligga i fosterläge fram till sommaren. Men nu måste jag bli frisk. Ska åka till Vidarkliniken på torsdag. Måste vara frisk då. Måste.

hampaolja

Sedan jag blev sjuk har jag fått en massa tips om hur jag ska bota min cancer. Många bra tips, en del lite småtokiga. Jag har fått sålla rejält och istället försökt att ta det som känns rätt för mig. Det är verkligen ett heltidsjobb att bli sjuk i cancer och jag kämpar varje dag med att bli frisk, både i kropp och själ. Att äta rätt, tänka rätt, vara snäll mot mig själv, träna, förlåta mig själv för sånt som jag inte gjort så bra, försöka se framåt, hitta rätt i tillvaron, inte döma mig själv eller andra, lita på min magkänsla, älska så mycket jag kan, hitta positiva stråk i det som verkar omöjligt, gråta ut sorgen, leka mer, ja, listan kan göras lång, men i första hand försöka leva det liv jag vill leva.

Alla de här tipsen jag fått, ibland blir det så klart lite för mycket. Ett av många tips jag fått är hampaolja eller cannabisolja. Vad är skillnaden egentligen? Någon som vet?

Här har de skojat lite med rosa bandet och gjort ett rosa marijuanablad. 

Jag är emot droger på alla de sätt. Och tycker nog att alkohol kan räknas in i droger, eftersom alkohol kan förstöra så mycket för människor. 

Men om cannabis kan bota cancer... Vad tycker ni? Vad tror ni? Jag är lite intresserad av hampaoljan och ska gå ner till hälsokosten och se vad de säger. Någon som använder det? Vilken hampaolja är i så fall den bästa?

sv.wikipedia.org om Hampa

7-aring-far-cannabis-varje-dag-hjalper-mot-cancer


Här är en timmes film om cannabisoljans fantatiska egenskaper: En liten film

helgmys

Är på landet med min kompis Tintin, så det blir bara foton från en superhärlig helg.

Vi fick eld i spisen. På plåten syns rester av rotfrukter. Just nu är jag specialförtjust i sötpotatis. Bara lite olja och salt.

Jag har känt Tintin sedan jag var 12 år och började i hennes klass i Eiraskolan. Vi blev kompisar direkt. Vi var så babbliga och fnissiga att vår lärare Åke fick oss att flytta ut våra skolbänkar i korridoren. Men det gjorde att vi blev mer; Snälla Åke, vi lovar att vara tysta bara vi får komma in.

Det var så gott att jag glömde ta kort på maten. Så ni får den här bilden istället.

Middag: Rotsaker i ugn, soyabullar med grönkål och spenat. Hommous och broccoli.

Tintins goda hommous och så rå broccoli med mycket citron, olja och vitlök.

 Stjärnan kom upp. Å, vad jag älskar vårt hus på Björkö.

Lördagsmyset framför Så mycket bättre, som var så mysigt igår. Darin och Maja är bäst och gulligast och mest på riktigt. De visar verkligen sina känslor, försöker inte vara balla, fast de faktiskt är ballast. 

Morgonpromenaden ner till Östersjö brygg.

Solen är på väg upp.

 Vi går två promenader om dagen. Här var vår eftermiddagspromenad.

Som en tavla.

Lite söndagsmys i soffan

Dubbelmys är delad glädje

Recept. Frysta hallon och blåbär med grekisk yoghurt, lite vanilj och riven kokos. Mums.

Nu ska vi göra avocadosoppa.

frågor till er

Har precis druckit min gröna shots, en blandning av vetegräs, korngräs, maccapulver och gurkmeja utblandat med vatten. Skaka, skaka i en flaska med lock och vips så enkelt. När jag kom på att man inte alltid behövde plocka fram mixern, blev det så enkelt att få i sig.

Så här inför helgen tänkte jag fråga er. Och hitta gärna på egna frågor, sånt jag inte tänkt på. Jag vill sammanställa viktiga saker som jag vill ta med i den bok som jag förhoppningsvis tror och vill att det blir av den här resan. Vill ha med er input, era tankar, era råd.
Och välkomna att ställa frågor till mig. Är det något ni undrar över, vill att jag ska svara på?

Till dig som haft/har bröstcancer:
Vad hade du velat veta innan du fick cancer?
Eller under tiden?
Vad har varit svårast för dig, rent känslomässigt, fysiskt eller kanske i bemötandet du fått av andra?
Vad har varit viktigast för dig i din resa?
Var har du fått din information?
Har du tänkt på vad du äter? Ändrat din kost? Hur i så fall.
Har du tänkt på att träna extra mycket, vad har funkar bäst för dig?
Hur känns det efteråt, när du är opererad, och allt är klart. Det här vakumet som kommer när man blivit frisk, ledsenheten som kommer ifatt en, hur tänker du om det?

Till dig som är bredvid, men som inte har en diagnos:
Vad hade du velat veta som anhörig?
Vad har varit svårast/lättast för dig under tiden som du är bredvid någon som är sjuk?
Har du råd/tips och tankar kring det här med att vara anhörig?

I vårt lilla kök.

 Håret som växer ut.

Hyacinterna som redan blommat ut.

Foto: Anneli Hildonen

tibetansk facial lift

Wow, vilket väder igår. Galet. Pino är lycklig och har sprungit sig tokig i snön. Jag har haft en så härligt snäll vecka. Har kunnat yoga, träffat lite kompisar och haft härliga möten. Här har vi, jag och Pino precis fikat med Charlotte som driver ashtangayogastudion på Odengatan. Kan rekommendera Vurma på Gästrikegatan eftersom det är ett av de fik och restauranger där man får ta med sig en liten hund. Ni förstår säkert att jag gärna äter och fikar där...

Just nu är jag "torsk" på soya, så en soyalatte är ju toppen i den här kylan.

Sen gick jag för att få tibetansk faciallift hos Liane, eller Tant Raffa. Det är så härligt. Man säger ju att ansiktet är själens spegel och att allt man varit med om sätter sina spår i ansiktet. Att varje rynka är där av en anledning. Känns ju som att jag åldrats en massa år på det här halvåret. Jag måste verkligen hjälpa kroppenoch huden. Tibetansk Faceliftmassage bygger på varierade massagetekniker, små fina tryck  som på något sätt lyfter ditt ansikte och som ger dig ett spänningsfritt ansikte. Totalt avslappnat.
Man bearbetar hela ansiktet. Blodcirkulationen ökar så slaggprodukter transporteras bort. Det är så avslappnande och så härligt. Nu är jag sugen på att själv gå en utbildning i tibetansk faciallift. Det är nåt med de här lätta trycken, faktiskt mer stimulerande och mer lugnande än det vanliga knådandet. Eller så har jag blivit känsligare.

Så här skrev jag i tidningen Amelia för sex år sedan efter att ha provat  bland annat Tibetansk Faciallift. Gjorde en antirynkguide och testade olika alterantiva behandlingsformer mot rynkor.

Tibetansk facelift – Ansiktszonterapi, eller massage som kan liknas vid Bodyharmoni och rosenmetoden. Men massagen är helt fristående och har inte lånat någonting från de metoderna.

Hur? Massagen är som zonterapi fast koncentrerat till ansiktet. Behandlingen delas upp i fyra steg och massagen sker i kurform, med max tre veckor mellan behandlingarna. Första behandlingen;  Lätt massage i ansiktet för att lossa hud från bindväv samt massage i huvudsvål och nacke. Andra behandlingen;  Som första plus djupbearbetning av alla ansiktets och huvudets muskler från hjässan till ögonen. Tredje behandlingen; som första plus djupbearbetning från ögonen till hakan samt stretching av muskler även inne i munnen. Fjärde behandlingen masseras även övre delen av rygg och nacke, sen som ett plus djupmassage på hals och nacke.

Hjälper mot? Förutom att behandlingen kan motverka rynkor och förbättra elasticiteten i huden – genom att blodgenomströmningen i ansiktet ökar, så har behandlingen visat goda reslutat mot glanslöst hår, slapp och oren hy, ögontrötthet, huvudvärk, stress och orlig sömn.

Pris:  3200 gånger för ett fyra-gångers kort. Då ingår rengöring, peeling och dagkräm. Behandlingen tar 1,5 timme per gång. För att behålla resultatet så bör man göra en påfyllnadsbehandling inom tre månader och sedan kontinuerligt var tredje månad.

Vem passar det inte: Man ska inte göra den här behandlingen om man har botox eller restylane i ansiktet. Eller om man gjort en plastikoperation.  

Vårt omdöme: Om man vill ge sig själv en avslappnande och skön stund, så är den här lätta massagen som bomull för huden. Och efter en fyra gångers kur, så känns huden stramare. Som att finare linjer i ansiktet inte blir så markanta. Behandlingen ger mersmak och huden känns gladare.

Så har jag glädjen att ge ett specialerbjudande till er som läser min blogg: Liane ger er ett specialpris. Boka och betala innan 20/12, så får du fyra behandlingar Tibetansk faciallift för 2000 kr, (ordinarie pris är 3200 kr) Läs mer och Boka här 

Glöm inte att skriva i kommentarsfältet Mrs Jones, så får du rabatten när ni ses. Du kan också smsa Tant Raffa om tider och erbjudandet tel: 070-9420544. Även där skriver du Mrs Jones för att få rabatten. Ge bort i julklapp, eller ge dig själv en present. Liane hittar du på Hornsgatan i Stockholm.

nästan ett halvår har gått

Bildtext: Som den här underbara kramen jag fick på Yogamarathon av Viveka. Tack alla fina medmänniskor för alla kramar och all kärlek.

Det har gått nästan ett halvår sedan jag fick min diagnos. Ett halvårs helvete, men också ljusglimtar och en massa kärlek. Herregud hur hade jag klarat av det här, om jag inte varit inbäddad i så mycket kärlek, så mycket omtanke?

För hur jag mått och mår. Som en enda lång Golgatavandring. Å, alla ni kvinnor och män som gjort den här resan före mig, ni är mina hjältar allihopa. Och stjärnor i himlen till er som inte överlevde den här jävlaskitsjukdomen, all värme och all kraft och styrka till de som sörjer er. Många människor överlever, men vi får inte glömma de människor som cancern tar alldels för tidigt från jordelivet. Och har man en gång fått en cancerdiagnos så tror jag tyvärr inte att man kan släppa den oron helt. Man är rädd för ett återfall så klart, man vill ju bara leva. Oj, vad man vill leva.

Imorse gjorde jag alla stående i första serien och ett par sittande. Hela avslutande och HUVUDSTÅENDE. ÅÅÅ, ni fattar inte vilken glädje. Knappt tre veckor efter ett ganska stort ingrepp står jag på huvudet. Helt underbart. LYCKA!

 Min frukost: Råggröt, dadlar, katrinplommon, havremjölk, gojibär, banan, en sked ekologisk kokosolja och hampafrön. Förr åt jag kall blötlagd gröt, men nu vill man ha värme. Varm gröt, som en varm smekning i magen.

Igår läste jag Lotta Berg Grays blogg och det här inlägget: Är du frisk nu? Än, har inte någon frågat mig det, men så är jag ju fortfarande under behandling. Lyssna på Stefan Einhorns fina råd om hur man kan vara som medmänniska när någon drabbas av cancer.


Bara så att ni vet:
Fakta om bröstcancer 2012

Sverige:

Cirka 6800 kvinnor fick under året en bröstcancerdiagnos

Varje dag får 18 kvinnor bröstcancer, eller en kvinna var 77:e minut

Relativ 10-års överlevnad är ca 79% (relativ 5-års överlevnad är ca 87%)

Bröstcancer utgör 30 % av all cancer som drabbar kvinnor

63 % är över 60 år vid diagnostillfället

3,5 % är under 40 år

Yngsta diagnosticerade är i åldersgruppen 15-19 år (1 fall) och 20-24 år (3 fall)

5-10 % av all bröstcancer beror på ärftliga faktorer

Fler än 88 700 kvinnor lever idag med en bröstcancerdiagnos (diagnostiserade 1958-2009)

Ökningstakten är 0,9 % per år under de senaste tio åren och 1,3 % under de två senaste decennierna

Cirka 1500 kvinnor dör årligen i bröstcancer (4 kvinnor varje dag)baserat på uppgifter det senaste decenniet. Men antalet har varit lägre 2009-2010 (cirka 1400 kvinnor per år)

33 män fick under året bröstcancer

Källa: Socialstyrelsen

Le YogaShop Paris

Nej, jag gör inte kläderna rättvisa. Har för mörkt härhemma. Gå genast in på deras hemsida: Le YogaShop för att se bilderna bättre.

Mitt i yogapasset i morse, ja, det verkar som om jag kommit igång igen,  ringde det på dörren. Det var posten sa han. Jippie, det var mitt efterlängtade paket från Paris. Å, jag är så glad, å så imponerad. Jag har så svårt för de yogakläder som görs. De är inte min stil. Och ofta är det antingen för urringat, eller gjort i för tjockt material. Eller så är det färgerna, mönstret jag inte gillar.

Bildtext: Det är ursnygga Kia på bilderna här.

Men så har Kia Naddermier, som är fotograf och yogalärare och boende i Paris startat Le YogaShop med sin man Magnus. Här kommer man i framtiden och redan nu kunna köpa kläder de plockat ut, och som de också gjort själva. Som det här fina yogalinnet och den snygga t-shirten med texten Strike a pose, som Lovisa Burfitt designat. Kia driver också yogastudion Mysore Yoga Paris Här hittar du info. Ååå, jag blir så sugen på att åka till Paris NU. Så tufft och så ballt och en svensktalande yogafröken i Paris. Vilken lyx! Idag ska jag ha Strike a pose-tröjan på mig. Och det allra bästa är att en del av vinsten går till Ashadayaka Seva Trust(www.ashadayaka.org), ett barnhem i Mysore, Indien. Som ett kinderägg. Ja, vid det här laget vet ni att jag gillar allt som är mer än det man tror.

Det blev t-shirten, men med långärmat under och mössa, eftersom det är både kallt och jag har mitt fågelungehår fortfarande.