Varför är glädje och positivism så provocerande? Jag har mått så fruktansvärt dåligt i mitt liv. Varit på botten flera gånger, men lyckats kravla mig upp. Jag har pratat om mitt bagage i terapi tills att terapeuten puttade ut mig. Egentligen har jag inget behov att bli bekräftad på hur dåligt jag mått. Mer kanske ge en hint om att jag visst varit där, många gånger.
Och lite som att man inte får må bra, om man inte känt av hur det känns att må dåligt.
Jag har alltid varit säker på och väntat på dagen, när det vände. Jag vet inte riktigt var och eller när det hände. Men jag har alltid vetat att min ålderdom kommer att vara lycklig.
Ja, där kom ordet. Lycklig.
Varför är det så tabu?
Varför är det ordet på något sätt förknippat med någon sorts ytlighet, larvighet? Jag säger inte att jag tycker att det är så, utan att det är min känsla att andra tycker så. Att det finns någon sorts värdering att det är fint att lida (lagom lida, för utslagen får man inte bli), men lite fult, nästan billigt att vara glad, lycklig HAPPY, som om man hängt på sig en massa guldkedjor, ett enda blingblingspektakel?
Jag är inte lycklig alla dagar. Men jag har ett jämnare läge. Jag mår bättre än jag någonsin gjort. Varför känns det som att man måste be om ursäkt när man har flyt i sitt liv. Att jag har flyt i mitt liv, är väl förhoppningsvis inte på bekostnad av någon annan? Nej, jag önskar flyt i allas liv.
Inget att be om ursäkt för! Att ha flyt menar jag. Kanske är det så att det väcker en önskan hos andra som blir avundsjuka eller tror att det inte ska hända dem... Jag känner igen mig i det du skriver. Mycket har varit trassligt och mycket har varit jobbigt när jag yogat, men nu när jag känner att det flyter, har jag nästan svårt att säga det... Är vi tuktade i våra sinnen över vad som är mest "rätt" eller korrekt? Vet inte vill bara skicka med dig en låt med Petter "det går bra nu" :) Kram på dig!
SvaraRaderaTvärtom, njut! Lycka är ett tillstånd som vi alla kan välja att vara i. Vi måste själva upptäcka vad det är som gör just oss lyckliga. Har man inte upptäckt det så kan det verka vara ouppnåerligt och därför väcka avundssjuka och andra känslor som jag ser det.
SvaraRaderaJag tror att för att göra val som passar mig allra bäst krävs det att jag gör dem som är sämre också. Hur ska jag annars veta? Det kan också vara så att dem som har det jobbigt i livet (därmed inte sagt att det måste vara det)lättare upptäcker glädjen i det lilla som många andra missar eller tar för givet. Man lär sig att vidga vyerna och hitta andra värden i livet. Paradoxen är ofta att när vi gör det och därmed kommer in i ett högre energiflöde drar det till sig även det andra vi kanske inte trodde var möjligt att uppnå innan. Livet blir rikare med erfarenheter i ett brett spektrum och när vi minns vilka vi är mitt i allt det där så är det svårt att inte vara lycklig.
När livet känns mindre lyckligt påminner jag mig själv om att jag inte ÄR varken känslor eller tankar eller vad det nu är som stör. Fast det är klart att ibland glömmer jag. Dessutom är det helt ok. att inte vara lycklig hela tiden men man behöver inte fastna i det heller allt för länge. Det är inte sämre att vara i ett annat tillstånd men betydligt tråkigare och svårare att vara tillfreds.
Kram Katarina.
Annika, ja, så kan det nog vara. Ordet lagom är liksom på nåt sätt standardmodellen som man helst ska leva och verka efter. Så ja, vi är nog fostrade till att hålla igen oss. kram
SvaraRaderaKatarina, efter regn kommer solsken. Nog är det så att det är lättare att urskilja glädjen om man varit nära lite sorg och svårigheter. Men det är ju lättare att överleva i de jobbiga stunderna, om man vet hur härligt det är i dom bra. tror jag. Tillfreds är en härlig känsla.