niyama på 24 timmar

Så var det snart dags, att gå in i Niyama - på ett disciplinerat sätt ska jag låta mig själv utvecklas. Hela helgen till trots har jag kämpat mot influensan. Det är hemskt att känna sig sjuk när vädret utanför fönstret bara ropar till en: Kom ut och cykla i mig, kom och lägg en filt och sola lite med mig... Nej, jag har kurerat mig med c-vitaminchocker och homeopatisk medicin. Jag hoppas att jag är på bättringsvägen. Vill inte missa kursen, eller känna mig hängig under den.

Idag ska jag börja med första steget i Niyama nämligen Sauca - renhet. Jag ska städa hela lägenheten. Jag är dessutom tvungen till det, eftersom översta bokhyllan, gått sönder och alla böcker rasade ner. Vad ville universum ha sagt med det? Gör dig av med onödiga böcker? Läs mer böcker? Dags att städa, kanske? ;)

SEn när jag städat får vi hoppas att saṃtoṣa, dvs nöjdhet infaller. Så att jag kan njuta en stund innan jag sätter igång med tapas - elden som utplånar dåliga sidor och vanor. Där får jag nog stanna en stund och kämpa på lite.

Jag tycker det är intressant att man egentligen vet så lite om sig själv. Att man lägger så mycket tid på att lära känna andra, men den som står en närmast. Den man egentligen borde vara mest nyfiken på. Den har man inte helt lärt känna.

Ibland kan jag nästan bli lite rädd. Jag skulle kunna, om jag inte håller i mig rasa helt in i den yogiska filosofin. Jag vill bli lika bra på att storstäda mitt inre som jag är på att städa mitt hem. Jag vill att mitt sätt att se på saker, ska bli lika rent som mina nytvättade fönster. När inget, inte ens en tanke står i vägen, skymmer sikten eller förvillar. Nej, med tvättad, ren blick möter jag min omvärld. Så vill jag att det ska bli, men dit är det svårt att ta sig. Men det är ju därför jag yogar.
Om man använder tidningspapper blir de ännu renare... Ett städknep jag lärt mig.
Skvādhyāya - självreflektion, jepp. Det är bra att våga reflektera över sig själv. Varför man är, verkar, gör, tänker, bemöter på vissa sätt. Är det verkligen jag som gör det här, eller är det sättet jag tror jag är på. Eller är det på grund av mina misslyckanden och tilkortakommande som jag agerar på det här sättet - oreflekterat.

Sen är det väl dags för īśvarapraṇidhāna: hängiven tillbedjan av en högre makt. De skulle då vara att lyssna på yogans budbärare. Som då i det här fallet är Alexander.

Men samtidigt får man inte glömma att allt man slänger upp till universum kan bli bönhört. Hörde en intervju med Thomas di Leva. Att man ska vara försiktigt med vad man slänger upp för önskningar i universum. Så om man till exempel säger; jag ska inte bli sjuk. Så hör inte "gud" ordet inte. Så det som händer är att man blir sjuk, eftersom det var det gud hörde. Tänk om det är så att gud har aspberger syndrom, eftersom man inte kan använda ordet inte till en som har aspberger. Jag vet inte, en tanke bara från min ibland oreflekterade hjärna.