Jag höll på att ge upp. Ville rymma. Lite så kan det bli för mig. Jag var trött, hade inte sovit jättebra. Numera vet jag att jag behöver sömnen för armen. Har jag sovit gott, lagom länge och vaknat pigg är ofta armen pigg. Så var det inte denna gång. Det spände och drog i armen. Den var svullen. Och spring på det skulle inte göra det bättre. Därför ville jag rymma.
Men jag gjorde inte det.
Den här känslan, när alla ska springa ihop, inte ifrån, utan just ihop. Laddade.
Hela tiden peppade av varandra, en hel mil och in i mål ihop.
Den känslan är svårslagen. Den kollektiva milen blir skojigare än den ensamma. Frågan är hur jag nu ska komma igång att springa utan att ha 60 peppande kvinnor runtomkring mig?
När jag kom hem låg tidningen Yoga för dig och väntade på mig. Vem är det där? Var liksom min första tanke. Kände inte igen mig själv. Tröttare människa får man leta efter kände jag. Jag la upp bilden och just de orden på min instagram. Fick en massa gulliga svar. Vet att det är svårt att skriva om det här. Det är laddat. Utseende och ens egna tankar om utseendet är laddat.
Jag är fåfäng, så klart. Jag vet att jag kan vara snygg, söt och mindre söt på bild. Så är det. Handlar om fotograf, känslan i mig själv just då. Om någon har sminkat mig. Om ljuset är bra. Om jag sovit ordentligt, ja en massa saker. Och jag vill inte att bilder på mig ska vara retoucherade, bara för att mitt ego vill visa upp en mer polerad sida av mig. Nej, nej, då skulle jag bara måla in mig själv i ett hörn.Jag skulle aldrig orka det. Jag är snygg, söt och mindre söt vissa dagar. Så är det och så får det vara. Jag är helt okej med det.
Det är ändå inte det som är det viktiga. Det är alltid utstrålningen hos en människa som vinner i längden.
Jag vill att alla egentligen ska se min osminkade sanning. Därför gillar jag instagram, för att där finns en flod av möjligheter att visa sitt morgontrötta ansikte. Sitt sminkade festansikte. Det lugna. LugnochroKarin, sportiga jag. Den femtioåriga Karin. DansKarin. GladKarin och tröttKarin. Där samsas alla möjliga bilder.
Helt okej.
Jag bryr mig inte. Jag har mer fördelaktigare sidor, orkar inte tänka på om jag har just den framför kameran. Jag vet att det är skinet.
Ljuset i en människa som är viktigt.
och jag är helt okej med att åldras.
Det är som det är.
Men när jag ser hur trött jag ser ut. Jag vet att jag var det då. Ser påsarna under ögonen och ser blänket i ansiktet.
Så tänker jag vad det är bra att prata om just det här. Om bilden vi vill förmedla. Om den stämmer med oss varje dag. Om den där bilden förstör för oss, eller om den hjälper oss.
Om det är okej att åldras. Om det är okej att åldras i media.
Om vi bryr och tänker för mycket på utseendet.
Vad tycker ni?
Fasiken, vad fin, jag börjar grina lite grann när jag läser om er som springer ihop och hjälper varann. Och det där andra du skriver om blir jag så glad över, jag känner också att inget av det är viktigt längre. Vill se det ärliga och det där blänket du skriver om.
SvaraRaderaSom du säger så handlar det om utstrålningen, och den har du verkligen
SvaraRaderaVi har alla bra och mindre bra utseende-dagar.
Tycker om att vara på stranden på sommaren, för det är då men ser hur de flesta människor ser ut och inte den bild som främst hägrar i media.
Jag läser din blogg för det vi har gemensamt: LIVET, framför allt det inre, + YOGA + din vilja till att förändra SJUKVÅRDENs hantering, bemötande och behandlingar.
Tack!
Det är lite som jag just nu... tog några bilder på mig själv efter en bra dag när jag kände mig stark, vacker och glad. Och vad ser jag? Jag ser så skör ut på bilderna. Så otroligt skör. Och det är sanningen. Hur jag än bar mig åt, så blev det bilder av mitt inre tillstånd och inte det yttre. Svårt svårt. Och jag är avundsjuk på din grupplevelse! Vill också springa med så.
SvaraRadera